Inköpen till Knyttet, i backspegeln

Inköpen till Knyttet, i backspegeln

I somras köpte jag på mig en mängd bebisprylar inför Knyttets (numera Knyttans) ankomst. Dels sådant jag saknade första tiden med H, och dels sådant som blev nödvändigt med ett andra barn. Jag sammanfattade min önskelista i det här inlägget.

Så här nästan en månad in i tvåbarns- och bebislivet kan jag konstatera att mina inköp omfattat en hel del bra saker, medan det med vissa saker inte alls blivit som jag tänkt mig.

Några av sakerna som inköptes inför lillans födelse: Newborn-insats till Stokke Tripp Trapp, Inovi Cocoon, Thule Urban Glide 2 med liggdel och Chicco Bedside Crib / Next2Me.

Den stora amningskudden Doomoo Buddy fick tjänstgöra som gravidkudde från ungefär halvtid i graviditeten, och jag märkte nästan genast att den var alldeles för löst stoppad och sladdrig för att vara optimal för detta ändamål. Den är väldigt lång, och blir nästan helt tom i partier eftersom det är för lite fyllning i den. Jag har inte använt den som regelrätt amningskudde ännu, utan brukar lägga den som en kringla bakom ryggen under de nattliga amningspassen sittande i sängen, medan jag har min gamla amningskudde med smurfar på från Rätt Start som amningskudde. Den tycker jag inte heller riktigt om, eftersom den är klumpig och knölig och den avsmalnande formen på ena änden bara är till besvär. Uppe i soffan tjänstgör min gamla Doomoo Softy, som dock är för liten och mjuk för att ge tillräckligt stöd för en nyfödd. Så jag är inte alls nöjd med amningskuddssituationen just nu.

Knyttans säng, en Chicco Next2Me / Bedside Crib, fungerar inte alls som tänkt, eftersom den inte går att höja tillräckligt för att kunna använda den med långsidan nedfälld mot vår säng. Långsidan går inte heller att smidigt fälla ner för överflyttning av bebis under natten, så en måste lyfta bebisen över kanten och upp i / ner från sängen. Som ren säng betraktat är den snygg, rymlig och ombonad, så i det avseendet har jag inga klagomål. Men det blev ju inte riktigt som tänkt…

På övervåningen är vi desto mer nöjda med ”dagbädden”, en Inovi Cocoon resesäng, som är riktigt snygg och luftig med sina meshsidor, och det kokongliknande myggnätet på bågar är kanon för att hålla katterna ute, och skuggar även lite när vintersolen skiner in. Att den blir riktigt kompakt och levererades med en liten förvaringsväska som gör att den är lätt att ta med som resesäng vid behov är en bonus. Lillan är dock inte riktigt nöjd med att sova i den några längre stunder, men hon klarar inte riktigt att sova ensam överhuvudtaget ännu, förutom de något längre nattliga sovpassen.

Ett babynest saknade jag både på BB och senare när vi kom hem med H, så denna gång köpte jag ett. Tyvärr var jag lite dumsnål och köpte ett från budgetmärket Carena, som just känns billigt, med en lite för hård madrass, och som inte kan tvättas. På BB och den första tiden hemma fick vi i princip ingen användning för det, eftersom lillasyster bara ville sova i famnen, men nu ligger det i hennes säng, och jag tror hon trivs bättre när det ligger där och omsluter henne i den annars rymliga sängen. Tyvärr kan hon ju inte samsova med oss i babynestet, eftersom storebror redan ligger mellan oss i sängen och far omkring som en propeller nätterna igenom.

En skötbädd från Carlo Baby, en budgetvariant som är fullt funktionsduglig, inköptes också, en typisk skumgummimadrass med höga kanter på sidorna och plastklädsel. Den har använts flitigt för att byta lillans blöjor i soffan, och även för att byta storebrors blöjor på badrumsgolvet på övervåningen. Så pass att jag skulle vilja ha en till för att slippa flytta den mellan rummen. Får se om jag hittar någon på rea framöver…

Skötbordet Pippi/Vegga är dock fortfarande helt oanvänt, av den enkla anledningen att det inte monterats upp på badrumsväggen därnere ännu… Jag borde verkligen sluta vara en sån typisk tjej, och lära mig använda borrmaskinen själv istället för att vänta på att mannen ska fixa sånt! Tills vidare byter vi på en handduk på sängen.

Pump-BH från Medela, att använda för min dubbla elektriska bröstpump Medela Freestyle, köptes också redan i somras. Nu har det knappt blivit något pumpande ännu, men det kommer ju att bli en del sedan, när jag ska jobba och B vara hemma, men jag har provat BH:n, och det är absolut skönt att få lite hjälp att hålla trattarna på plats.

Syskonvagnssituationen tog en vändning till det bättre när jag fick min drömvagn, en Bugaboo Donkey i den tillfälliga Weekender-utgåvan. Den är nog egentligen all syskonvagn en behöver, men jag behåller den redan inköpta Thule Urban Glide 2 ändå.

Thulen kommer att göra sig bra för långpromenader (och någon löptur framöver rentav?) och för hämtning och lämning om en inte ska vidare med bara lillan någonstans efteråt. Det är skönt att ha en billigare vagn att slita på också, och bespara ”finvagnen” det värsta vädret och terrängen. Jag har ju varit rätt besviken över att det inte går att spänna fast H med axelremmarna med full vintermundering i form av täckjacka och åkpåse, eftersom Thulen är trehjulig och det känns som att den kan välta när H kan luta sig ut över kanten på sittdelen. Men för sommarbruk kommer det att fungera bra. Jag är väldigt nöjd med rullet, och den mysiga liggdelen.

Ståbrädan Bugaboo Comfort har tack och lov samma adapter till Buffalo och Donkey, så den kommer att fungera bra på Donkeyn när H:s vagnåkande minskar framöver. Jag har köpt adapter till vår Bugaboo Bee3 också, för när lillan blir stor nog för den (har ingen liggdel till den).

Vår Bugaboo Buffalo ska få flytta hemifrån, för den blir nu helt överflödig.

En sak som inte fanns på listan från början, men som tillkom senare, var newborn-insatsen till vår Stokke Tripp Trapp. Vi köpte en enkel hög stol från Ikea som matstol till H (ett stycke helgjuten plast, en renhållningsdröm för föräldrar till små barn), och kom på att Stokke-stolen med insats kunde vara perfekt för bebisen. Jag klickade hem den begagnad från Tradera för halva nypriset, och den har blivit en stor favorit redan. Lillasyster kan sitta med vid bordet och titta på när övriga äter. Hon verkar redan tycka att det är kul korta stunder, och sitter även och sover i den hellre än i dagbädden i vardagsrummet. Förmodligen känner hon sig trygg när hon hör oss stöka i köket, det måste vara bekanta ljud sedan tiden i magen.

Trött tvåbarnsmamma

Trött tvåbarnsmamma

Tröttheten vet inga gränser just nu. För andra dagen denna vecka är jag ensam med båda barnen, och jag vet knappt hur jag ska orka.

Igår stannade B hemma för att ge mig möjligheten att ta med lillan till kontoret en sväng för att skriva under lite papper, och lämna instruktioner till assistenten. Det blev inget med det, för jag och lillan somnade om på morgonkvisten och sov till klockan 10. Sedan gick dagen oss bara förbi på det där viset som dagar kan göra när en har spädbarn hemma. Poff! Så var den dagen slut!

Vi fick ihop en rätt hyfsad biff Rydberg av oxfiléresterna från häromdagen, men det var nog det enda vi gjorde igår.

Lillfian är snäll och go mest hela tiden. Igår sov hon i långa pass mellan måltiderna, men vaknade till och ville amma konstant framåt kvällen.

Dagen innan var jag också själv med barnen, och dagens projekt blev en kort premiärtur med nya vagnen. Solen sken, och jag tänkte strosa längs vattnet, och få till några snygga bilder på denna skönhet till barnåk. Solen försvann, bebis började gasta redan när vi gick ut genom ytterdörren och tvååringen satt mest och såg sur ut och tänkte INTE sova. Så det blev inte så glammigt…

Nu måste jag skynda iväg för att skriva på något papper som de missat att få min underskrift på när vi var på socialkontoret för att ordna med faderskapet till Knyttan. Så mycket för att vara ute i tid och fixa det i förväg… Men jag får en ny chans att knuffa  Donkeyn lite i alla fall!

210 gram!

210 gram!

Så mycket hade hon gått upp på en vecka, vår lilla kämpe. Det är  n ä s t a n  så att vi officiellt kan säga att vi har en fullt fungerande amning. Även om vi väntar tills vi ser en fortsatt uppåtgående viktkurva, och att hon nått födelsevikten, innan vi törs börja fasa ut den lilla mängd ersättning hon ändå får.

Ungefär ett hekto kvar upp till födelsevikten nu, bara, så om en vecka borde vi absolut ha kommit i mål med det.

Det här inlägget började jag skriva under tidig kväll igår, men har somnat av varenda gång jag plockat upp telefonen för att skriva. Natten till igår sov jag nämligen ingenting, eftersom lilla fröken vaknade varje gång jag lade ner henne i sin säng. Halvsittande läge i sängen med bebis i famnen hela natten. Småslumrandes ibland, men kämpandes för att hålla mig vaken eftersom jag är så rädd atr något ska hända när hon sover i min famn.

I natt har hon dock varit helt exemplarisk. Vi gick och lade oss ganska sent, efter 01. Vi hade då avnjutit en sen middag efter att H somnat. En liten festmåltid för att fira att julen och alla dess åtaganden nu är över, och att lillan växer son hon ska. Oxfilé med hasselbackspotatis, grön sparris och min hemgjorda bearnaise. Till det en fantastisk flaska prioratvin, en Gran Clos från 2005 som vi haft i källaren i några år. Helt perfekt!

Lillasyster hade ammat och fått flaska innan vi gick till sängs, och sov sedan i sin säng hela natten med bara två avbrott då hon vaknade, togs upp och ammade båda brösten med ett intensivt och målmedveten kluckande, vartefter hon genast somnade om och kunde läggas i sin säng utan att vakna.

Igår fick vi klartecken på att låta henne sköta sin egen dygnsrytm, d.v.s. vi ska låta henne sova tills hon själv vaknar, och mata henne när hon själv visar att hon är hungrig. Tidigare har vi haft instruktionen att det aldrig får gå längre än tre timmar mellan hennes måltider, senaste veckan med en fyratimmarsvila någon gång på dygnet om hon själv vill det. Men nu bedöms faran över att hon ska bli slö och inte orka äta, så hon får styra helt själv. Det är ju även viktigt med sömn för tillväxten…

Själv är jag dock lika trött som igår, om inte värre. Ensam hemma med båda ungarna också, så jag får försöka hitta på något så jag inte somnar där jag sitter. Just nu ammar jag den lilla, och H sitter bredvid och kollar youtube på ipaden. Solen skiner, så en premiärpromenad med nya snyggvagnen kanske vore något?

Annars är jobbet det enda smolket i min glädjebägare just nu. Har en del riktigt akuta saker som vilar tungt på mitt samvete, och idag kan jag ju glömma allt utom att överleva och få barnen att göra detsamma. I övrigt är jag så enormt glad och tacksam för allt det underbara som hänt i mitt liv på sistone: en kanonförlossning som jag återhämtat mig helt ifrån så här tre veckor senare, en frisk bebis som inte verkar behöva höftskenor, fungerande amning till slut, en underbar tvååring som verkar hantera både förskolebyte och att bli storebror riktigt bra, förlovningen med mannen jag älskar. Och en julklapp som var det materiella ting jag mest önskat mig.

Att amningen nu verkar fungera med lillan hjälper också till att läka traumat efter den misslyckade amningen med H. Det är inget fel på mig – det var bara olyckliga omständigheter och dåliga råd som satte oss i den onda spiral vi sedan aldrig helt lyckades ta oss ur. Jag är så glad över att denna gång ha fått en fantastisk BVC-sköterska, som både vill och törs stötta oss med amningen istället för att tvinga på oss mer ersättning. ”Det gäller att ha is i magen om man ska syssla med amningsrådgivning.” säger hon ofta. Ibland tar det tid innan det vänder…

Nervös

Nervös

Här ligger jag och sover inte när bebis sover. Orutinerat. Men jag kan inte riktigt släppa tankarna på morgondagens (dagens) vägning på BVC.

Jag hoppas ju att hon gått upp i vikt. Mycket. Men är så rädd att viktuppgången ska vara liten. Eller obefintlig. Eller…tänk om hon TAPPAT i vikt?

Jag  t r o r  ju inte det. Hon äter och verkar nöjd, har aktiva perioder då hon är vaken och verkar tillfreds, ser frisk ut, kissar mycket och bajsar var eller varannan dag. Och visst känns hon liksom lite stadigare? Men det går inte att veta innan vågen sagt sitt.

Annars har det varit lugnt här. Lillan vill vara nära för det mesta. Hon fick ett babygym med Babblarna i julklapp. Mamman är löjligt materiellt förälskad i sin julkapp. Gossen fick mutas med en pepparkaka för att ställa upp på att testa sittdelen, plus att han fick ta med sig en hink med bilar upp i vagnen.

Måste försöka sova.

Förlossningsberättelse. Andra gången: Same, same, but different.

Förlossningsberättelse. Andra gången: Same, same, but different.

Jag tror jag tar och firar lillasysters treveckorsdag med att lägga ut förlossningsberättelsen, som tagit sin tid… Men nu är den klar! (Lillan verkar inte heller bli namnlös för evigt, vi har kokat ner listan till tre finalister…)

Värkarna började som sagt vid strax före 6 på morgonen den 5 december, då jag vaknade. Mellan 06 och 07 klockade jag värkar med 2-3 minuters mellanrum, men då och då upp till 4 minuter.

Vid 7-tiden var jag säker på att det skulle bli bebis, och ringde över morfar, sms:ade kollegorna om att jag nog inte skulle komma in till kontoret ändå, samt ringde förskolan och berättade att morfar fick sköta
dagens inskolning.

Sedan ringde jag förlossningen. De sade att det för omföderskor inte var så noga om värkarna var regelbundna eller inte, och att jag skulle gå på hur kraftiga de kändes. Jag sa att de var ju värkar, och de kändes… Att det gått rätt snabbt sist, och att jag med hänsyn till resvägen gärna kom in och kollade läget. Jag var välkommen in, men kunde gott ta mig tid att äta frukost i lugn och ro först, tyckte de.

Jag hade redan druckit en kopp kaffe och tryckt i mig två saffranskokostoppar när jag gick upp för att börja ringa runt, så jag struntade i frukost. Värkarna kom varannan, var tredje minut, och var hanterbara, men ändå så att jag var tvungen att pausa det jag höll på med för att andas och hänga mot valfri köksbänk, vägg eller sängkant.

Jag gick ner och väckte H och såg till så att han fick ny blöja och kläder, och var förberedd på att morfar skulle komma och ta honom till förskolan. Han var genast glad över att det var dags att gå till ”nya dagiset”, (sorry, alla förskolepedagoger där ute) och att han skulle få visa morfar leksaksgaraget med dörrar i olika färger.

Vad gjorde B mitt i allt detta, undrar ni kanske? Jo, han packade sin väska och sprang omkring och röjde lite här och var inför morfars ankomst. Uppstressad, nervös och lite förvirrad undrade han om inte vi skulle hinna lämna H på förskolan som vanligt. Eh, nej… vi ska åka in och föda barn nu, och det är dessutom inte bara att lämna av H nu under inskolningen…

Mellan 07 och 08 klockade jag värkar med 2 minuters mellanrum. Jag började känna att det var dags att komma iväg, och vi lämnade hemmet vid strax före 8. Under bilresan var värkarna tacksamt nog lite glesare, var tredje-fjärde minut, och den något längre vilan emellan gjorde att resan in kändes lugn och fin. Jag var inte ens stressad över att vi hamnat mitt i rusningstrafiken en måndagsmorgon, och dessutom råkade ut för två köbildningar på vägen.

När vi kom fram släppte B av mig vid förlossningens entré. Jag valde att stå kvar utanför och få lite frisk luft, medan jag tog värkarna, som så fort jag reste mig upp ur bilsätet intensifierades och kom med intervaller om 1,5-2 minuter. Vi gick in, och jag slutade klocka värkar kl. 09.06.

Enligt journalen är den första anteckningen gjord 08.55: ”Förlossningsförlopp, Riskbedömning: Grön. Inga riskfaktorer föreligger.”

Journalen känns dock väldigt skissartad, vilket kan bero på att det mesta skrevs in i efterhand, eftersom allt gick så mycket snabbare än vad jag tror att personalen förväntade sig. Anteckningen om inskrivningen är till synes gjord nästan en och en halv timme efter att lillan föddes.

Vi blev mottagna av vårt ”team”, en barnmorskestudent och en ung undersköterska. Vi pratade lite, och jag fick lämna ett urinprov. Det är enormt smärtsamt att sitta på en toalettstol med värkar…

Jag blev undersökt ganska snart, och det konstaterades att bebis låg högt uppe och rörlig ovan bäckeningången (favorit i repris…), att jag hade buktande hinnblåsa (ännu en favorit i repris), och att jag var…helt öppen?…och tappen utplånad?… Eller? Den buktande hinnan gjorde att barnmorskestudenten inte var säker. Hon kom inte åt att känna efter om det kanske fanns någon kant kvar, eller så kanske det var hinnan som tryckte på, och jag skulle vara mindre öppen om vattnet gick. Hon skulle be sin handledare, den formellt ansvariga barnmorskan, kolla också.

Det konstaterades att jag nog var helt öppen. Jag berättade om min förra förlossning, och att det var bäst att ta hål på hinnorna så snart som möjligt, i och med att min förra förlossning stod helt stilla i över tre timmar i detta läge, utan att bebis sjönk ner eller att vattnet gick. Den här gången verkade det inte behövas läkare för detta (ändrade rutiner?), utan det kom in ytterligare en äldre barnmorska, som jag antar var expert på detta.

Ur journalen: ”09.50 Inskrivning, Orsak: Inkommer p.g.a. värkar i graviditetsvecka 39+4 (BP enl UL 161207, BP enl SM 161202). /…/ Status: Allmänstatus: u.a. Yttre palpation: huvudläge, rörlig över bäckeningången. IU (09:52): cervix utplånad, modermunnen öppen 10 cm, buktande hinnblåsa.”

Barnmorskestudenten hade föreslagit att jag skulle upp och stå för att kanske få bebis att sjunka ner med hjälp av tyngdlagen, och undersköterskan kom in med en gåstol. Så jag fick upp och stå medan de ändå skulle sätta en nål i min hand, för det ville de ha på plats innan en amniotomi. Värkarna var i det här läget väldigt smärtsamma, och jag sade att jag gärna ville ha kvaddlar så fort det passade, men hade redan börjat ana att det inte skulle finnas tid för det.

Värkarna hade blivit superstarka och fick mig att kvida av smärta. Svetten lackade, och jag började skälva i hela kroppen i slutet av varje värk. De fick till slut in nålen i handen, och höll på att trassla med ctg och värkmätare. Den äldre barnmorskan som skulle utföra amniotomin började bli angelägen om att jag skulle upp på sängen (jag undrar om det var så att jag började uppvisa tendenser till att krysta, och det ville de ju knappast att jag skulle göra med hänsyn till bebisens läge och innan vattnet gått).

”10.00 Förlossningsförlopp Pga högt och rörligt huv beslutas om kontrollerad amniotomering. Sätter PVK+bas test. Informerar sekt led.”

Barnmorskestudenten och undersköterskan var allmänt virriga hela tiden, hade svårt att få utrustningen att fungera (”Oj, sladden var visst inte i!”) och var inte helt med på noterna. ”Ska hon skrivas in på förlossningen eller som poliklinikpatient?” undrade barnmorskestudenten när de nästan var i färd med att ta hål på hinnorna. Det fanns inte vatten eller saft på rummet, och när jag väl hade gastat om att jag var törstig typ 150 gånger och undersköterskan kom med saft hade jag redan skrikit åt B att jag vill ha vatten NU, och han hade kommit på att vi i vart fall hade sportdryck med oss. Mycket annat saknades också på rummet, för den stackars undersköterskan fick springa och hämta än det ena, än det andra.

Till slut sade jag och den äldre barnmorskan nästan i munnen på varandra att de kunde strunta i ctg:n, för de skulle ju ta vattnet nu och sätta fast en skalpelektrod på bebisen. Värkmätaren fick de nog aldrig att fungera, för alla var på och härjade på mig mitt i värkarna hela tiden. ”Ser ni inte att jag är mitt inne i en värk? Prata inte med mig, rör mig inte och be mig inte göra något just nu!” Värkarna var riktigt, riktigt smärtsamma nu, och jag blev så förbannad när jag varje gång var tvungen att skrika ”Nej!” och till och med ”Värk!” efter det ibland.

De tog hål på hinnorna, och vattnet var mekoniumfärgat (favorit i repris ännu en gång). Jag minns inte om jag hann ställa mig upp igen som hastigast här, och sedan blev ombedd att lägga mig på sidan, eller om jag fick lägga mig på sidan direkt. Jag minns bara att barnmorskestudenten började tjata om att ”jobba med lägesförändringar” och jag bara tänkte ”men herregud människa, bebisen kommer ju nu!”. För nog var hon på väg ut. Det var ingen tvekan om att jag var redo att krysta. Den här gången kände jag det tydligt.

10.25 Amniotomi: Bm Lena T amniotomerar kontrollerat med kobaktnål. Mekoniumfärgat fostervatten avgår, skalp kopplas. 10.26 VU: Ffd huv ovan spinae. Ej uppskjutbart. Retraherad. 10.28 CTG: Skalp CTG-reg inledd.”

På ett ställe i journalen finns antecknat att krystvärkar startade 10.24, så kanske var det verkligen så att jag var på väg att börja krysta även före amniotomin. Den ansvariga barnmorskan var kvar i rummet, och jag märkte på henne att hon fattade hur landet låg. Stämningen i rummet hade blivit sådär spänd som den bara blir när det börjar bli dags. Dessutom blev bebisens hjärtljud mindre bra (ännu en favorit i repris), och de ville att jag genast skulle ställa mig på alla fyra i sängen. Mitt i en värk, när jag knappt var förmögen att röra mig.

Värkarna var nu inte ett dugg hanterbara. Smärtan var fruktansvärd, och jag ville inte alls vara med längre. Men insåg samtidigt att det händer ju nu, det finns ingen annan än jag själv som kan ta mig ur den här smärtan. Även om jag skulle be dem skära upp mig och plocka ut ungen så skulle det ta mycket längre tid än att bara trycka på och få det överstökat.

Så jag tog mig runt och bara tryckte. Hörde den ansvariga barnmorskan säga ”Om inte … mummel, mummel… så vill jag ha in mer personal här.” ”Så fan heller!” tänkte jag och tryckte på lite mer. ”Följ kroppen. Om du känner att du vill trycka på lite, så gör det.” säger barnmorskestudenten. Det orkade jag inte ens besvara i tanken.

Jag stod där på alla fyra och tryckte på för kung och fosterland. (Jodå, det kom en klutt bajs först den här gången också – det är en sjukt ovärdig syssla, det här med att föda barn.) Den här gången kände jag smärta även i krystskedet, men den kunde jag lätt kanalisera in i mitt tryckande. Jag vet inte hur många gånger jag krystade. Det var tungt, den här gången också, och den sista krystningen innan hon kom ut var jag glad åt barnmorskorna som unisont peppade mig till att orka trycka bara lite till.

”10.31 Kontraktion. Krystar först oforcerat, därefter forcerat under guidning. Perinealskydd hålles. Varm handduk.”

Och sedan sade det ”splosh!” när mer vatten for ut, och efter det en bebis. Därefter ”splosh!” igen, med en stor dusch vatten till. Min bebis lades ner mellan mina ben och in under mig, och jag skymtade ett par blygdläppar och total brist på snopp innan hon virades in i en handduk. ”Det är en flicka!” utbrast jag, lika förundrat som när jag såg att H var en pojke.

”10:36 Födelse: Kön: flicka, Förlossningen startades: Spontant. Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt.”

Amniotomin gjordes 10.25, och bebisen konstaterades omedelbart efteråt fortfarande stå ovan spinae. Elva minuter senare var lillasyster född. Jag hade ingen smärtlindring över huvud taget denna gång, men kan inte direkt påstå att jag kunde hantera smärtan, för det kunde jag inte. På de elva minuterna typ krystade jag ner lillasyster genom bäckenet och sedan ut?

En del av mig var nyfiken på hur en helt obedövad förlossning skulle kännas, efter att jag haft sterila kvaddlar som enda smärtlindring förra gången. Jag hade dock haft siktet inställt på att få kvaddlar även denna gång, men det hanns inte med. Den här förlossningen var så snabb och så intensiv och så smärtsam att jag fortfarande nästan tre veckor senare inte riktigt fattat vad som hände.

Navelsträngen klipptes av efter en liten stund, varpå jag fick trycka ut moderkakan, som kom ut hel och som den skulle. Dock skulle barnmorskan visa den för någon kollega för att det fanns någon sorts blodblåsa på den, som hon inte sett tidigare och undrade vad det kunde vara.

Sedan konstaterades att blödningen bara var 325 ml (en tredjedel av förra gången!) och att jag knappt hade några bristningar alls. Jag fick ett ynka litet stygn uppåt mot urinröret (den enda riktning jag inte syddes i sist, tror jag…) och kände mig på det stora hela bra. Kan det ha varit fyrfotaläget istället för gynställning som gjorde det? Det kändes i vart fall mycket bättre att föda på alla fyra – det var jag som hade kontrollen över krystskedet, ingen annan.

”11:00 Förlossningsförlopp. Bristning/suturering. Grad 1 bristning. Slemhinnerift strax ovan uretra. Suturering: 1 st. ytligt. Palperat rektum u.a. /…/ 12.30 Efterskötning. Mamma. Bltr 120/65, total blödning 325 ml (175+150). Uterus väl kontraherad vid navelplan. Har kissat, duschat. Inga riskfaktorer enl checklista. Barn. Barnet. Sugit. Har ej kissat. Mekonium har avgått. Temp 36,7. Kraftigt mekoniumfärgat fostervatten avgår i samband med partus annars inga riskfaktorer enl checklista.”

Sedan fick vi in fikabrickan, och nu var det sannerligen gott med frukost! Efter det fick vi vänta länge innan någon brydde sig om oss. Efter ett par timmar kom de och mätte och vägde lillan, 90 gram lättare och 1 cm kortare än storebror, 3760 gram tung och 52 cm lång.

Barnmorskan som gjorde amniotomin kom in, och hon sade att det nog var något med formen på mitt bäcken eller livmoder som gjorde att jag födde mina barn på detta vis; att barnet inte fixeras, och jag öppnar mig helt ganska snabbt utan att barnet sjunker ner. För förloppet var exakt detsamma med H, utöver de tre timmarnas stillestånd i mitten då, när jag var helt öppen och ingenting hände.

Första gången dröjde det 7 timmar från värkstart tills jag var helt öppen, med täta värkar i princip från start. Andra gången: samma sak fast på 3 timmar (eller kortare).

Första gången stod förlossningen still i tre timmar efter att jag öppnat mig helt, men efter att de sedan tog vattnet sjönk bebisen ner på en timme, och sedan krystade jag i sex minuter. Andra gången togs vattnet så snart som möjligt, vilket blev nästan en och en halv timme efter ankomsten till förlossningen. Sedan sjönk bebis ner OCH krystades ut på elva minuter. Total tid från värkstart till födelse första gången var elva timmar, andra gången var det strax under fem timmar. Ingen av gångerna har jag haft någon förvarning om förlossningsstarten innan värkarna startade.

Vid kontroll efter en stund blev det lite oro över att jag blödit igenom jätteförlossningsbindan och ut i sängen, men jag fick i alla fall komma upp och spola av underredet i duschen efter en stund. Sedan väntade och väntade vi igen, tills någon kom och tog mitt blodtryck, som var bra, och sedan blev jag äntligen av med nålen i handen.

Vid 15.30 fick vi äntligen ge oss av mot BB-hotellet, och var så glada att vi slapp BB-avdelning denna gång.

Min första förlossningsberättelse finns här.