Two down?

Two down?

Här ligger jag sömnlös och bloggar igen. Bredvid mig ligger en fullkomligt kokhet liten kille och andas ansträngt, efter att ha vaknat och gråtit och gnytt ynkligt ett par gånger nu framåt morgonkvisten. Tre dagar ”magsjuka”, en dag på föris, femton dagar vattkoppor, fyra dagar på föris, och vad nu? Jag får flashbacks till förra året, då vi alla just vid den här tiden insjuknade i Förskolepesten, som golvade hela familjen fram till nyår. Jag trodde ett tag på allvar att jag aldrig skulle bli frisk igen…

Försöker tänka att det bara är bra om han klämmer in säsongens alla sjukor nu innan syskonet kommer, men är så rädd att själv bli sjuk nu när BF börjar närma sig på riktigt. Undrar om influensavaccinet jag tog i tisdags börjat verka ännu?

One little man down, alltså. Någon som också kanske rör sig nedåt är Knyttet. Igår besvärades jag hela dagen av en tilltagande svanskotevärk. Mot seneftermiddagen eskalerade den till en känsla som var kusligt lik hur jag kände mig vid förlossningen med H, dock minus själva värkarna.

Det var känsla av hur hela kroppen mellan revben och ljumskar/svanskota satts i ett skruvstäd och klämts åt. I sig inte direkt smärtsamt, utan mer en känsla av avsaknad av kontroll av hela mage/bäcken-området. En överrumplande och liksom …besatt känsla, som jag minns så väl kom som en väldig chock när förlossningen med H startade. Att inte kunna röra sig ordentligt, och ”sitta fast” utan att någon höll i en.

Igår började det (efter en viss svanskotesmärta hela dagen) den sista timmen eller så på jobbet, och eskalerade sedan när jag gick och handlade lite, innan B plockade upp mig för att ta oss hem och fixa en liten middag med morfar och fru som gäster. Alla runt omkring i affären gick så jättesnabbt, och jag var plötsligt jättekänslig mot att ha folk i närheten av min stenhårda mage. Behövde minst en meters avstånd till allt och alla.

Ett tag var jag faktiskt rädd att det var förlossningen som dragit igång, men insåg snabbt att, nej, det är inga värkar inblandade här. Den smärta som var var lindrig och helt konstant. Inga vågor. Fick det vid eftertanke till ont i/tryck mot svanskotan kombinerat med enorma och ihållande sammandragningar. Kanske var det helt enkelt så att Knyttet äntligen börjat borra sig ned i bäckenet? En stund efter vi kommit hem släppte skruvstädet sitt tag, och bara en öm svanskota kvarstod.

Var (såklart, jag är ju ändå jag) orolig för Knyttet en stund, men hen var sedan ganska livlig under kvällen, och har krafsat och puttat lite därinne även nu på morgonkvisten.

Jag har fortfarande ont i svanskotan, men blir upplockad av kollegan idag, och ska försöka ta det lugnt.

Ikväll ska jag och B fira min födelsedag med en middag på tu man hand på en av ”finkrogarna” här i småstan, medan morfar med fru kollar lilleman några timmar.

(Har lite ont i halsen, men förnekar det stenhårt för mig själv, eller försöker i vart fall intala mig att det bara är en liten vaccinationsbiverkning, att kroppen bara kämpar lite med vaccinet, eftersom jag är rätt öm och svullen på stickstället på armen också.)

Nä, nu har klockan ringt, och jag ska upp och göra mig iordning innan kollegan kommer. Hinner kanske ta en kaffe och en bit överbliven tårta också, nu när familjen sover och jag får göra mig iordning i fred.

Jodå, det är B som får vabba igen. Han har ett väldigt flexibelt jobb, min man, vilket lett till att vi faktiskt har ett läge där pappan hittills tagit ca 2/3 av vabbandet, och jag bara 1/3. Trots att han är den i familjen med högst inkomst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *