Ny vecka, 37+0

Ny vecka, 37+0

Då var vi här, vid den magiska veckan då Knyttet räknas som helt färdigbakad och klar, och alltså inte skulle anses vara prematur om hen föddes.

Idag är det också världsprematurdagen, så det är ju passande att vi idag kan fira att Knyttet oavsett vad som händer i övrigt garanterat inte kommer att bli en prematurbebis! (Det är också min födelsedag idag, och jag var faktiskt en prematurbebis, som egentligen skulle ha kommit en liten bit in på det nya året, och inte redan i november, så vi kan även fira att jag, trots födsel genom katastrofsnitt och flera veckor i kuvös med sond i näsan, blev en ganska frisk och normal person, tack vare att sjukvården redan 1980 faktiskt kunde rätt mycket om att vårda för tidigt födda barn.)

Om jag får bestämma  – vilket jag vet att jag förstås inte får –vill jag helst att Knyttet håller sig kvar i magen fram till i vart fall den 3:e december, så att jag hinner städa av det sista på jobbet under nästnästa vecka, och att H hinner med i vart fall de första inskolningsdagarna på nya förskolan innan han blir storebror. Jag har faktiskt ingenting emot att hen väntar till några dagar efter BF heller, men helst inte senare än till helgen på BF-veckan, den 10:e-11:e december, dels för att det känns läskigt att gå över tiden, dels för att det vore skönt att hinna landa lite innan det blir jul. Kan du tänka dig att dyka upp under den tidsperioden, Knyttet? Det är ju ändå nio dagar som du kan välja helt fritt på, från fyra dagar före BF till fyra dagar efter. Väldigt lagom, tycker jag.

Apparna har inte längre så mycket att säga om Knyttet, utöver att hen är fullgången och nu mest lägger på sig lite vikt de kvarvarande veckorna. Hen väger drygt 3 kilo och är ca 48-49 cm lång. Om mamma sägs det mera, saker som att förlossningen närmar sig, barnet borde fixera sig och att mamman därmed borde få lite lättare att andas och äta i takt med att magen sjunker. Det pratas om sammandragningar och förvärkar och obehag i bäckenbotten när barnets huvud stöter mot den.

Jag har så här nästan vid målsnöret på min andra graviditet fortfarande inte riktigt fattat hur vare sig sammandragningar eller förvärkar känns eller ska kännas. Många säger ju t.e.x. att de får sammandragningar när de t.ex. går för snabbt eller överanstränger sig under graviditeten. Jag har ofta fått ont när jag går för snabbt, men det känns för mig inte som en ”sammandragning” av livmodern utan mer bara en skärande smärta som ett band längst ner i magen, precis över ljumskarna, och har inte känts som livmodern, utan mer ”utanpå” och mer som en sträckning. Nu har jag börjat känna vad som för mig känns som just sammandragningar av livmodern, och det är en känsla av att toppen av livmodern (som nu är precis nedanför brösten) drar ihop sig och blir spänd en stund. Det gör inte ont alls, utan känns bara som en muskel som drar ihop sig mitt över magen.

Med förvärkar verkar de flesta mena sammandragningar som gör ont eller lämnar efter sig smärta, och som kommer mer regelbundet, utan att nå upp till ”riktiga” värkar, och att de i regel går bort vid vila eller en dusch, och således inte direkt följs av en förlossning. Sådana tror jag inte att jag känt av (ännu). Den senaste veckan har jag ibland haft lite molande smärtor i rygg och nedre delen av magen, men det har varit lindrigt, kortvarigt och utan samband med någon kännbar sammandragning av livmodern.

I övrigt börjar jag nu få lite svårt att gå. Nervsmärtan i ena överlåret drar igång redan efter en knapp kilometers promenad, och det gör lite ont i svanskoteområdet. En något smärtsam, eller i vart fall obehaglig, tyngdkänsla över underlivet har också börjar kännas när jag går.

Halsbrännan är fruktansvärd, men hålls någorlunda i schack med Novaluzid. Sedan förbättras den förstås inte direkt av att jag drabbats av DEN STORA HUNGERN, och mer än gärna smäller i mig saker som köttbullar och kebabtallrik. Allt med fett och undermåliga köttprodukter känns plöstligt lockande. Samtidigt som jag, som idag, inte har orkat ordna vare sig frukost eller lunch, utan sitter och jobbar med lite choklad och mineralvatten som dagens enda bränsle.

Jag har nämligen samtidigt som enorm hunger fått sämre aptit på något sätt. Kan inte tänka mig att leta fram en halvtorr macka ur skåpet på jobbet och äta med bara smör och ost, utan det måste liksom vara något riktigt mastigt och matigt för att jag ska vilja äta. Och tycker att det är för tungt och jobbigt att ta mig någonstans, så jag bara sitter här vid mitt skrivbord och äter bara lite godis för att hålla yrseln stången. Det enda som finns riktigt nära jobbet är en halvtaskig sushirestaurang, och det går också bara bort på grund av inte tillräckligt matigt.

Idag har jag väldigt ont i typ svanskotan, lite konstigt tryckande sådär så att det nästan känns som att jag inte riktigt kan röra mig. Hoppas att det inte är ett tecken på att något är på gång inom den närmsta tiden, utan kanske bara att Knyttet äntligen är på väg att tränga sig lite längre ner i bäckenet. Det vore ju kul om hen inte låg så väldigt högt upp, och kanske till och med var ruckbar eller fixerad, när det är dags för nästa barnmorskebesök om en vecka.

Knyttet har även denna vecka haft en stillsam period, som orsakade stor oro förra helgen, för att sedan ha varit riktigt aktiv alla dagar fram till idag. Idag har det varit lugnare igen, men inte helt stilla. Lilla skrutt, tänker du aldrig inpassa dig i någon sorts schema eller fast dygnsrytm?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *