Hemfärdsdag, orosdag

Hemfärdsdag, orosdag

Jaha, då var det dags att ta vårt pick och pack och åka hemåt igen, efter en helg hos mormor som bara rusat förbi.

Vi kom till lunch i fredags, åt thaibuffé på stan helt enligt tradition, tog oss hem till mormor, fixade middag och sov. Det blev lördag, och vi tog oss bussledes ner på stan, lunchade, fikade och åkte tillbaka till mormor. Sov, och sedan var det söndag. Idag har vi ätit frukost, sedan blir det lunch och hemresa. När blev helgerna så här korta? Ingenting hinns ju med på en helg! Trösten är att det nog inte känns lika meningslöst för H, som hunnit leka mycket med mormor och alla roliga leksaker i hennes lådor och gömmor. Tiden rusar ju inte på samma sätt för barn, tack och lov.

Till detta kommer att det är dags för oro över Knyttet igen. Varför kan ungen inte skaffa några fasta rutiner, eller i vart fall gå att hitta någon kommunikationsväg med? Igår var det lugnt, men inte helt stilla, hela dagen. Sedan kom en stunds vild aktivitet på kvällskvisten, så att hela magen hoppade. Och sedan ingenting. Magen känns mindre och liksom slapp och var inte i vägen när jag sov inatt, och det har inte varit svårt att komma ur sängen.

Det här är väl tredje-fjärde gången med samma grej, och det är total skräck varje gång. Men hittills har hen ju vevat igång efter någon dag, och kompenserat med några dagars röj. Och jag har inte hittat något ”knep” som hen brukar svara på.

Med H kunde jag i regel sätta mig i fåtöljen och stödja en bok, tidning eller surfplatta mot magen och nästan alltid få en buff tillbaka. Eller dricka ett glas vatten och lägga mig så att magen klämdes lite. Inget sånt har funkat med Knyttet så här långt, jag har liksom inte fått någon kontakt med bebis ännu. H svarade ofta på beröring av magen, eller spinnande katter i knät. Inte Knyttet. Hela dagar går jag och bara konsumeras av oro, och är bara frånvarande. Jag orkar inte med mer oro nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *