Kontorspremiären

Kontorspremiären

Nu sitter jag vid mitt skrivbord i mitt alldeles nya kontor. Mitt första egna kontor under mitt drygt tioåriga yrkesliv, faktiskt.

img_1681

Ännu återstår mycket att göra, men kontoret är i vart fall invigt och hyfsat arbetsklart. Efter tio år i olika konstellationer av kontorslandskap och delat utrymme är det en fantastisk känsla att kunna stänga dörren om mig och veta att jag nu kan jobba med vad jag vill, när jag vill. Jag kan prata i telefon utan att behöva ta hänsyn till om någon annan pratar i telefon just nu, jobba med koncentrationskrävande uppgifter även om min kollega pratar i telefon, och lockas inte av att sitta och småprata genom skärmväggen.

Min erfarenhet av kontorslandskap och delade kontor är helt igenom negativ. I vart fall i min yrkesroll, där jag behöver kunna såväl koncentrera mig för att utföra arbetsuppgifter på datorn eller läsa in stora mängder information, och kunna prata i telefon och ta emot besökare utan att bli störd. Jag vet inte hur många timmar av mitt yrkesliv som slösats bort på ingenting eftersom det varit för stökigt omkring för att göra det som borde göras. Den krypande inre stressen när jag suttit och haft massor att göra, men inte kunnat få tillräckligt lugn för att göra det. Den totala mentala utmattningen efter att ha suttit och lyssnat på andras ovidkommande pladder en hel dag. Nej, aldrig mer igen kommer jag att arbeta på något annat ställe än ett eget kontor!

Igår försökte jag mest vila upp mig hemma, i den mån det går med en tvååring att hålla koll på. B var upptagen med att skruva upp hyllor nere i sin ”man cave”, som han desperat försöker färdigställa innan helgen, då han kommer att vara ensam hemma.

Jag fick stå en hel del vid spisen också. Först stekte jag pannkakor till lunch, och sedan blev det gryta till middag. Jag svor lite över B, som var den som handlat ingredienser till det hela. Det började med att han hade en slatt vin över från i fredags. Så han tänkte köttgryta. Sedan köpte han ett stycke märgpipa. Och rökt sidfläsk. Och champinjoner. Och steklök. Tänkte sig en ”enkel” boeuf bourguignon. Och sedan lades matlagningen över på mig.

Jag körde förvisso ett ”enkelt” recept på denna gryta, som jag hittat här. Men enkelt är ju ganska relativt när det ska ansas, tärnas och stekas kött. Ansas, strimlas och brynas fläsk. Skalas och hackas och fräsas lök och morot. Rensas och brynas svamp. Skalas och brynas och ugnsbakas steklök.  Inte direkt bara att slänga ner allt i grytan och låta den puttra, om en säger så… Resultatet blev dock kanonbra, tyckte både jag och B.

img_1682

Barnet däremot smakade någon tugga, sköt bort tallriken och tyckte ”Lecklit! Bläää!”. Jaha, men tack då… Så vi fick kasta i oss den omsorgsfullt lagade söndagsmiddagen, eftersom det sällan finns utrymme för matro efter att unge herrn deklarerat att han är färdig.

Jag vet inte hur vi ska få ungen att tycka om annat än köpeköttbullar, falukorv, fiskpinnar, köttfärssås, pasta, ris och pannkakor. Jag som i min enfald trodde att han skulle börja tycka om den mat vi normalt sett äter, bara han exponerades för den tidigt. Men nej då, så enkelt var det inte, visade det sig. Han vill bara ha klassisk ”barnmat” så som den såg ut när en själv var barn. Kanske fick han för mycket intetsägande burkmat som liten? Det blev ju ändå rätt mycket sådan i jämförelse med hur ofta vi orkade göra egna puréer. Men han fick alltid smaka av vår mat också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *