Kämpar på med allt, men snart lättar det nog

Kämpar på med allt, men snart lättar det nog

Förra veckans jonglerande med kontorsflytt och vattkoppsbarn samtidigt som jag väl nu kan klassas som höggravid på riktigt (när räknas en formellt som det egentligen?) lämnade mig i skick som en urvriden trasa.

I fredags drabbades jag plötsligt av yrsel och illamående och total matthet, kombinerat med vad jag tror är en ny sorts halsbränna, en mer konstant brännande smärta i en stor del av nedre bröstkorgen istället för ”eldslågorna” som tidigare mer fladdrat uppåt från magsäcken. Jag har snart knaprat i mig megapacket Novalucol jag köpte för ett tag sedan, och kanske ”byter upp mig” till Novaluzid när det tar slut. Den ska ju hjälpa mot lite svårare halsbränna, och är okej vid graviditet och amning även om en i första hand bör välja Novalucol. Att i tre dagar kräla runt på golvet för att skruva och hamra, och bängla runt nymonterade Ikea-möbler, har väl inte direkt hjälpt halsbrännan…

Till detta kom en liten svidande känsla när jag kissade de sista dropparna. Hela kroppen sade liksom att ”nu får du faktiskt ta och lugna ner dig”. Planen var ju annars att fortsätta fixa hemma i lördags, och kanske ta ett sista tag på kontoret idag. Men när jag vaknade igår hade jag ont i halsen också, liksom för att säkerställa att jag skulle ge upp alla sådana tankar. Gav mig på att börja tvätta igenom alla kuddar och täcken, vilket kändes som ett lagom projekt, och ändå behöver göras innan Knyttet kommer.

Den lilla rackarungen fortsätter att oroa mig, men hen verkar vara en periodare när det kommer till att vara aktiv. Efter oron tidigare i veckan var det full rulle under torsdag och fredag, men sedan jättelugnt igår och hitintills idag. Hen rör sig ju, men sällan, kortvarigt och ganska svagt. Inatt hade hen dock en riktig discodans-session just när oron började krypa under skinnet på mig. Så det går upp och ner, och jag känner mig ena sekunden säker på att vi aldrig kommer att få något litet Knytte, och nästa skrattar jag åt min egen nojighet och tänker att självklart kommer allt att gå bra, och innan vi hinner blinka kommer Knyttet att vara här hos oss. Något säger mig att sådana här känslor förmodligen är vanliga och heeelt normala under graviditetens sluttamp.

Igår testade jag husmorsknepet att bälga i mig tranbärsjuice (min kollega svär att det brukar hjälpa henne om hon gör det direkt när hon får känningar av annalkande urinvägsinfektion), och jag har faktiskt inte känt av några svidande tendenser under större delen av dagen igår eller idag.

Fortfarande lite ont i halsen dock. Men imorgon måste jag jobba, efter att ha haft kontoret stängt i en hel vecka för flytten och inte ens kollat mejlen. (GAH! INKORGSÅNGEST!) Kontoret är dock arbetsklart nu, även om en del småpyssel som gardiner, mattor, växter och insortering av böcker och pärmar kvarstår. Det kommer nog att bli hur bra som helst, detta, när vi kommit i fas igen och fått in rutiner och fått upp produktiviteten så att de nya lokalkostnaderna och lönekostnaderna (om några veckor kommer vi att vara arbetsgivare!) inte kännas så skrämmande som de gör nu.

Vi får se om H är redo för förskola imorgon (hoppas, hoppas). Det har inte kommit några nya koppor på flera dagar, och de allra flesta verkar vara på väg att torka. Men han har haft kvar någon vätskande i mungipan och några vid pungen, som får utvärderas i eftermiddag… Han har inte verkat lida av dem de senaste dagarna i alla fall. Jag pratade med vårdcentralen i torsdags, och de skulle skicka ett läkarintyg så att vi kan få VAB-ersättning för mer än en vecka.

Men snart kommer både hemmet och kontoret att vara klart, vattkopporna borta och helgen hos mormor (vi åker på fredag) avklarad. Därefter är det, utöver jobbet där jag ska försöka köra på månaden ut, bara boandet i form av tvätt av bebiskläder, fixande av barnvagnar och bebissängar, och packande av BB-väska och väska till H kvar att göra innan Knyttet kommer. Och en mycket efterlängtad barnfri brunch på Berns asiatiska i slutet av månaden, då jag tänker vräka i mig sashimi och ostron som om det inte finns någon morgondag!

Kanske kommer den där andningspausen snart?  Jag börjar i alla fall ana ljuset i slutet av tunneln!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *