Helg på fast forward

Helg på fast forward

Vart tog den här helgen vägen, egentligen? Redan efter midnatt på söndagskvällen, och jag sitter och undrar vad som hände.

Igår morse lämnade jag männen i mitt liv sovande för att inta Ikea redan vid öppningsdags, tillsammans med kollegan och vår blivande anställda. Inköp till nya kontoret stod på dagordningen. Som vanligt sög det stora varuhuset musten ur oss både fysiskt och psykiskt redan efter möbelavdelningen, så när vi väl kom till heminredningsavdelningen satte vi majoriteten av de planerade inköpen där på ”orka!-det-tar-vi-någon-annan-gång”-listan, och när vi kom till ta-själv-lagret bestämde vi oss raskt för att anlita plockningstjänsten. Vi skulle ju ändå beställa leverans… Ändå var klockan halv sex innan jag klev innanför dörren hemma. Naturligtvis med en massa inköp till hemmet också.

Jag kan konstatera att jag börjat få stark lust att boa, och kom hem med taklampor till kök och vardagsrum, en liten hylla tänkt som sidobord till soffan men som visade sig vara för hög för det, en högstol till H (formgjuten plast i ett stycke – halleluja för enkel rengöring!), flerpack med tallrikar, bestick, glas och skålar i plast (skönt att ha lite oömt nu när H ibland kastar saker omkring sig), två paket frottétvättlappar (mer kända som ”kräkisar” i vårt hem under H:s spädbarnstid), filtar, prydnadskuddar, ett gäng bordslampor och ljuskällor i massor.

När jag kom hem som en urvriden trasa hämtade vi pizza till middag, och sedan skulle jag natta. H hittade ett nappsnöre på väg till sovrummet. Som han sedan prompt skulle ha på en av napparna. Nej, på den andra nappen. Nej, den tredje. Och mamma SKULLE ABSOLUT SITTA PÅ GOLVET NÄR HON FIXADE DET! Inte på hans sängkant där jag redan satt mig.  Där drog jag gränsen, och en lång stunds skrik och bråk utlöstes. Sängen tömdes på kuddar, täcke och gosedjur. Nappar flög genom rummet. Mamman skulle knuffas, sparkas och slås ned från sängen. NEJ MAMMA MIN SÄNG! MAMMA GOLVET! När jag till sist sa att jag inte ville vara med honom mer och gick in i badrummet följde han efter mig och skrek och grät.

Till slut började han dock dra mig tillbaka mot hans sovrum, där jag nu tilläts sitta på sängkanten. Sedan skulle allt läggas tillbaka på sin plats i sängen, och nattningen blev fridfull och ganska snabb. Otroligt påfrestande, men min magkänsla säger att jag måste ”ta fajten” när han börjar försöka domdera var jag ska sitta och vad jag ska göra. Att låta honom få som han vill i ”kan själv”-konflikter känns mer rätt, eftersom det ändå är meningen att han ska frigöra sig och bli mer självständig. Det känns som en rimlig avvägning, men vet inte om den är ”rätt” enligt experterna…

Idag har det faktiskt varit helt konfliktfritt här hemma (mellan H och oss föräldrar i alla fall…) Vi har försökt få lite städning gjord, och monterat taklampor och annat smått. H har hjälpt till lite här och var, men mest tittat på tv/padda. Förutom när han hällde ut alla leksakslådorna som vi just fyllt för att kunna dammsuga lekrummet. Innan vi hunnit dammsuga.

Både lördag och söndag kväll har föräldrarna hunnit kolla en hel film efter att H somnat. I vårt vardagsrum som så smått börjat kännas som ett riktigt vardagsrum. Det tar sig. Filmerna kan rekommenderas (feelgood för hela slanten, den förra gladare i anslaget än den senare): ”The intern” med Robert De Niro och Anne Hathaway och ”St. Vincent” med Bill Murray och Melissa McCarthy. Båda på Netflix.

Knyttet har ju varit rätt lugn hela veckan, vilket jag inte gillar, med någon sorts bottenrekord i lördags då jag bara kände några små, enstaka rörelser utspridda över dagen. Idag tog hen dock igen förlorad tid och har rumsterat om så det synts och känts över hela magen i flera långa omgångar. Skönt! Bara ett par dagar kvar till TUL och kanske den sista titten in till Knyttet i magen.

Med H fick jag dock göra ett extra TUL i vecka 37 eller däromkring, efter att magen tagit ett skutt på kurvan och min BM tyckte att barnet kändes stort. Kurvan kunde nog förklaras av att det var en vikarie som tagit det förra måttet, och BM:s känsla av att hon var så övertygad om att jag måste drabbas av NÅGOT överviktsrelaterat bekymmer. För H var även enligt det senare TUL:et bara något över medel, vilket visade sig vara väldigt nära sanningen när han föddes på 3850 gram och 53 cm.

Nej, nu måste jag verkligen sova, för snart är nya veckan här, och ytterligare fem dagars slit innan nästa andningspaus (eller tillfälle att boa hysteriskt).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *