Bråk, bråk, bråk…

Bråk, bråk, bråk…

Vi har fått en trotsig tvååring hemma. Vilka triviala små saker som helst kan utlösa de mest oresonliga utbrott av illvrål och gråt, sparkar och slag, och en pojke som ömsom är slapp som en död fisk i hela kroppen, ömsom vilt sparkande och sprattlade med en förvånansvärd styrka.

Just när vi hade börjat känna att vi hade någorlunda koll på det här med föräldraskap, att vi kände vår unge och kunde handskas med honom, så kommer det (så klart!) en helt ny fas som vi står helt handfallna inför.

I förrgår kväll när jag kom hem från jobbet satt H och fipplade med sin pappas surfplatta. Han ville ”titta pappas padda”. Jag vet inte hur den fungerar och vad han brukar se på den (B envisas med att använda android, jag har bara äppelprodukter), så jag sa att han kunde titta på min padda, som också låg på bordet, eller gå till pappa i köket och be honom om hjälp. Skrikattack utlöst. Han sprang till slut ut i köket, där han ville ha vatten av sin pappa. Fick vatten. Skrek och försökte hälla ut vattnet. Skrek ännu mer när pappan tog tillbaka glaset.

Efter en stund ville han ändå ha min padda, och se på Mamma Mu. Jag satte på Mamma Mu: SKRIK! Han stängde av Mamma Mu: SKRIK! MAMMA MUUUU! SNYFT! Jag satte på Mamma Mu igen. SKRIK! Han stängde av. SKRIK! MAMMA MUUUU! Visade de andra apparna han brukar använda. SKRIK! NEJ! Han försöker kasta paddan i golvet. Skriker sig högröd i ansiktet. Tårarna sprutar och han tjuter NEEEJ!NEEJ!NEEEJ! Vi försöker ta reda på vad han vill men får bara NEEEEEEJ!. Försöker trösta. Skrik och våldsamt motstånd när vi försöker kramas. Till slut tar jag honom och bär honom till soffan, vilt skrikande, sätter mig och håller fast honom i knät och drar igång ett YouTube klipp med Wheels on the bus, djurvarianten. Sitter och kommenterar och pekar medan han ålar och skriker ”NEJ!NEJ!NEJ!”. Någonstans in i sången Five little ducks har han börjat slappna av, och bara små snyftningar känns i den lilla kroppen. ”Ackorna!” säger han, och sedan är allt bra.

Igår morse vaknade han med ett leende. När pappan kom med ny blöja och kläder till sängen utlöstes ett nytt utbrott. Han bara gallskrek. Skulle inte ha blöja. När vi med visst våld fått på honom blöjan skulle han slita av den.

Skulle inte ha kläder. När vi med visst våld fått på honom kläderna skulle han slita av dem. När vi försökte få med honom ut ur sovrummet och uppför trappan till hallen skulle han tillbaka till sängen. Gallskrek ”BORT KLÄDER!”.

När vi väl släpat honom till hallen skulle han inte ha skorna. När vi med visst våld fått på honom skorna skulle han slita av dem. Skulle inte ha jacka. När vi med visst våld fått på honom jacka skulle han slita av dem. Sedan tittade han upp på hatthyllan, sa ”Mössa!”, fick välja och ta på sig en mössa, och sedan var allt bra.

Imorse tänkte jag att jag skulle avstyra eventuellt bråk genom att låta honom hämta blöja och kläder själv. Fick honom till och med att vakna genom att hota om att jag skulle gå och hämta blöjan. Han hämtade blöja, byxor och strumpor. Och den smutsiga tröjan från igår. Jag sa att den var smutsig, och att han fick välja en ny. SKRIIIIK! Skulle inte ha någon av tröjorna från garderoben. Ville inte följa med till tvättstugan och hämta en annan. Jag gick ändå till tvättstugan och lockade med bodyn med bilar och bussar. SKRIIIK! NEEEJ TRÖJA!

Jag tog med bilbodyn och släpade med den vilt skrikande ungen till sovrummet igen. Han skulle till varje pris tillbaka till tvättstugan. Skrik och gråt och jag orkar banne mig inte hantera honom längre när jag nu börjar nå graviditetens mer klumpiga fas. Så han stack iväg till tvättstugan. Där han nu ville hämta en t-shirt med folkabussar på. Okej då…

Relativt nöjd unge går tillbaka till sovrummet med t-shirt. Tills han ser den förhatliga bil-och -buss-bodyn. SKRIK! Han tar den, och slår sig ut ur sovrummet och in i tvättstugan igen. Där han ska hänga tillbaka bodyn på torkställningen.

Återigen relativt nöjd går han tillbaka till sovrummet. Ser t-shirten och… SKRIIK! ”BILARBUSSAR!”. Tillbaka till tvättstugan för att hämta bil-och-buss-bodyn. Åter i sovrummet kan påklädning till sist börja. Till slut är han iförd blöja, strumpor, body och byxa. Sedan ser han t-shirten med folkabussarna. SKRIK!

Jag försöker lirka. Kanske kan han ta med t-shirten till förskolan som ombyte? SKRIK! Vill han lägga den i sin garderob? SKRIK! Okej då… Jag trär på honom t-shirten ovanpå bilbodyn. Han är mycket nöjd med att ha två tröjor, och åker glatt iväg mot förskolan.

Jag gissar att detta, vid snart 26 månaders ålder, bara är början på trotsåldern? Känner mig helt maktlös inför dessa ständiga konflikter, och vet inte alls hur jag ska handskas med dem. Hittills har jag låtit honom få som han vill i kan-själv-konflikterna (efter ett par mardrömsmorgnar med tvångspåklädning av vilt skrikande och fäktande unge), men sätter ner foten när det gäller annat, som att vräka ner saker från bordet och när han bara vill bossa över oss. Försöker trösta och avleda när han fastnat i ett  nej-till-allt-läge, även om jag ibland då måste hålla fast honom en stund, för jag har svårt att bara ignorera honom när han är sådär arg och ledsen.

4 thoughts on “Bråk, bråk, bråk…

  1. Hjälp! Vår tjej fyller två i januari och jag kan tycka det är tufft nu liksom. Hon är så himla bestämd och så duktig på att prata så hon kan säga precis vad hon vill. Hon ska få ett syskon i mars så det kommer väl tajma precis med att trotset börjar på riktigt. Så eh, om du kommer på några tips kan du väl skriva om dem? Snälla?

    1. Hej Carin, och grattis till kommande bebisen! Än så länge har jag ingen aning om hur en egentligen bör hantera trotsutbrotten. Jag lovar att skriva om det om jag kommer på något bra tips 🙂

  2. Åh, jag måste bara säga att jag sitter här och nickar instämmande! Så där hsr vi det också med vår 2,5-åring just nu. Ibland känns det som att han ska bråka om varenda sak, och inte är nöjd med något som serveras eller görs om han inte valde det själv från början. Gnället är jobbigt men kan levas med, med utbrotten tar extremt mycket på krafterna. När det ska kastas grejer osv. För tillfället så funkar det rätt bra med att hota med att han får gå och lägga sig. Ibland lägger jag honom i sängen och stänger dörren, och då kommer det oftast ut en lite lugnare pojke…

    1. Jo, det känns som att det bara är att köra på vad som än fungerar… H lyssnar inte alls på vad en säger när han är mitt uppe i ett utbrott, så varken hot eller att utlova mutor verkar göra någon skillnad just nu. Igår när han bråkade vid nattning lämnade jag rummet, men han sprang bara efter mig för att gråta och skrika 🙁

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *