Helgen.

Helgen.

Ja, vad kan jag säga om den här helgen? Jag har inte riktigt hunnit smälta den ännu.

I fredags kväll kom min mamma hit för att stanna över helgen. Jag och lillebrorsan hade överraskat henne med biljetter till Oscarsrevyn på lördagen, eftersom hon fyllt år i veckan.

När vi kom hem på fredagskvällen stod det också klart att Tjockis hälsa hade tagit ytterligare ett skutt åt det sämre hållet. Jag hade inte sett honom äta sedan kvällen innan, och nu ville han inte ens ha kokt torskrygg. Han låg bara på golvet, och det var plötsligt helt uppenbart att det inte fanns någon återvändo. ”Min” Tjockis skulle inte komma tillbaka.

Jag hade redan bokat in ett hembesök av veterinären till på tisdag. Redan fattat beslutet att det var dags att släppa taget. Men hoppades kanske ändå innerst inne på ett mirakel. Att kortisonet plötsligt skulle börja verka under helgen. Nu stod det klart att vi inte hade till på tisdag på oss. Om han – mot förmodan – skulle överleva i flera dagar till hade det varit dagar av rent lidande.

Jag gick till sängs på fredag kväll inställd på att ringa veterinärkliniken så fort de öppnade på lördag förmiddag. Om Tjockis ens skulle ha överlevt natten. Det hade han, men han hade krupit in i en låda i garderoben, där han bara låg och inväntade döden. Det var så uppenbart. Vi fick komma in akut med honom strax före lunch. Och där fick han somna in. Jag skriver inte mer ingående än så, för jag klarar inte riktigt att ta in den ännu, den där sista stunden.

Direkt efteråt fick vi skynda hemåt för att hämta upp mamma (som stannat hemma med H), och B fick ta över barnansvaret medan mamman och mormorn kastade sig på bussen in mot storstan. Sedan tjo och tjim och revy och sen hemkomst på kvällen. Knyttet sparkade så att hela magen guppade nästan hela revyn igenom, vilket gjorde mig så glad mitt i allt. Men i pausen grät jag över vännen jag mist.

Idag söndag. En ofrånkomlig lättnad att gå uppför trappan vid uppvaknande och inte behöva oroa sig över hur mycket av parketten som eventuellt förstörts av nattens bajs, och hur katten mår idag. En saknad av en katt som redan varit borta i flera månader. Det emliga benrangel som levt med oss den sista tiden har ju ändå inte varit samma katt.

0f3cfa5e-0ac8-4155-b725-9e5bfffbabf9

Min lurviga, tjocka, superkeliga och genomsnälla Tjockis-katt. Bubben, Ponken, His Royal Fatness, av rasen nordeuropeisk hängbukskatt. En gång i tiden döpt till Shaip av min dåvarande sambo, av albansk härkomst. Men som inte lystrat till annat än Tjockis de senaste åren. Den enda av mina katter som kommit överens med alla de andra. Som var tokig i tomat och ananas, och kom sättande i full kareta så fort en skalade potatis, för att tigga till sig tunna strimlor rå potatis. Som inte riktigt kunde kontrollera sig i närheten av fötter, ju mer luktande desto bättre.

Som blev övergiven då hans ursprungliga ägare flyttade utomlands, men löste problemet genom att jama på innergården tills någon (jag) öppnade sin dörr, och han helt sonika flyttade in. Som jag helt mirakulöst fick tillbaka levande två månader efter att han kidnappats av en rövhatt i grannskapet där vi bodde förr. Nu är det slut.

Idag har vi tagit det lugnt hemma, haft pappa med fru över på fika, och mamma och lillebror som även stannat på middag. H har fått feber, och kunde inte somna. VAB-dags igen… och jag har också en vag föraning om smärta i svalget…

God söndag och glad ny vecka!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *