Au revoir, La France und Guten Tag, Deutschland

Au revoir, La France und Guten Tag, Deutschland

Efter två nätter med i princip obruten sömn i en hård och trång säng i Champagne ligger jag nu vaken i en bekväm och rymlig säng i Trier. När jag höll på att natta H igår fick jag plötsligt ont i halsen, och nu ligger jag här, vaken sedan ett par timmar tillbaka, och önskar mig en kopp te eller varm choklad mer än något annat.

Vi kom fram till Champagne och Epernay ganska sent i onsdags kväll, checkade in på det enkla hotellet Comfort Suites en bit utanför centrum och tog oss ner på byn för mat. Ungarna var sjövilda efter en dag i bil, men klarade sig genom middagen förvånansvärt bra ändå. Standardrestaurangen i Epernay är La Sardaigne, som har mycket bra entrecôte på ben och råbiff (bara en kommer ihåg att be om den ”non preparée”, det enda rätta sättet att äta råbiff: oblandad och helt rå). Jag fick ta en sallad, jag. Fast det var mer som en pyttipanna på en salladsbädd, med stekt potatis, fläsk och lök, ett friterat ägg på toppen OCH friterad getost på toast på sidan av. Gott, men mäktigt. (Sen brakade min mage ihop på kvällen/natten, troligen något som inte var helt bra med ”salladen”.)

När vi kom hem började jag natta H medan de andra tog en flaska bubbel. Stackarn var då så övertrött att han var helt okontaktbar, och for runt i rummet och surrade om att det kom en traktor. Jag fick försöka hålla fast honom i sängen till slut, men då bara skrek han. När B kom tillbaka kom han till sist till ro mellan oss i sängen och somnade.

Dagen efter hade vi så en oplanerad heldag i Champagne, där vi egentligen bara skulle ha övernattat, för att fylla på lagren i någon butik i Reims innan hemfärd. B hade dock snabbt sett till så att det blev besök på ett antal vingårdar för direktinköp. Så det blev mest en dag i bilen för mig och H, medan vi åkte mellan byarna. Inte för att det finns så mycket att göra i Champagne ändå (utöver att köpa bubbel), det är egentligen en ganska ful och sjavig trakt, vid jämförelse med andra ställen vi varit på. I och för sig charmigt, på sitt sätt, men inget resmål som regelmässigt skulle vara med i vår rutt om det inte vore för att inhandla bubbel.

Skörden var i full gång, och varenda fält vi åkte förbi var strösslat med skåpbilar och plockare, och traktorer med släp åkte skytteltrafik mellan fälten och vinhusen inne i byarna. Det fanns därvid inte tid till längre provningar, och stoppen blev korta. Lunch fick vi i byn Vertus, där barnen också fick rusa av sig lite. Till middagen kände jag att jag inte orkade med en restaurangmiddag till med två krisande barn, så jag skickade B till donken för att handla hem burgare till mig och H, som vi avnjöt medan vi tittade på fransk teve. Sedan läste vi böcker och lekte med bilar fram till sängdags. Skönt med en lugn kväll!

Efter frukost igår styrde vi kosan mot Reims, där de sista vininköpen gjordes av B medan jag och H hängde på det stora torget utanför katedralen. Det blev en vända in i katedralen också, eftersom H helt enkelt sprang in för att titta på den ”stora kyrkklockan”. Han är helt besatt av kyrktorn och -klockor, och tycker således att hela kyrkobyggnaden (och alla andra byggnader med torn och klockor) heter ”kyrkklocka”.  Katedralen i Reims är verkligen pampig, och så stor att alla ljud därinne ”äts upp”, så som tur var hördes det inte så väl därinne när min lilla gosse sprang ett helt varv runt katedralen, exalterat och högljutt ropandes ”Kyrkklocka! Kyrkklocka! Tooh kyrkklocka!”.

15d5b175-de7e-4e68-9c17-3db59868315f

Det här var det enda av Champagne som fastnade i min bildström, gossen som springer utanför katedralen in Reims och en ögonblicksbild av synen som mötte mig när jag vaknade på hotellrummet igår morse. Två par stora skor och ett par små i en rad. Tänk att vi är en familj nu, och att det snart tillkommer ytterligare ett par skor till raden!

Efter Reims tog vi farväl för denna gång av Champagne, och åkte vidare mot resans sista, och helt oplanerade, stopp: den tyska staden Trier. Vi anlände tidig kväll, och hann gå runt en stund innan mörkret föll. Det var en ljum kväll och vi åt middag ute på ett stort torg, där barnen ägnade sig åt att springa över en fontän, eller vatteninstallation eller vad en ska kalla det, som föreställde ett långt vattendrag med stenar att hoppa på för att komma över. I början försökte de nog hoppa torrskodda, men när vi skulle hem var det ett par blöta killar vi fick med oss…

Det var mitt första besök i Trier, medan B varit här ett par gånger, och mannen i det andra paret vi reser med är här relativt ofta i arbetet. Jättefin stad, som jag gärna sett mer av, och gärna haft lite tid för shopping i också. Vi hinner kanske lite efter frukost.

6ef009c2-bb65-4951-b7e2-36f7bc95a118

En fontän och (tror jag) en katedral i Trier. Helt opåläst under kvällspromenaden 🙂

Bara ett par timmar kvar till frukost. Duscha och försöka sova en liten stund, kanske?

Ny vecka, 29+0

Ny vecka, 29+0

Så var det dags för den andra veckouppdateringen från resan, och jag och Knyttet hälsar vecka 30 välkommen.

Den gångna veckan har jag haft betydligt mindre smärtor i höfterna. Troligen tack vare mycket stillasittande under resan, för så fort det varit någon episod där jag tvingats jaga efter H eller stressa så har smärtorna kommit tillbaka. Jag har dessutom just när jag snabbt försökt lyfta upp eller hålla fast H, eller böja mig ner mot marken, fått en skarp och vass smärta i nedre magtrakten/ljumskarna. Ligamenten som känns av igen, antar jag.

Halsbrännan är en ständig följeslagare, men i övrigt mår jag bra. Knyttet sparkar ordentligt flera gånger om dagen, och rörelserna har börjat kännas lite liksom rundare och mjukare. Förmodligen för att Knyttet börjar få det lite trängre därinne.

Den här veckan kom det första tillfället med oro över uteblivna sparkar, men som tack och lov gick över ganska snabbt när Knyttet vaknade till som vanligt på morgonen efter en lugn eftermiddag och kväll. Även idag var jag lite spänd en stund under förmiddagen, eftersom jag hade magknip och diarré sent igår kväll/natt. Inte för att jag på allvar trodde att det skulle påverka Knyttet, men för att det är skönt att få den där bekräftelsen när något i kroppen varit lite i olag: ”Hej mamma, skönt att du mår bra igen, jag mår också bara fint härinne”, liksom. Det dröjde bara till en stund efter frukost innan bekräftelsen kom, så det var ingen fara.

Brösten har ömmat litegrann igen, men inga läckage ännu. Förra graviditeten läckte jag mjölk på nätterna några gånger, från runt vecka 26-27, tror jag. Sedan läckte jag dock ingenting under hela amningsperioden. Ibland undrar jag om det var ett tecken på att min produktion inte riktigt fungerade. Jag lyckades ju aldrig helamma H, vilket jag gärna vill tro berodde på okunskap och felaktiga råd om amning, men det går ju inte att utesluta att jag skulle kunna vara en av de få som faktiskt inte kan producera tillräckligt med mjölk. Alla som lyckas med amningen brukar vittna om mjölk som läcker och sprutar åt alla håll. Jag behövde aldrig använda pads, och det kom till exempel aldrig så mycket som en droppe ur bröst nummer två medan H ammades från nummer ett. Hoppas så på en bättre fungerande amning denna gång!

Knyttet kommer att lägga på sig ca 200 gram i veckan under den fjärdedel av graviditeten som är kvar, och väger nu dryga 1,5 kilo, även om det nu börjar bli stora individuella skillnader från barn till barn. Knyttet borde till exempel rimligen väga runt 4 kilo vid födseln, och inte runt medelvikten på 3,5 kilo, med tanke på att H vägde 3 850 gram.

Mycket av det som händer omkring mig hörs in till Knyttet, vilket märks, eftersom hen ofta börjar röra på sig när det är höga röster eller ovanliga ljud omkring.

Knyttet lägger på sig fett, och skelettet hårdnar fortfarande, samtidigt som lanugohåren håller på att försvinna och lungorna fortsätter att förbereda sig på att andas luft.

Jag har börjat tänka på att det faktiskt ska komma en bebis ganska snart. Det känns fortfarande lite overkligt, men lite, lite har jag börjat landa i det och börjar bli sugen på att förbereda det praktiska. Packa väska, ställa fram säng, gå igenom de minsta kläderna efter H och tvätta upp och sortera. Förbereda liggdelar till vagnarna. Få upp det nya vägghänga skötbordet och fylla på med blöjor i storlek 1.

Vill så gärna ha en Bugaboo Donkey också, men ekonomin tillåter inte riktigt. Företaget ska ta ett stort kliv nu mitt när jag börjar närma mig status höggravid, och flytta in i större lokal och faktiskt anställa någon utom oss två delägare. Det blir tufft ekonomiskt i början, men vi har heller inget val än att ta in någon som kan sköta telefon och mer administrativa/enklare sysslor, för i nuläget hinner vi inte göra det ”faktiska” arbetet för att så mycket tid går åt till att ta emot samtal, oanmälda besök och administrativa göromål. Och inte orkar jag hålla på och sälja andra vagnar heller. Jag tycker mest att det är för mycket besvär att köpa och sälja begagnat.

Ett snabbt stopp i Savojen, och ändrad rutt

Ett snabbt stopp i Savojen, och ändrad rutt

Igår kväll rullade vårt ekipage in i Frankrike och Savojen, där vi stannade till i medeltidsstaden Annecy för en övernattning.

Barnen var helt speedade efter en dag i bilen, och röjde runt på gågatorna. Middagen intogs på ett tämligen turistigt ställe av… inte bästa kvalitet, kan en väl säga. Jag beställde in någon sorts trerättersmeny, som började med en skål små friterade fiskar, med huvud, fenor och allt och inte ens urtagna. Urk! Sedan kom en liten stekpanna med den lokala specialiteten tartiflette. Jag trodde jag skulle dö av ostöverdos när jag satte tänderna i denna rätt som bestod av lite potatis, lök och fläsk i botten av pannan, täckt av typ ett halvt ton gratinerad ost. Hela pannan var fylld av flytande ostfett och det var bara too much även för en ostälskare som jag. Jag misstänker dock att det kan vara gott om det tillagas liite mer balanserat, och det här var inte den vassaste restaurangen, om en säger så. Barnen fick in varsin tallrik chicken nuggets med pommes som såg ut att vara direkt tagna ur det där programmet där Jamie Oliver granskade den brittiska skolmaten.

Vi sov på ett enkelt men fullt dugligt hotell mitt i de historiska kvarteren, och både kvällspromenaden till och från restaurangen igår kväll och den stund vi flanerade runt i förmiddags bjöd på mysiga och vackra vyer av en pittoresk stad vid Alpernas fot, med det kristallklara och turkosa vattnet från Annecysjön som omslöt staden och flöt i den lilla kanalen genom den. Vi hann provsmaka den lokala glassen också innan avfärd. God, men inte som i Italien…

image

Efter ett bokningskaos som lämnade oss utan boende i Colmar, där vår favoritrestaurang ändå visade sig vara stängd ena kvällen och fullbokad den andra, beslutade vi att skippa Alsace-avstickaren och ta oss direkt till Champagne och Epernay, för att kanske ta en natt i Tyskland innan hemfärd istället. Det gick bra att boka om boendet i Champagne, så det löste sig bra. Med hänsyn till hur fullastade bilarna börjar bli var det kanske lika bra att ett vindistrikt ströks.

Nu närmar vi oss Champagne. H har sovit tre välbehövliga timmar i bilen efter den sena kvällen igår, och är just nu på strålande humör. Törs vi hoppas att det överlever en middag också?

Den sömnlösa tiden är här igen

Den sömnlösa tiden är här igen

Japp, det är bara att konstatera att det är dags igen. Jag ligger vaken 2-4 timmar under småtimmarna nästan varenda natt. Njuter av Knyttets rörelser. Har ångest över jobbet. Läser bloggar. Skriver blogg. Kollar sociala medier. Spelar Pokémon om jag befinner mig på något ställe där det är görbart. Tittar på min sovande son och förundras över hur söt han är och hur lång han blivit. Svär över att jag inte sover. Knaprar i mig några Novalucol till. Går upp och kissar. Konstaterar att jag är törstig men orkar inte göra något åt det. Lyssnar på min mans snarkningar och ljudet av världen som så småningom börjar vakna runtomkring. Borde sova. Eller duscha, om jag nu ändå inte kan sova. Kommer att somna en timme innan det är dags att få upp.

Kommer ihåg att det var precis så här när jag väntade H också. Läste någonstans att sömnrubbningar är vanliga under senare delen av graviditeten, och ofta orsakas av hormoner (för att förbereda inför kommande nattvak), ökad aktivitet hos barnet under ens egen vilotid, halsbränna, mer frekventa behov av att gå upp och kissa etc. Jo, det stämmer nog, alltihopa.

Och värre blir det väl när det närmar sig BF. Har minnen av sömn (eller försök till sömn) i väldigt awkward bananställnimg med fötterna i högläge och utan täcke för att undvika svullnad, värme och klåda (hade vansinnig klåda och känsla av hetta under fotsulorna sista månaden med H), samtidigt som jag halvsatt uppallad med kuddar för att lindra halsbrännan.

Oh, the joys of pregnancy…

Vaken från 2.40 till efter kl 06.00 nu då. Sova lite kanske?

Piemonte – resans höjdpunkt?

Piemonte – resans höjdpunkt?

Nu har vi spenderat ett par dagar i Piemonte, regionen mest känd för sina viner (Barolo, Barbaresco, Barbera m.fl.), tryffel och hasselnötter. Det sistnämnda var helt okänt för mig tidigare, men gick inte att undgå när vi på plats har trakterats hasselnötter i alla tänkbara former.

Vi anlände i söndags eftermiddag, till det fantastiska hotellet Castel Martino. Beläget lite mitt i ingenstans i bergen ovanför byn Cortemilia låg denna vackra gård, enligt vad vi förstod uppförd/återuppbyggd på senare år i återanvänd sten och tegel, och med känsla för detaljerna.

När vi kom hade köket stängt efter lunchen, och det var flera timmar kvar till middag. Efter en halv dag i bilen var vi inte heller supersugna på att åka nerför berget igen. Men den fantastiskt hjälpsamma innehavaren ordnade snabbt fram några tallrikar blandade delikatesser från trakten, bröd, och en mindre pastabuffé med välgjorda pastarätter. Lägg till att vi åt på uteplatsen med en pergola med hängande vindruvsklasar, omgiven av trädgården där trädens grenar dignade av ännu omogna granatäpplen och oliver… Vi var hänförda från första stund!

Två nätter i en svit med högt i tak, vackra trä– och smidesdetaljer. Och en duschkabin med inbyggd ångbastu! Två kvällar med fantastiska middagar med full kvalitet i minsta detalj. Service och faciliteter som kostade mycket mindre än vad de smakade, det kändes som ett riktigt lyxhotell fast priset var rätt modest. Middagarna skulle jag till och med kalla billiga. Och då var det, tvärtemot hur det brukar vara i Italien, hela rätter till huvudrätt. Med kött, grönsaker och sås/tillbehör som en genomtänkt helhet.

image

image

Vi måste absolut återvända till Castel Martino i framtiden, det var en helt magisk plats! De enda anmärkningarna jag överhuvudtaget kan komma på är att sängarna och kuddarna var lite väl hårda, och att poolen inte var uppvärmd (fast ett par solpaneler i den soldränkta sluttningen nedanför lätt hade kunnat lösa det problemet). Annars var allt helt oklanderligt.

Och Toscana i all ära, men Piemonte har visat sig överglänsa det sydligare landskapet i alla hänseenden. Landskapet där en från åsarna kunde se kullar och berg sträcka ut sig i oändligheten åt alla håll, utom där de mötte snötäckta alptoppar i fjärran. Maten, som i och för sig helt hänger på Castel Martinos insats den här resan. Vinerna, som jag inte fick smaka denna gång, men generellt håller högre än de toscanska.

image

Vinerna, ja. Vi besökte en vingård vi länge velat se: La Spinetta. Provsmakningen missade jag av naturliga skäl, men både jag och H fick följa med på en liten rundtur av produktionslokalerna och källaren. Vi fick med oss ett antal flaskor av storfavoriten, barberavinet La Gallina, av en äldre årgång som inte längre går att hitta i Sverige. Varje årgång som kommer till Sverige brukar komma bara i ett litet tillfälligt släpp, och snart sälja slut.

image

Sedan besökte övriga ett (för oss) tidigare okänt vinhus, Nada, som tydligen bjöd på en hejdundrande vinprovning medan jag och H sov middag. Ska bli spännande att smaka när Knyttet tittat ut… Sedan letade vi rätt på en noccioleria, hasselnötsodling/rosteri, där vi köpte prima hasselnötter direkt från källan, rostade och helt färdigskalade.

Innan avfärd idag besökte vi också själva staden Barolo, men H hade just somnat i bilen innan vi kom dit, så jag satt kvar i bilen med honom medan övriga gjorde byn. Det hade tydligen varit väldigt fint.

Nu har vi rullat vidare in i Frankrike, under Alperna genom tunnlarna, och är snart framme i Annecy, som ska härbärgera oss över natten innan vi fortsätter mot Alsace och Colmar imorgon. Enda bekymret är att vi nästan lassat bilen full, och två vindistrikt kvar att besöka innan hemfärd.

Och hur har det gått att resa med barnen? Mja, semester kan en ju knappast kalla det. Mest drar de bara i ytterligare en växel på varandra när de är trötta och/eller understimulerade, eller så kivas de. H är dock mycket glad i E, medan den senare kanske inte är lika förtjust i sin tillfälliga storebrorsroll.

Jag får dock spader på att H inte klarar av att sitta still och äta, och vägrar både barnstol, vagn och haklapp när han ser E slippa dessa. Och E har en om möjligt ännu kortare stund då han sitter lugnt och stilla vid matbordet, och så ser H att E inte längre sitter still och äter, och cirkusen är igång…

Vi skulle behöva besöka någon sorts rastgård ett par gånger om dagen, där de skulle kunna rasa runt innanför en inhägnad. Nu lever de rövare på gator och torg istället, med svettiga föräldrar som jagar efter. Jag får ont i höfter och mage nästan direkt, och kan inte hinna ifatt H när han springer. Jobbigt, när han också helt vägrar stanna eller komma tillbaka när jag ropar.

Sedan är det förstås vårt fel att barnen får långa stunder i bilen och ofta hela dagar då de i princip bara får ”hänga med” på vuxenaktiviteter, samt att deras mat- och sovklockor inte helt kan följas när vi far omkring. Jag hade gärna sett lite mer inplanerad barntid och -aktiviteter, för gladare och mindre understimulerade barn. Själva bilresorna går dock problemfritt, H sover mest och så läser vi böcker, eller så leker han med paddan.

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Återigen är det tidig morgon och jag ligger sömnlös i en hotellsäng. En kombination av graviditet, en vansinnigt hård säng med lika hårda kuddar och en hyfsad portion jobbångest (nu blir det måndag och folk jagar mig säkert) fick mig att vakna vid halv fem, och jag har inte lyckats somna om.

Men just nu ligger jag och njuter av det lilla gullfjuniga huvudet som vilar mot min mage, där mitt andra lilla mirakel ligger och växer och väntar på att få ansluta sig till vår familj. Knyttet drog igång som vanligt igen igår morse, och har sparkat livligt sedan dess, så jag har kunnat skaka av mig gårdagsnattens panikkänslor. Tänk att jag snart har två barn!

Och H har blivit en tvååring, med allt vad det innebär. Han lyssnar inte på alla nej, stopp, akta och stanna som vi föräldrar utbrister mest hela tiden. Han utsätter sig för livsfara när han försöker rymma iväg rakt ut på trafikerade ställen, och klättrar och springer så att han ramlar och slår sig flera, flera gånger om dagen. Inte berör det honom. Vi föräldrar har dock hjärtat i halsgropen mest hela tiden.

Under resan har han börjat vagnvägra (”Nej åka magn! Pinga!”), barnstolsvägra (Nej! Ingen sitta bahntool!), och hålla-handen-i-trappor-vägra (”Nej hålla hand! Gå hävv!”). Han har lärt sig dra-och-släpp på surfplattan, och inte bara hysteriskt pekfingertrummande.

Och han har börjat vända det vi säger emot oss. ”Snart”, ”sen”, ”nästa gång” och ”en annan gång” brukar vi svara på många av hans förfrågningar (läs: krav). Han har börjat förstå och acceptera konceptet att allt inte kan ske genast. Nu har han dock börjat besvara våra ”kom, nu ska vi duscha/borsta tänderna/byta blöja!” med ”en annan gång!” eller ”sen!”.

Ibland slåss och bits han, men vid tillsägelse byter han genast till ”kjamas!”. Så söt att jag inte kan förbli arg mer än två sekunder.

Tänk att han är min, denna lilla minimänniska som utvecklas så snabbt att jag inte hinner med!

Hejdå, Lido di Camaiore!

Hejdå, Lido di Camaiore!

Igår efter frukost var det dags att åka vidare på vår resa. Det är både kul och lite småjäktigt att resa som vi gör. Vissa stopp hade gärna fått vara längre, men samtidigt ser vi det också som att våra upptäcktsresor ger oss kött på benen inför andra resor, där vi kanske mer åker till ett specifikt ställe eller region. Det finns så mycket att upptäcka i Europa (även när en snävar in önskemålet till områden som producerar kompetent vin), att vi aldrig ens överväger sol- och badresor till mer exotiska ställen.

Sol och bad var något som verkligen låg i fokus på vårt förra stopp, Lido di Camaiore på den nordtoscanska kusten. Strax söder om det mer spektakulära och natursköna Cinque Terre i Ligurien (som vi besökte för några år sedan, innan barnen kom) hittade vi denna mer klassiska badort, med en lång sandstrand, en lika lång strandpromenad med de sedvanliga restaurangerna och tingeltangel-affärerna, och innanför dessa ett kluster av hotell.

Vi ankom sent på kvällen i fredags, och fick bevittna ett spektakulärt åskoväder över medelhavet från första parkett. Hotellet, Hotel Giulia, låg på första raden ner mot stranden, och var rent och trivsamt, om än något bedagat. Restaurangen var förvånansvärt ambitiös, och bjöd på vackra fisk- och skaldjursrätter med en lätt asiatisk touch. Snyggt, gott och fräscht!

image

Andra dagen drev vi mest runt på strandpromenaden, åt lunch på en enkel strandrestaurang (fantastisk scampipasta!) och badade en vända i Medelhavet på seneftermiddagen.

Vädret var lite ostadigt, och vind och vågor gjorde att stranden låg öde med röda och gula flaggor som jag antar signalerar nästan badförbud, men inte riktigt. Vi valde att inte lägga några pengar på en avgiftsbelagd strand, utan bytte om på hotellet och gick den korta biten ner till en remsa av kommunal strand med lätta överdragskläder över badkläderna.

Vattnet var ljummet och skönt, men vågorna och strömmarna var inte att leka med. Badvakten blåste i sin visselpipa så fort någon var mer än 10-20 meter ut. Vi höll stadigt tag i H de korta tillfällen han var i vattnet (bygga sandslott var trots allt mer skoj), men ändå lyckades B ramla från knästående när en våg kom och sköljde över honom bakifrån, och både han och H ramlade omkull. Jag stod precis bredvid i det knähöga vattnet och kunde snabbt plocka upp den lille, men hann ändå få hjärtsnörp när jag såg hela pojken överspolas av vågen. Som tur var blev han knappt ens rädd, trots att jag lite överilat avbröt badandet och gav B ett uttag för att han släppte taget om H när han föll.

På kvällen åt vi mer fisk och skaldjur på en av restaurangerna längs strandpromenaden. Eller de andra gjorde, jag tog en pizza efter att ha ätit skaldjurspasta två måltider i rad innan. Jag har så dålig koll på vilken fisk som är okej, så jag vågade mig inte på annat än skaldjur.

Vi hann också med två stopp på den mest fantastiska glassbar jag någonsin besökt, Millevolte, på andra sidan av vägen från strandpromenaden. Glass gjord på plats, som nog var den godaste jag någonsin ätit. Inte för att Italien någonsin underlevererar på glassfronten… Hasselnöt, mandel, mörk choklad, pistage och lakrits hann jag smaka på i lördags. Choklad och hasselnöt var solklara vinnare.

H var helt besatt av alla små åkgrejor längs strandpromenaden, ni vet sådana där små bilar/bussar/båtar/tåg man stoppar ett mynt i, och sedan gungar och låter de ett tag. Tidigare under dagen hade vi bara lyckats skramla fram ett ynka 1-euromynt, till en ynka åktur i en racerbil. Efter middagen fick han dock äntligen åka flera stycken i rad, och han var så nöjd.

Det hade absolut varit trivsamt att spendera några dagar till i Lido di Camaiore. Bra mat, glass och solnedgång över Medelhavet räcker väldigt långt för att ge utslag på min trivselmätare. Men efter frukost igår var det ändå dags att dra vidare, bort från havet och in i tryffelland. Piemonte nästa!

Nattångest

Nattångest

Ligger här vaken i hotellsängen, och känner och känner efter Knyttet. B ligger vaken bredvid. Han är arg, och jag är ledsen.

Knyttet har inte känts av alls idag utöver en liten tjong vid frukosten. Det dröjde till seneftermiddagen innan jag ens reflekterade över att det varit ovanligt stillsamt därinne. Jag kände ingen direkt oro förrän det varit helt stilla även över middagen, glassen efteråt, och när jag nattade H och hade min dator liggande över min sida medan vi tittade på Mamma Mu. Jag somnade sedan utan att ha känt något, men var ännu inte direkt oroad.

När jag nu vaknade före 05 och det fortfarande var lugnt i magen började oron sippra in i mitt medvetande, för att sedan ta över helt. Jag hade ätit upp hela (stora) portionerna mat till både lunch och middag, medan jag de senaste dagarna annars blivit helt proppmätt efter mindre än en halv portion mat. Magen var onekligen lägre, och inte lika spänd, idag. Och alla som någonsin googlat minskade fosterrörelser så här lite senare i graviditeten vet ju att det att magen plötsligt hänger slappare kan vara ettt dåligt tecken i kombination med minskade fosterrörelser.

Så jag har druckit vatten, gått på toaletten, stått i fönstret och knådat på magen, suttit på sängen och googlat (varför, varför tror en alltid att det är en bra idé när en sitter ensam i mörkret och är orolig?). B vaknade till och insisterade på att få veta vad det är. Visste att jag inte borde säga något.

Fick en harang om ”inte nu igen!”, ”det är inte möjligt att vara så här orolig”, ”det är din oro som kommer att ta död på både dig och Knyttet”, ”nu har du snart förstört hela resan”. Med mera. Det här var alltså första gången sedan jag börjat känna Knyttet regelbundet, och kommit upp i de veckor som en ska känna barnet dagligen, som jag upplevt en riktig dipp i hens rörelsemönster.

Med H hade jag ett par tillfällen av allvarlig oro över uteblivna rörelser, varav en gång var förra gången vi reste. Då var jag flera veckor tidigare i graviditeten, och började noja när ingen liten puff hade känts på någon dag. Men det löste sig relativt snabbt då de små puffarna återvände.

Sedan var det ett tillfälle senare i graviditeten, troligen någon gång runt v 28-30, som H inte sparkat/buffat med rumpan som han brukade när jag satt i fåtöljen på kvällen. När han inte känts av till lunch nästa dag åkte vi in till förlossningen för en koll. Allt var fint med H, visade det sig när jag fått dricka saft och suttit med CTG en stund, och läkaren dessutom kollat igenom honom med ultraljud. Troligen hade han bara haft en lugn dag, och kanske flyttat på sig i magen så att jag kände honom sämre. Moderkaka i framvägg och allt det där. (De var verkligen jättebra på DS den gången, proffsiga och förstående och sa att jag kunde komma in på koll direkt om jag kände något liknande igen. Men det behövdes aldrig.)

Min man kan dock inte hantera sådana här situationer, när han inte kan göra något åt det som är fel, och det rör just oro och inte något konkret fel. Han blir oroad och stressad, vilket han visar genom att bli arg på den som utlöser oron. Jag vet ju att det inte är av elakhet, men för en som oroar sig och grubblar mycket är det liite svårt att hantera. Vill förresten ändå helst lämnas ifred i min oro innan den gått så långt att jag gör något konkret av den, som att söka hjälp hos vården.

Nu tror jag dock att jag känt något röra sig därinne medan jag skrivit detta, även om det inte varit några riktiga tjongar, så jag hoppas Knyttet drar igång som vanligt snart, och jag kan lägga den här natten bakom mig. Förhoppningsvis har hen helt enkelt lagt sig annorlunda, vilket ändrat både hur magens form känns och hur jag känner av rörelserna därinne.

Nä, nu ska jag krama på den guldlockige pojken som snusar bredvid mig och försöka sova någon timme till. B har till slut somnat om också (efter att jag bett honom vara tyst —jag k a n ha använt lite otrevligare ord – och somna om och lämna mig ifred). Vi har inte den ljusaste perioden i vårt förhållande nu, som kanske framgått tidigare. Vi har haft mycket att hantera, och är båda lite trasiga och oförmögna att låta bli att ta ut stressen på varandra. Men det ger sig nog när saker börjar falla på plats igen. Ingen har väl någonsin sagt att familjelivet bara är solsken och hallon på små rosa moln?

Toscana, nästa etapp påbörjad

Toscana, nästa etapp påbörjad

Gårdagen blev relativt loj, på grund av dels en viss dagen-efter-problematik hos männen i resesällskapet, och dels rätt taskigt väder.

Dagens aktivitet var egentligen bara en lunch på Officina de bistecca, en köttkrog som drivs av någon sorts kändiskock/-slaktare som B läst om eller sett på tv.

På grund av att hela menyn var baserad på nötkött i olika former bad vi om vegetariskt alternativ till mig. Bad idea… Eller, det var ju tvunget, men det var verkligen riktigt trist mat jag fick. Med lite allmänt illamående på toppen hade jag ingen vidare upplevelse.

Men de andra – oh my gosh, vilken köttbonanza! Tartar, carpaccio, grillat kött i olika skepnader plus en massa tillbehör och vin, kaffe och avec för bara 50 euro per person. Personalen showade och den galne slaktaren själv sprang omkring och blåste i en tuta. Maten såg verkligen helt fantastisk ut, och resten av sällskapet hade köttkoma resten av dagen.

Sedan var det regnigt, och efter middagsvila tog vi bara en liten sväng in till Greve in Chianti och gick runt och försökte hindra barnen från att ta livet av sig genom att springa rakt ut i gatan, åt glass och köpte pizza med till hotellet.

Idag var det dags för avfärd mot nästa stopp, Lido-någonting-någonting utanför Viareggio, på Toscanas nordligare kust. Lite medelhav i ett par dagar innan vi vänder norröver igen var tanken, men regnet har fortsatt idag och verkar inte ge med sig, så det blir nog inte riktigt sol och bad som vi hade hoppats.

På vägen stannade vi lite längre söderut, i Montalcino, för lite sightseeing och inköp av Brunello-viner. Montalcino låg fantastiskt uppe på en höjd, med milsvid utsikt över ett böljande landskap som inte var fullt lika kulligt som Chianti.

Vi traskade runt, eller snarare över, staden. Uppför ändlösa trappor till något slags palats/monument/kyrka, och sedan nerför en lika ändlös som brant backe, tills vi hamnade vid ett torg där barnen rasade av sig, och sedan in på en restaurang med en spektakulär panoramavy över landskapet. Tyvärr var sikten lite begränsad på grund av regnvädret, men det var ändå mycket vackert.

image

När barnen ledsnade på att sitta på restaurangen ca 75 % genom måltiden tog jag med H ut. Jag hade blivit proppmätt och illamående efter bara halva min enda rätt, en ganska god tonfisksallad, så jag tog ut H för att låta B äta upp sin huvudrätt. Vi gick och tittade i skyltfönster.

Sedan kom även lille E med förälder ut. Varpå pojkarna drog igång varandra, och snart var det ett springkaos utan dess like. H springer rakt ut i gatan och lyssnar inte det minsta när jag skriker ”Stopp!” och ”Stanna!”. Efter att ha ryckt tag i honom halvvägs ute i gatan flera gånger, med kanonont i rygg och mage (sammandragningar?), bryter jag ihop fullständigt och gråter och skriker på honom, och på B som just kom gående. Mitt vid ett italienskt torg står jag och bara skrikgråter och  har total panik. Inte min finaste stund.

Men bara tanken på hur snabbt han skulle kunna ryckas ifrån oss, och hur liten hans egen förståelse för hur farligt det kan vara är, får mig att bli helt kall inombords. Folk kör ju inte lika försiktigt här som hemma, heller. Jag är livrädd och på helspänn hela tiden vi är ute och han kräver att få springa som 3,5-åriga E. När B bar honom mot bilen satt lillskrutten och upprepade ”Mamma lesse! Inte pinga gata!” Så lite begriper han ju, men just i stunden när han springer omkring är det som bortblåst.

Nu är vi på väg till nästa hotell, hopplöst försenade av riktiga störtskurar och bilköer. Förhoppningsvis får vi någon bit mat innan sängdags. H har sovit middag i bilen först en timme före lunch och nu tre (!) timmar efter, så det kan bli en spännande kväll/natt…

Ny vecka, 28+0

Ny vecka, 28+0

Igår var det dags för veckobyte igen, och jag välkomnade vecka 29. Har jag sagt förr att det går snabbt nu? Ja, det gör jag ju varje vecka nu. 70 % av graviditeten avklarad!

12 ynka veckor – ja till och med lite mindre, eftersom BF om jag inte minns fel är 39+6 –kvar tills Knyttet ska göra entré. H kom i vart fall på 40+0, och det var dagen efter min BF-dag den graviditeten. 12 veckor, som är en ocean av tid där i den första osäkra perioden av graviditeten, till och med fast nästan halva den tiden är innan graviditeten ens är känd. De sista 12 veckorna går inte riktigt så långsamt… Förmodligen ännu mindre så denna gång, när det finns en tvååring att ta hand om under tiden också.

Veckan som gått har jag mått bra. Vi har varit på resande fot halva veckan, och jag har haft mindre smärtor och krämpor än veckorna innan. Inte en enda vadkramp heller. Jag läcker urin dagligen, måste ha trosskydd hela tiden och kisset luktar ILLA. Men annars inga major problems.

Den första dagen i den nya veckan var dock sämre. På väg mot lunchen började jag må lite illa, hade sedan ingen aptit och bara satt och svettades. När barnen fått nog efter ett tag tog jag hand om H utanför restaurangen för att låta B äta upp i lugn och ro. (Det var en lunch som B förbokat och sett fram mycket emot, på en känd köttkrog, men det tar jag i ett reseinlägg senare.) Då fick jag plötsligt utöver illamåendet även ont i rygg och mage, lite som mensvärk, och fick den första rädslan denna graviditet för att saker faktiskt kan gå galet även på det här stadiet i en graviditet. Att det faktiskt är möjligt att drabbas av prematur födsel och värre. Blev rädd, men räddades av regnet, som tvingade oss att söka skydd i bilen. Tio minuters sagoläsning senare var jag lugn igen, och hade bara en antydan till illamående kvar.

Under seneftermiddagen och kvällen levde Knyttet om rätt bra, så det var nog ingenting att oroa sig över. Ett lätt illamående har dock hängt sig kvar, men det är nog heelt normalt med lite illamående så här i tredje trimestern också.

Knyttet rör sig och sparkar ungefär som tidigare, och även om jag är glad att hen ger sig till känna regelbundet börjar jag känna mig otålig över att hen inte känns mer. Med tanke på hur stor hen borde ha blivit vid det här laget så tycker jag att det börjar bli dags att det känns att det är en bebis som rör sig i magen, och inte bara små slag och sparkar liksom från ingenstans. Minns inte när i graviditeten med H det blev tydligt att det var en bebis därinne, med en rygg, en rumpa, små fötter en faktiskt kunde förnimma när han sparkade mot en hand. Kanske var det ändå senare?

Storleksmässigt ska Knyttet nu vara 35-40 cm lång, och väga 1,2-1,4 kg. Som en rullskridso ungefär, enligt Ovia-appen.

Knyttet är ganska mycket en färdig liten människa nu, som ser (ljus och mörker), känner smärta (hoppas storebror inte träffat för väl med de sparkar han ibland i sömnen prickar in ovanför den skyddande gravidkudden), hör och reagerar på ljud och röster, och även minns och känner igen bekanta röster. När B rumlade in och väckte mig häromnatten vaknade även Knyttet av hans röst. Gulligt!

Knyttet ska nu producera androgen eller östrogen för att signalera till mina bröst att det är dags att börja producera mjölk. Inget jag känt av ännu, dock. Annars lägger hen på sig fett, producerar mer surfaktant och blir mer redo att reglera sin temperatur och andas luft för var dag som går.