Gnäll, mera gnäll och ångest

Gnäll, mera gnäll och ångest

Håll i er, för här kommer ytterligare ett gnälligt inlägg om hur dåligt jag mår och hur mycket ångest jag har. Det är ju inte alls vad jag vill skriva om egentligen. Det jag vill skriva om är ju mammalivet betraktat med mina ögon, lite krasst och sarkastiskt, men ändå med en del värme och humor. Det är ju sådan jag är. Egentligen. Inte denna uppskruvade neurotiska person som bara har ångest och är orolig hela tiden.

Tidigare har jag skrivit en del om att jag, strax innan jag blev gravid med H, lämnade en fruktansvärd arbetsplats för att starta eget tillsammans med en kollega. Att det var starta eget på vinst och förlust, eller sjukskriva mig, som var valen jag hade just då. Att i det skick jag var i då försöka få en annan anställning och le mig igenom arbetsintervjuer var helt enkelt inte görbart.

Sanningen är att jag var utbränd. Jag är utbränd. Helst vill jag inte alls ta detta ord i min mun. Det är ju sådant som drabbar svaga individer, sådana som ger upp och lägger sig på sofflocket och tycker synd om sig själva. Right? Jag har inte varit hos någon doktor och fått någon diagnos, men det går inte att komma ifrån att det är så här det är. Jag är utbränd. Tom. Det finns inget kvar att ge. Under vissa perioder har jag fungerat bättre, andra sämre, men faktum kvarstår. Jag är utbränd, och har varit det i flera år.

Inte så illa att jag hamnat i ett läge där jag bara ligger och stirrar in i väggen, oförmögen att göra annat. Jag vet inte om jag skulle kunna hamna i det läget. Jag är alldeles för rädd för att göra det. Rädd att bli utan inkomst, att inte kunna betala mina räkningar. Så jag har fortsatt att arbeta. Ibland med okej resultat, ibland sämre, men jag har i vart fall kunnat betala räkningarna. Men jag har inte varit helt och hållet mig själv på mycket, mycket länge.

Jag är intelligent. Eller har varit det i alla fall. Lättlärd, och med en väldigt bra förmåga att förstå sammanhang och lösa problem. Men just nu är det mesta bara som gröt i hjärnan. Jag begriper inte saker som jag vet att jag borde kunna begripa, det där sammanhanget som jag vet finns där liksom svävar utom räckhåll.  Jag klarar inte att dela upp en stor arbetsuppgift i sina mindre komponenter, utan får svindel bara av att försöka komma igång. Min hjärna blir trött och liksom skyggar iväg från tankar som plötsligt är för svårtänkta.

Graviditet, amning och graviditet igen har såklart inte direkt hjälpt till med kapaciteten på hjärnkontoret. Och jag avskyr att känna mig dum. Trög. Korkad. Min intelligens har alltid varit min stolthet. Om jag inte varit snygg, så har jag i vart fall varit smart. Om inte den mest socialt begåvade, i vart fall kvicktänkt och effektiv. Jag har alltid presterat bra i allt jag gjort. Nu känner jag mig bara värdelös.

På jobbet har jag inte mäktat med att hålla undan arbetshögarna. Jag lever med en konstant känsla av att vara jagad, och att folk sitter och är arga på mig. Vet inte ens vart jag ska börja, när allt är förknippat med olust och dåligt samvete och känslan av att jag hela tiden måste be om ursäkt. Och eftersom jag redan mår så dåligt så klarar jag inte av att ta tag i de sämsta samvetena; de mest obekväma samtalen skjuts upp i all oändlighet. Jag känner mig hotad och under attack, och svarar med att vara passiv och fly undan det jobbiga.

Nu under resan har jag inte klarat av att öppna e-posten den sista veckan. Därav en notisbricka på e-posten som slutligen stannade på 158. Hälften var på mina privata konton och mest skräp. Men den röda brickans (varför, varför måste den vara röd?) siffra är fortfarande 80. Jag åkte till kontoret idag mest för att jag hade ett möte som var tvunget att ske just idag, och har fortfarande semester enligt telefonväxeln och det automatiska svarsmejlet. Men även för att stämma av vad jag måste ta itu med genast imorgon.

Men jag kan inte få mig själv att öppna den där inkorgen. Det går bara inte. Det har gått så långt att ALLA telefonmeddelanden och e-post som kommer in får mig att må dåligt och känna mig stressad. Även sådana som inte är förknippade med något som helst dåligt samvete sedan tidigare, eller som skulle vara plättlätta att bara svara på. Jag känner mig jagad av alla som vill ha något alls av mig.

Hela världen vilar på mina axlar just nu, känns det som, och undergången är nära. Även om allt har sitt ursprung i mitt arbetsliv, så har det så klart spillt över på mitt privata liv. Orken till något utöver jobbet har inte funnits. Min personlighet är förändrad, och jag har börjat må lika dåligt över ”krav” på mig i privatlivet som på jobbet. Ett missat samtal eller sms från en vän, bekant eller släkting känns som ytterligare en börda lika tung som ett jobbigt jobbmejl. Jag drar mig för att svara och ju längre tiden går, desto svårare blir det.

Jag isolerar mig, och det är en process som pågått och förvärrats i flera år nu. Från att ha slutat höra av mig till de mer perifera vännerna (jag hade ju inget intressant att säga – jag hade ändå inget att prata om utöver jobbet som jag hatade), har det gått så långt att jag nu oftast undviker kontakter med alla utom min allra närmaste familj och kollegan. Tålamodet med H är så mycket kortare än det borde vara, och som partner är jag inte mycket att ha överhuvudtaget.

Det har varit bättre i perioder sedan vi slutade på den gamla arbetsplatsen – glädjen i att det egna företaget fungerade och faktiskt efter en ganska kort uppstartsperiod gav samma eller bättre lön som den hemska anställningen har burit upp mig så här långt. Men det har ändå kommit ikapp mig, det att jag var helt trasig och förbrukad redan när vi startade. Min kollega var inte i bättre skick heller, och vi går båda på knäna just nu under den största arbetsbörda vi haft sedan starten. Men om vi inte klarar av att göra jobbet bra så är det ju inte till någon glädje att arbetstillströmningen är god. Jobbet måste göras, och göras bra, för att pengarna ska trilla in på företagets konto.

Hur jag kommer vidare härifrån vet jag inte. Jag vet bara att jag måste lägga på ytterligare ett kol för att inte bara komma i fas på jobbet, utan även möjliggöra för oss att byta upp oss till en större lokal och bära lönen för en anställd. Nu, innan jag ska föda barn igen. För att allt annat är otänkbart. Jag kommer inte, oavsett mående, att mäkta med att besvara telefonsamtal och mejl i den takt de kommer in och ändå få något av det faktiska jobbet gjort. Min kollega kan inte ensam bära den extra arbetsbördan när jag är föräldraledig. Företaget måste expandera sig ur krisen, och på något sätt måste även jag göra detsamma. Jag vet bara inte hur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *