Nattångest

Nattångest

Ligger här vaken i hotellsängen, och känner och känner efter Knyttet. B ligger vaken bredvid. Han är arg, och jag är ledsen.

Knyttet har inte känts av alls idag utöver en liten tjong vid frukosten. Det dröjde till seneftermiddagen innan jag ens reflekterade över att det varit ovanligt stillsamt därinne. Jag kände ingen direkt oro förrän det varit helt stilla även över middagen, glassen efteråt, och när jag nattade H och hade min dator liggande över min sida medan vi tittade på Mamma Mu. Jag somnade sedan utan att ha känt något, men var ännu inte direkt oroad.

När jag nu vaknade före 05 och det fortfarande var lugnt i magen började oron sippra in i mitt medvetande, för att sedan ta över helt. Jag hade ätit upp hela (stora) portionerna mat till både lunch och middag, medan jag de senaste dagarna annars blivit helt proppmätt efter mindre än en halv portion mat. Magen var onekligen lägre, och inte lika spänd, idag. Och alla som någonsin googlat minskade fosterrörelser så här lite senare i graviditeten vet ju att det att magen plötsligt hänger slappare kan vara ettt dåligt tecken i kombination med minskade fosterrörelser.

Så jag har druckit vatten, gått på toaletten, stått i fönstret och knådat på magen, suttit på sängen och googlat (varför, varför tror en alltid att det är en bra idé när en sitter ensam i mörkret och är orolig?). B vaknade till och insisterade på att få veta vad det är. Visste att jag inte borde säga något.

Fick en harang om ”inte nu igen!”, ”det är inte möjligt att vara så här orolig”, ”det är din oro som kommer att ta död på både dig och Knyttet”, ”nu har du snart förstört hela resan”. Med mera. Det här var alltså första gången sedan jag börjat känna Knyttet regelbundet, och kommit upp i de veckor som en ska känna barnet dagligen, som jag upplevt en riktig dipp i hens rörelsemönster.

Med H hade jag ett par tillfällen av allvarlig oro över uteblivna rörelser, varav en gång var förra gången vi reste. Då var jag flera veckor tidigare i graviditeten, och började noja när ingen liten puff hade känts på någon dag. Men det löste sig relativt snabbt då de små puffarna återvände.

Sedan var det ett tillfälle senare i graviditeten, troligen någon gång runt v 28-30, som H inte sparkat/buffat med rumpan som han brukade när jag satt i fåtöljen på kvällen. När han inte känts av till lunch nästa dag åkte vi in till förlossningen för en koll. Allt var fint med H, visade det sig när jag fått dricka saft och suttit med CTG en stund, och läkaren dessutom kollat igenom honom med ultraljud. Troligen hade han bara haft en lugn dag, och kanske flyttat på sig i magen så att jag kände honom sämre. Moderkaka i framvägg och allt det där. (De var verkligen jättebra på DS den gången, proffsiga och förstående och sa att jag kunde komma in på koll direkt om jag kände något liknande igen. Men det behövdes aldrig.)

Min man kan dock inte hantera sådana här situationer, när han inte kan göra något åt det som är fel, och det rör just oro och inte något konkret fel. Han blir oroad och stressad, vilket han visar genom att bli arg på den som utlöser oron. Jag vet ju att det inte är av elakhet, men för en som oroar sig och grubblar mycket är det liite svårt att hantera. Vill förresten ändå helst lämnas ifred i min oro innan den gått så långt att jag gör något konkret av den, som att söka hjälp hos vården.

Nu tror jag dock att jag känt något röra sig därinne medan jag skrivit detta, även om det inte varit några riktiga tjongar, så jag hoppas Knyttet drar igång som vanligt snart, och jag kan lägga den här natten bakom mig. Förhoppningsvis har hen helt enkelt lagt sig annorlunda, vilket ändrat både hur magens form känns och hur jag känner av rörelserna därinne.

Nä, nu ska jag krama på den guldlockige pojken som snusar bredvid mig och försöka sova någon timme till. B har till slut somnat om också (efter att jag bett honom vara tyst —jag k a n ha använt lite otrevligare ord – och somna om och lämna mig ifred). Vi har inte den ljusaste perioden i vårt förhållande nu, som kanske framgått tidigare. Vi har haft mycket att hantera, och är båda lite trasiga och oförmögna att låta bli att ta ut stressen på varandra. Men det ger sig nog när saker börjar falla på plats igen. Ingen har väl någonsin sagt att familjelivet bara är solsken och hallon på små rosa moln?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *