Ny vecka, 28+0

Ny vecka, 28+0

Igår var det dags för veckobyte igen, och jag välkomnade vecka 29. Har jag sagt förr att det går snabbt nu? Ja, det gör jag ju varje vecka nu. 70 % av graviditeten avklarad!

12 ynka veckor – ja till och med lite mindre, eftersom BF om jag inte minns fel är 39+6 –kvar tills Knyttet ska göra entré. H kom i vart fall på 40+0, och det var dagen efter min BF-dag den graviditeten. 12 veckor, som är en ocean av tid där i den första osäkra perioden av graviditeten, till och med fast nästan halva den tiden är innan graviditeten ens är känd. De sista 12 veckorna går inte riktigt så långsamt… Förmodligen ännu mindre så denna gång, när det finns en tvååring att ta hand om under tiden också.

Veckan som gått har jag mått bra. Vi har varit på resande fot halva veckan, och jag har haft mindre smärtor och krämpor än veckorna innan. Inte en enda vadkramp heller. Jag läcker urin dagligen, måste ha trosskydd hela tiden och kisset luktar ILLA. Men annars inga major problems.

Den första dagen i den nya veckan var dock sämre. På väg mot lunchen började jag må lite illa, hade sedan ingen aptit och bara satt och svettades. När barnen fått nog efter ett tag tog jag hand om H utanför restaurangen för att låta B äta upp i lugn och ro. (Det var en lunch som B förbokat och sett fram mycket emot, på en känd köttkrog, men det tar jag i ett reseinlägg senare.) Då fick jag plötsligt utöver illamåendet även ont i rygg och mage, lite som mensvärk, och fick den första rädslan denna graviditet för att saker faktiskt kan gå galet även på det här stadiet i en graviditet. Att det faktiskt är möjligt att drabbas av prematur födsel och värre. Blev rädd, men räddades av regnet, som tvingade oss att söka skydd i bilen. Tio minuters sagoläsning senare var jag lugn igen, och hade bara en antydan till illamående kvar.

Under seneftermiddagen och kvällen levde Knyttet om rätt bra, så det var nog ingenting att oroa sig över. Ett lätt illamående har dock hängt sig kvar, men det är nog heelt normalt med lite illamående så här i tredje trimestern också.

Knyttet rör sig och sparkar ungefär som tidigare, och även om jag är glad att hen ger sig till känna regelbundet börjar jag känna mig otålig över att hen inte känns mer. Med tanke på hur stor hen borde ha blivit vid det här laget så tycker jag att det börjar bli dags att det känns att det är en bebis som rör sig i magen, och inte bara små slag och sparkar liksom från ingenstans. Minns inte när i graviditeten med H det blev tydligt att det var en bebis därinne, med en rygg, en rumpa, små fötter en faktiskt kunde förnimma när han sparkade mot en hand. Kanske var det ändå senare?

Storleksmässigt ska Knyttet nu vara 35-40 cm lång, och väga 1,2-1,4 kg. Som en rullskridso ungefär, enligt Ovia-appen.

Knyttet är ganska mycket en färdig liten människa nu, som ser (ljus och mörker), känner smärta (hoppas storebror inte träffat för väl med de sparkar han ibland i sömnen prickar in ovanför den skyddande gravidkudden), hör och reagerar på ljud och röster, och även minns och känner igen bekanta röster. När B rumlade in och väckte mig häromnatten vaknade även Knyttet av hans röst. Gulligt!

Knyttet ska nu producera androgen eller östrogen för att signalera till mina bröst att det är dags att börja producera mjölk. Inget jag känt av ännu, dock. Annars lägger hen på sig fett, producerar mer surfaktant och blir mer redo att reglera sin temperatur och andas luft för var dag som går.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *