Sömnlös i Toscana

Sömnlös i Toscana

image

Hejsan! Här liggger jag och är alldeles vaken. Jag och lillfis somnade efter middagen, och sedan väcktes jag av pappan i familjen, som rumlade in på rummet en bit efter ett på natten, mer än lovligt rund under fötterna.

Männen i sällskapet stannade ute vid poolen och drack grappa och rökte cigarr under fullmånen efter middagen. På grund av graviditet var jag inte bitter över den ”arbetsfördelningen”, utan var rätt nöjd med att få gå och lägga mig och krama på lilleman. Mindre kul dock att bli väckt, och inte kunna somna om.

Har halsbränna, men orkar inte ta mig upp och leta fram novalucolen i ryggsäcken. Är törstig, men vattenflaskan på mitt skrivbord har ockuperats av någon sorts kryp (bärfis? liten kackerlacka?) och min insektsfobi gör att jag mest ligger på helspänn och lyssnar så att den inte börjar flyga (det där smattrande ljudet av skalbaggsvingar…hualigen!). Mannen snarkar och luktar sprit. Barnet snarkar och sparkas. Jag har ångest över jobbet. Klockan är fyra på morgonen.

Annars har Toscana verkligen levt upp till förväntningarna – kullarna med rad på rad av vinrankor, gamla stenhus, cypresser, olivlundar. Vyerna från vägarna är helt hänförande.

Vårt boende på Agriturismo Fattoria Santo Stefano är magiskt vackert på ett fantastiskt rustikt och lite fulslitet sätt. Vi har två små sammanlänkade lägenheter på ett helt våningsplan i ett av husen, med vackra gamla fernissade trädörrar och mörkbetsade antika klädskåp. Och jag bara älskar hur väggarna i vårt sovrum är målade i en ljus syrénlila nyans som skär sig enormt mot de aprikos-/rödblommiga gardinerna med turkos bakgrund, och de små bordslamporna med röd träfot och gul tygskärm. Att ingen varit här och fixat till en modern lantligt chic stil, utan att det bara liksom är.

Vi tog en liten utflykt idag, och besökte ett par närbelägna byar, Volpaia och Radda in Chianti. Mysigt och pittoreskt, och jäkligt varmt. Barnen hade inte sovit middag i bilen, respektive somnat i bilen strax innan ankomst till Volpaia, så de var inte alls i skick att äta lunch på finrestaurang. Det blev pasta i plasttallrik, uppvärmd pizzaslice och smörgås med skinka på uteserveringen till en enkel bar för vår familjs del. Men det gick ju bra det med. Plus för att det blev glass till efterrätt, minus för att gossen hade sönder resans andra porslinsfat. Sedan röjde gossen i en lekpark under min uppsikt, medan pappan besökte en vinaffär.

image

Efter hemkomst hängde vi vid poolen en stund, och vår lillskrutt visade sig vara en riktig badkruka. Poolen är inte uppvärmd, och vattnet var förvånansvärt svalt med hänsyn till de senaste dagarnas värme. Efter att han suttit på trappan och tvekat en lång stund drog jag till slut bara ut honom, varvid han strax skrattade stolt över att han ”simmade” (iförd armringar och med ett fast grepp om mammas händer.

Vi hade bokat in middag på plats, och det var enormt skönt att slippa ta sig ut till byn med två trötta småtroll. Är det inte den ena som krisar vid matbordet, så är det den andra. Och om en inte sitter stilla, så gör inte den andra det heller.

Efter fantastisk antipasti med burrata, tryffelkex, bröd med hemgjord pesto, pecorino, oliver och annat picklat grönt fick vi in primo form av ett enormt fat med enkel, men mycket god, pasta i tomatsås. Secondon var rostad kyckling och rostad potatis. Tyvärr alldeles fnösketorrt, och på italienskt vis helt utan smörjmedel i form av sås eller sallad. Resterande sköljde såklart ner det hela med gårdens egna vin, som verkade klart acceptabelt. Efterrätten var något slags kaka med vindruvor (med kärnor och allt) ovanpå, smaksatt med rosmarin, och lite glass till. Spännande smaker, men kakan var ganska svårtuggad.

Rosmarinen växer för övrigt som formklippta buskbollar och en stor klippt häck runt trädgården här på Santo Stefano. Tittar avundsjukt, och grubblar över hur jag ska få min uppstammade lilla planta hemma att överleva vintern.

Nu är klockan snart fem. Skalbaggen/bärfisen/kackerlackan har lämnat min vattenflaska. Jag ser den inte, men jag hör hur den flyger till då och då alldeles i min närhet. Kanske är den på väggen bakom min kudde? Törs inte titta.

Knyttet har varit mer stilla än vanligt idag, och bara känts av litegrann några få gånger. Tycker inte om de dagar när det är så, jag vill känna hen sparka och leva om ordentligt, hela tiden. Har gått in i vecka 29 nu i natt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *