Mätt på bekymmer? Här, ta en tugga till!

Mätt på bekymmer? Här, ta en tugga till!

Det har varit ett tufft år för oss hittills, detta 2016. Samtidigt som två absoluta glädjehändelser har inträffat – att vi köpt vårt drömhus (vårt första egna) och att vi väntar vårt andra barn, så har året samtidigt varit väldigt ansträngande på alla plan.

Husköpet och flytten kom plötsligt, och med en sjövild ett-och-ett-halvtåring hemma blev hela proceduren med att försöka packa ihop alla våra ägodelar väldigt knepig. Samtidigt jobbade jag ju heltid på vår blivande hemort, med tidiga morgnar och relativt sena hemkomster. Lägg till nygravid, aptrött och illamående på det.

B har haft en komplicerad situation med sitt arbete, som orsakat stor vånda och osäkerhet hos oss båda. Med ny bebis i antågande och nya lån på ett antal miljoner är inte osäkerhet kring arbete och försörjning något en önskar sig, plus att situationen tärt mycket på B på ett rent personligt och känslomässigt plan.

Flytten blev av i ett enda kaos. Tre månader senare håller vi fortfarande på att försöka få ihop ett fungerande hem och rutiner för den nya situationen. På något sätt känns det som att jag har mindre tid än någonsin både på jobbet och hemma, och de dryga två timmarna jag vunnit på att inte längre busspendla har typ… försvunnit ut i intet? H kommer i säng sent och är svårnattad, så det tar förstås en del av tiden, plus att jag inte längre har som regel att bara sova fem-sex timmar per natt, utan sover oftast runt sju timmar, ibland närmare åtta. Utan möjlighet att sova på bussen behöver nattsömnen bli något längre.

Vi har fortfarande ingen förskoleplats för H på den nya orten, och han får pendla sex mil enkel resa till sin gamla förskola. Som vi tack och lov i vart fall fått ha kvar. Den ligger på vägen till B:s arbete, men det blir ändå en komplicerande faktor, och gör B väldigt låst till sin arbetsplats och sina arbetstider, trots att han egentligen skulle kunna jobba hemifrån rätt mycket, och styra sina tider själv.

Strax efter flytten fick vår lilla Doris plötsligt tre kattungar. Det var såklart självförvållat från vår sida eftersom hon inte är kastrerad. Men tajmingen var verkligen sämsta möjliga. Hon fick ett P-implantat i nacken för två år sedan, som skulle fungera i upp till ett år, så vi hade tänkt oss kattungar förra sommaren när en av oss alltid var hemma och föräldraledig. Nu blev det ett år senare, och någon dryg vecka efter inflytt i nya huset istället….

Med kattungarna kom också nästa kris, när både mamma katt Doris och sedan lilla Kajsa Kavat blev akut sjuka och fick åka sammanlagt tre vändor in för intensivvård på djursjukhuset. Fyra dagar av akut stress, dyra veterinärräkningar, och sedan ett par veckor där vi gick runt som på nålar hemma och kollade katterna för tecken på sjukdom, blandade mjölkersättning och våndades.

Sommaren har också kantats av en stor oro för Knyttet, för det tog sin tid innan jag kände några rörelser, och det var långa uppehåll mellan gångerna. När första RUL-försöket misslyckades, och Knyttet dessutom beräknades vara fem dagar yngre än förväntat, var jag ett komplett nervvrak. Tack och lov gick nästa RUL bra en vecka senare, och Knyttet ger sig nu tillkänna dagligen så som hen bör så här i vecka 27.

Situationen på jobbet har varit fullt ös hela sommaren, och lägre kapacitet från min sida på grund av trötthet och stressframkallat prokrastineringsbeteende. Har haft svårt att fokusera och prioritera, så ibland har ingenting blivit gjort, med mer stress och ännu svårare att fokusera som följd.

Mitt i allt detta har ett annat bekymmer legat och grott alltsedan flytten, och på ett sätt längre än så. Tjockis-katten mår inte bra. Han släpper små bajspölar lite varstans på golven, är inte ett dugg tjock längre utan har skarpa knotor som känns igenom den allt mattare pälsen. Han har en jagad och rädd uppsyn och går mest bara runt och är emlig. Han har plötsligt blivit rädd för H, och törs överhuvudtaget inte komma in när H är hemma och vaken. Eftersom problemen dök upp direkt efter flytten har jag hoppats och trott att det bara varit en omställningsfas. Att han magrade för att han inte hade ro att äta, och knappt var inne mer än någon liten stund åt gången. Att hans mage krånglade på grund av stress, och att avföringsläckaget var ett sätt att signalera att han kände sig otrygg i nya huset. Så jag har avmaskat och givit magsnäll mat, försökt jollra med honom och kärleksbomba honom de stunder han varit inne. Men det ger sig inte.

Sedan är B ett stort problem i sammanhanget. Redan innan flytten har han varit irriterad på Tjockis, och gormat på honom när han varit ”jobbig”, d.v.s. tjatat om mat, dörröppning och gos. (Han kan i och för sig ha det mest enerverande tjatjamandet någonsin, och är väldigt påflugen när han vill gosa, petar med klorna på en och tar inte ett nej.) Jag har sett det som att Tjockis har fått bli syndabock och slagpåse för allt B varit stressad över med småbarn, jobb och kommande flytt, och jag har inte alls tyckt om det. Även om katten ibland har varit allmänt jobbig eller betett sig ”fel”, typ klöst på någon möbel, eller jabbat mot H när denne varit hårdhänt, så har han inte förtjänat den ilska som B visat mot honom. Nu är det inte så att B på något sätt varit fysiskt våldsam mot katten, utan som mest ryat på honom och kastat ut honom ur huset (alltså hivat ut genom altanförren, inte kastat från någon höjd eller så). Men för mig har själva ilskan i sig varit oacceptabel, och det har verkligen sänkt B i mina ögon att han varit så arg på ett oskyldigt djur för ingenting. Framför allt inte en så kärlekstörstande och snäll katt som Tjockis. Och nu efter flytten har det varit ännu värre.

B har i princip gått upp i limningen av Tjockisens bajsande på golvet. Han har varit så arg och uppstressad att han bara skakat när katten lyckats släppa en fläck på den oljade parketten, som inte är helt lätt att få bort och kräver skrubbande och ny inoljning. Han jagar ut katten ur huset när han uppdagar en olycka, och vägrar ens titta på honom när han sedan kommer in och sätter sig bedjande i stolen bredvid. Petar med tassen som för att säga; se mig, husse, tyck om mig, och klappa mig lite. Mitt hjärta går sönder. B vill bara att katten ska försvinna. Katten som jag haft i tio år, och som aldrig varit annat än en stor kärleksboll. Den snällaste, tjockaste kastrerade hankatten en kan tänka sig.

Det är svårt att skriva om detta utan att måla upp B som någon sorts hustyrann. För så är det verkligen inte. Han är aldrig våldsam, men har ett hett temperament och blir arg och ryter och bara går runt och liksom pyr av ilska. Jag fungerar annorlunda, och blir oftast ledsen när jag är arg. Kan fräsa till ibland också, men för det mesta drar jag mig undan och gråter även av ilska. Sedan är jag enormt känslig för just ”ilska i luften”. Jag får ont i magen av att känna att någon är arg i min närhet, och känner mig väldigt illa till mods. Även när jag inte är måltavlan för ilskan. Så jag försöker gå upp tidigare. Komma hem före. För att städa upp eventuella missöden, och förhindra att B går i taket över kattbajset.

Visst ser jag att situationen med Tjockis blivit ohållbar för alla inblandade. Jag har bokat tid hos veterinären på torsdag för en första undersökning, och se om de kan hitta något fel på honom. Ser de sista sparade tusenlapparna flyga sin kos med blandade känslor. Helst av allt skulle jag så klart vilja att det fanns en quick fix. Att de hittade någon liten infektion som kunde botas snabbt av en spruta antibiotika. Men sannolikheten för det är låg. Antingen är det hela ”bara” psykiskt, och gud vet hur vi då ska komma till rätta med det hela?

Eller så är Tjockis allvarligt sjuk. Och då är det bästa vi kan hoppas på egentligen att det är en riktigt dålig prognos, där ett beslut att låta honom somna in skulle vara rätt ur alla synvinklar. En kastrerad hankatt, utekatt, på nästan elva år, som alltid varit lite för tjock. Var drar en gränsen för hur mycket veterinärvård som är motiverat? Ur hans perspektiv? Ur vårt? Lidande/obehag, kostnader, fortsatt bajssanering av golven flera gånger om dagen. När är det nog? Vart går gränsen jag kan leva med utan att känna att det är något jag kommer att ge B skulden för i mitt hjärta för all framtid?

Just nu är min oro för kattens del bara halva mitt bekymmer.  Resten är ilska mot B för hur han agerar i allt detta. Bajstorkandet är ett förtretligt extra inslag i en redan ansträng vardag, men inget jag går runt och mår dåligt över i sig, utöver oron för katten och att jag blir arg över att B blir arg.

Kan vi inte bara få lite lugn och ro någon gång?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *