Mysig lördag

Mysig lördag

Lördagen närmar sig sitt slut, och vi har nog inte fått ett skvatt nytta gjord idag, när jag tänker efter.

Äpplen ligger i drivor under träden, som fortfarande inte beskurits, och vi har inte ens hunnit tänka på vad vi egentligen måste få gjort inför resan. (Städningen av huset är också mycket eftersatt.) Om en vecka har vi rullat på båten i Malmö, och är på väg ut i äventyret. Men just idag känns det okej ändå.

Jag vaknade vid åttasnåret och lekte med telefonen och tittade på min sovande familj. Knyttet småsparkade litegrann i magen, och jag kände mig utvilad. Vid nio vaknade H, och det blev stort kramkalas. Morgongosiga tvååringar borde skrivas ut på recept till sönderstressade och trasiga människor. Det finns inget mer helande för själen.

image

Vi hade inte orkat handla i fredags, så frukost på byn var påkallat. H är alltid lika förtjust över att ”åka magn” till helgen, efter en vecka av ”åka pappas bil”. Så vi tog oss ner, och åt kanske årets sista frukost på favvocaféets uteservering. H fick en helt egen kanelbulle till ”efterrätt” och var såå nöjd. Fast han snodde ju åt sig en del av min kladdkaka också…

Sedan tog vi det lugnt hemma, efter att ha gått hem från centrum i ett skyfall. Trädgården fick vänta, för det var för blött. Vi åkte i vart fall iväg och handlade mat för veckan som kommer.

Middagen blev enkel men god. Hasselbackspotatis, fläskfilé med senap- och grönpepparsås och en grönsallad.

Nu sover barnet, och vi borde närsomhelst ha en tv-uppkoppling igång. För första gången sedan vi flyttade ihop för sex år sedan kommer vi att ha ”riktig” tv, med tv-kanaler och allt. Har nöjt oss med Netflix och Svt-streaming via mobilen/plattan, och har inte haft ens det det senaste halvåret. Vi har laddat upp med smågodis och ska frossa i underhållning i en hel timme eller så tills vi däckar.

Tyvärr var vår promenad till stan och vår handlingstur präglad av rätt stor smärta för min del. Från ena sidans baksida av höften strålade smärta ut vid varje steg, så att jag haltade, och det var nästan så benet vek sig ibland. Fan också, jag vill inte känna mig så här svag! Det är ju hela tre månader kvar av graviditeten, jag vill INTE vara halvt invalid hela den tiden! Och tänk om det bara blir värre?

Snacka om två helt olika graviditeter: med H mådde jag bra i kroppen nästan hela vägen fram till förlossning, men mådde illa och hade dålig aptit nästan hela tiden också. Denna gång försvann illamåendet och mataversionerna nästan direkt, men min kropp sviker med smärtor, otymplighet och inkontinens.  Lilla knytt, hur ska jag orka bära dig i tre månader till?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *