Ny vecka, 26+0

Ny vecka, 26+0

Var det inte alldeles, alldeles nyss jag skrev den förra veckouppdateringen? Nej, det var tydligen en vecka sedan. Tiden har verkligen börjat springa iväg nu, och med det berg av saker jag har att göra hemma, på jobbet och lite varstans rusar graviditeten på utan att jag märker av den.

Eller… det är ju klart att jag märker av den, men min tidsuppfattning är så knasig just nu att en vecka i ”verkligheten” känns som ett par dagar för mig. Lite som under förlossningen med H, som fortfarande känns för mig som att vi var på förlossningen i cirka tre, max fyra, timmar, men i verkligheten var det väl cirka 8 timmar med förlossningsarbete, och sedan minst ett par-tre timmar till efteråt.

Hur som haver så är det alltså vecka 27 nu. Eller 26 på barnmorskespråk, eftersom de alltid bara räknar hela veckor. Undrar varför alla andra räknar den 27:e veckan som vecka 27? Kanske för att en som gravid gärna vill ha en vecka till under bältet…  Denna vecka är den sista i den andra trimestern, sedan går jag in i den tredje och sista trimestern.

Jag känner mig i princip höggravid redan (och ser så ut också), vilket är ganska stor skillnad från graviditeten med H, då jag ändå kände mig relativt smidig fram till sista månaden eller så. Nu har jag ont i baksidan av höfterna när jag går, precis på sidorna av svanskotan, och känner mig som att jag är 93 år gammal med vittrande gamla benknotor som ligger och skaver mot varandra. Typ. Jag kan knappt komma upp från golvet när jag sätter mig ner för att hjälpa H på med skorna, och pustar och stånkar när jag ska lägga mig tillrätta i sängen. Jag får jätteont både i höfterna och i nedre delen av magen om jag går snabbt, så det blir låångsamma promenader till jobbet nu. Men då hinner jag iofs fånga pokémon på vägen, så det gör inte så mycket… Får förstås ont av att gå långsamt också, men tänker att det säkert är värre på alla sätt att bli helt inaktiv. Och vad ska jag göra annars utan bil? (Det går inga pendeltåg och jag är en loser baby, jag har inget körkort…)

När jag tittar på bilder är det dock ingen jätteskillnad på magen nu och då. Bilderna nedan är från idag i v. 26+0 (de vänstra) och de högra från för drygt två år sedan, i v. 27+4 med H. Magen ser lite större ut hela vägen runt denna gång, och lite liksom mjukare och lösare i konturerna (troligen lite mera ”stoppning”), men ingen dramatisk skillnad, tycker jag. Vikten är i princip densamma. Så det är nog mest känslan som är tyngre. Där fick jag för att jag aldrig lyckades ta tag i mig själv och bli lite mindre otränad mellan graviditeterna 🙁

42262642-7F3E-47FC-BF2F-82FD143C9026

I övrigt mår jag riktigt bra, känner mig lugn och stabil i psyket, och kan nog tacka hormonerna för att jag inte har stressnivåerna upp i taket nu när det här otroligt intensiva året bara fortsätter i full fart. Känner mig lite skönt slö och sävlig och låter inte så mycket bekomma mig.

Knyttet är 65 % färdigbakad, och ligger omkring ett kilo i vikt och mäter runt 35 cm i längd. Som en butternutpumpa eller en tröglori, enligt Ovia-appen. Hen skulle ha stora chanser att överleva om hen föddes nu (gud förbjude!). Lungorna utvecklas för varje dag som går, musklerna blir starkare och Knyttet lägger på sig fett. Hen kan öppna ögonen och skilja mellan ljus och mörker.

Knyttet sparkar vid ett antal tillfällen varje dag, ganska utspritt över dagen. Oftast känner jag av de första rörelserna strax efter att jag vaknat, och sedan blir det ett par, tre omgångar på kontoret under dagen, och en eller ett par omgångar hemma på kvällen, samt slutligen oftast några sparkar när jag lägger mig också. Det är i regel inga jättestora eller kraftiga rörelser, utan fortfarande mest snabba boxar/sparkar, som ibland får hela magen att rycka till när de träffar vissa punkter.

Jag har börjat längta till förlossningen, och fantisera om hur den kan komma att bli. Min förhoppning är att den blir ganska lik den med H, men att Knyttet gärna får vara fixerad från start. Och så slipper jag gärna spricka lika mycket denna gång, också. De största orosmolnen är att jag inte ska komma in till sjukhuset i tid, och att jag ska spricka ännu mer än sist. Hade H varit fixerad hade den förlossningen troligen gått mycket, mycket snabbare. Och då hade jag ingen latensfas att tala om (värkar varannan minut inom en timme från allra första känningen, och fem cm öppen när jag kom in till förlossningen drygt tre timmar från allra första känningen), från fem cm till helt öppen tog kanske ett par timmar, från det att de tog hål på hinnorna mindre än två timmar tills han sjunkit ner, och sedan en krystfas på 6 minuter. Men jag var då däremellan i princip helt öppen, utan att han var fixerad eller sjönk ner, eller att vattnet gick, i nästan fyra timmar.

Om Knyttet är fixerad när förlossningen startar, och då också trycker på, vilket jag gissar påskyndar öppningsfasen, hur snabbt kan det då gå med hänsyn till att det är min andra förlossning? Det känns som att det kan komma att gå riktigt snabbt. Jag vill ju gärna både hinna in till sjukhuset (nu med 45 minuters restid istället för 5 som sist) och sedan liksom hinna uppleva förlossningen, och inte bara drabbas av den pang, bom. Jag kände mig överrumplad sist fast det ändå tog totalt elva timmar från första känningen.

Kanske borde jag inte ens önska att Knyttet kommer att vara fixerad? För en snabb förlossning är väl också en riskfaktor för att gå sönder mera, och med gamla skador som lätt går upp igen…

Jag hoppas också få uppleva ”riktiga” krystvärkar denna gång. Med H krystade jag på kommando och jävlar anamma, eftersom han (efter att det tidigare konstaterats mekonium i fostervattnet) verkade väldigt stressad där mot slutet. Det där att det inte går att stå emot eller att kroppen sköter sig själv kände jag inget alls av, jag krystade på värkar som kändes som de ”vanliga”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *