Ingen toxoplasmos…

Ingen toxoplasmos…

Idag kom svaren från vårdcentralen, och det visade sig att mina prover inte utvisade någon tidigare toxoplasmos. Crap!

Jag som tänkte att tjugo års kattägande och ett relativt frekvent trädgårdsarbete de senaste åren borde ha garanterat att jag redan utsatts för denna smitta, och således inte behövde oroa mig mer för detta. Men icke!

Så det blir till att noggrant skippa allt vad rosagrillad bistecca, carpaccio och tartar de boeuf heter under kontinentresan. Nåväl, vad är väl en bal på slottet… Det får bli pasta i Italien och ja, vad blir det i Frankrike? Vi åker ju inlands där, så det är ju inte direkt bästa läget för moules. Omelett och quiche, kanske?

I Alsace hoppas jag dock att den tysk-franska mischmaschen ska erbjuda lite haxe. I Colmar serverades den bästa haxen någon av oss smakat sist vi var där. Då var jag gravid med H och klarade knappt av någon mat alls, i alla fall inte kött, och åt typ ost- och sparrissoppa och potatisgratäng med ost. Men jag smakade en liten tugga av B:s haxe och konstaterade att om jag hade klarat av att äta kött hade det varit det bästa någonsin. Men vi stannar inte i Colmar denna gång, så det är bara att hoppas på att Freiburg kan erbjuda lika bra restauranger.

Kallelsen till TUL i vecka 32 damp också ner i brevlådan häromdagen, och denna gång behöver vi inte åka längre än till DS för ultraljud. Skönt, även om frukost/fika på Fabrique i samband med besöken på Ultragyn Odenplan har varit lite av ett signum för den här graviditeten. Men TUL blir först i andra halvan av oktober, så det är ett tag kvar.

Jag har också ringt och bokat in glukosbelastningen veckan efter att vi kommer tillbaka från resan. Urk, ser inte fram emot det! Vidrigt att som gravid vara fastande från 22.30 till 8.30, med bara ett halvt glas vatten däremellan, och sedan detta jätteglas (som jag minns det) med den vidrigaste trögflytande sockerlösning som måste skvalpa runt ensamt i magen i två timmar innan det är dags för att kolla hur kroppen hanterat sockerchocken. Jag minns fortfarande hur illamående jag var, och hur saliven bara rann i munnen. Tvi tvi tvi!

Nej, nu ska denna tjockis gå och knyta sig. Ska försöka hinna med en dusch först, och kanske lite stretchande av de smärtande vaderna i förhoppningen att slippa kramperna fram på morgonkvisten. Imorse fick jag en kramp som gjorde så helsikes ont, och bara vägrade släppa på en halv evighet, och vaden har känts helt trasig hela dagen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *