BM-besök vecka 30+0

BM-besök vecka 30+0

Efter att glukosbelastningen avklarats fick jag lunch och fika i Mörby C med B. Sedan var det dags att gå till MVC.

Besöket gick bra. Värdena från glukosbelastningen var bra: 4 komma någonting i utgångsläget, och 6 komma någonting två timmar efter intag av sockerlösningen. Inga konstigheter.

Blodtrycket var också bra: 110/65. Magmåttet hade skenat iväg lite, upp till 30 cm, och skapade en tvärslå uppåt på diagrammet snarare än en kurva. Men det kan ju ha varit croissanterna… Vikten hade gått upp två kilo sedan förra besöket. Men det var ju fem veckor sedan, varav två på semester, så det var ingen katastrof ändå. Ligger på kanske ett kilo plus sedan inskrivning nu.

Knyttets hjärtslag låg på runt 150 slag i minuten, som de brukar, och vi fick lyssna extra länge den här gången, eftersom det var en barnmorskestudent med också, som fick träna lite på att få in ljudet rätt. Det skulle höras ett litet snärtigt ”pock” efter varje ”swish” för att vara helt säker på att det inte var mammans hjärtslag.

Sedan bokade vi in de resterande besöken också: ett efter TUL om drygt två veckor var redan inbokat, sedan blev det ett sammanfattningsmöte i v 35, ett besök i v 38, och sedan ett i v 40+2 (lär ju knappast bli av). Målet närmar sig…

Ny vecka, 30+0 (direktrapport från glukosbelastningen)

Ny vecka, 30+0 (direktrapport från glukosbelastningen)

Jag sitter i ett provtagningsrum på DS och väntar. En dryg halvtimme sedan jag fick i mig den vidriga sockerlösningen, och illamåendet ligger och pyr lite i maggropen, men är ännu under kontroll. Det är dock inte törsten – jag sittet och fantiserar om klara, porlande fjällbäckar och stora, immiga glas med isvatten.

Knyttet rör sig lite ibland, och för en gångs skull önskar jag att hen skulle vara stilla en stund.  Försöker att inte tänka på sockerlösningen och fokusera bort från min magsäck.

Vi går in i vecka 31 idag, 30+0. Det känns verkligen som att vi närmar oss upploppet nu när vi är inne på 30-talet veckor, det sista tiotalet. (Om jag inte går till 40+0 som med H, eller längre.) Jag tror dock inte riktigt på femdagarsförflyttningen vid RUL, så min känsla är att Knyttet kommer före den 7 december. Kanske inte så tidigt som den 2:a, men inte senare än 4:e-5:e, om jag får gissa.

Veckan som gått har varit bra (graviditetsmässigt). Knyttet visade sig snabbt opåverkad av mitt lilla maghaveri i Champagne, och av den konstiga lilla förkylningen som började med halsont och nu medför främst en nattlig torrhosta med harklingar och känslan av att ha kedjerökt ett paket John Silver utan filter.

Smärtorna i höfterna har varit mycket bättre, men halsbrännan är nog här för att stanna. Jag börjar se gravid ut i ansiktet, lite plufsigare och med småsvullen näsa och läppar. Men jag är inte svullen någon annanstans (ännu). Tandköttet har börjat blöda lite vid varje tandborstning, mycket senare i denna graviditet än den förra, då jag tror jag fick lättblödande tandkött redan runt vecka 20.

Knyttet rör sig allt livligare och kraftigare under sina aktiva perioder. Undrar om hen har vänt sig ännu, får inte glömma att fråga barnmorskan om det när jag ska dit i eftermiddag.

Knyttet är ca 37-43 cm lång, och väger ca 1,6-1,7 kg. Huvudet har nu en diameter på ca 8 centimeter, och fötterna är ca 6 cm långa. Fingernaglarna har vuxit ut till fingertoppen, hen kan fixera blicken och bättre skilja på ljus och mörker. Ögonen är oftast öppna när hen är vaken, och stängda när hen sover. Knyttet kan känna igen och reagera på musik som spelad vid upprepade tillfällen.

Alla organ är snart färdigutvecklade, och det är bara tillväxt kvar. Lanugohåret börjar falla av.

Nu har ytterligare en halvtimme gått, och illamåendet har inte blivit värre. Det har törsten. Jag tittar lystet på regndropparna som hänger längs kanten på taket utanför fönstret. Om en bara kunde få slicka lite? Stoppa ett regnvått blad från trädet där i munnen?

En timme till. Får spela nåt mobilspel för att distrahera mig…

 

Kass dag, och projekt storebror påbörjat

Kass dag, och projekt storebror påbörjat

Det blir inte mycket till uppdatering idag.

Rök ihop med kollegan redan före frukost, vilket helt ställde en redan tung dag på ända. Det var första gången vi bråkade, efter att vi väl funnit varandra på den gamla arbetsplatsen. Hennes första tid där var vi inte supertajta, försiktigt uttryckt, men efter ett tag synkade vi ihop oss. Och nu har vi drivit eget företag ihop i tre år utan ett enda bråk, vilket många nog är fördomsfullt förvånade över. Inte kan väl två fruntimmer hålla sams…? Men idag var det premiärbråk. Jag är dock övertygad om att det löser sig, även om det var jobbigt idag.

Väl hemkommen möttes jag av en trött unge, som inte sovit middag på föris, men somnat en kort stund i bilen på väg hem. Och vaknat på gråt- och nejhumöret. Det som går ut på att han gråter och säger ”nej” till allt, inte vill kramas och vägrar låta sig tröstas. Han hade hållit på en stund innan jag kom, och fortsatte med ”Nej mamma! Bort!” och liknande.

Till slut lyckades jag avleda honom med att börja läsa en ny bok: ”Busiga bebben” om en bebis i magen. Projekt storebror är påbörjat. Jag beställde ett gäng få-syskon-böcker efter tips bland annat på Allt om barnvagnar-Annas instagram (@babababies, väntar barn nummer 4 i början av 2017). ”Äntligen syskon!” och ”Busiga bebben” har gått hem, och ligger på rätt nivå för en (nybliven) tvååring. ”Emma och lillebror” var liite intressant, medan ”Jag vill också ha ett syskon” och ”Jag ska få ett syskon”  var alldeles för ordrika och svåra.

Jag har också äntligen köpt en docka till H, en Rubens barn. Det blev ”Rubens Ark”-varianten av en ”Rubens Kids”-docka, Tim, med avtagbar nalleoverall, mössa och halsduk. Babyland hade halva priset på just ”Ark”-dockorna, så jag tänker att vi klarar oss utan ”vanliga” dockkläder tills vidare (det är ju lite trist att ha nalledräkten på jämt). Dockan fick låna en av H:s gamla pyjamasar i storlek 50, och det var lite stort men fungerade.

H verkar nöjd med dockan, även om han inte lekt något med den ännu, utan bara sovit med den i sängen en natt. I natt blir andra natten, och dockan fick vid nattning både en egen bok att läsa och lite klapp i håret.

Inkorgen tömd, sinnet lättare

Inkorgen tömd, sinnet lättare

Idag lyckades jag till slut tömma inkorgen på jobbet. Vilken lättnad! Jag har inte gjort just något av det faktiska arbetet som alla dessa mejl genererade, men jag har i vart fall gått igenom inkorgen och kokat ner dess innehåll till en ”att göra”-lista. Svarat på de mejl som gick snabbare att göra direkt, än att skriva upp på en lista till senare.

Jag vet att det är ett antal tunga poster på listan som min hjärna inte kommer att vilja befatta sig med. Men bara att ha kommit en bit på väg, och inte ha dessa okända e-postmeddelanden liggande som bomber redo att brisera vilken minut som helst, känns väldigt bra.

Jag försöker varva ner när jag kan, och t.ex. njuta av de vackra höstvyerna som möter mig på vägen till och från jobbetimg_1298

Vildvinet har klätt vår husfasad i en praktfullt röd höstskrud. Det var helt nedklippt när vi var på husvisningen i våras, men har redan tagit sig ordentligt. Utsikten mot viken har blivit betydligt trevligare efter att vi haft en trädgårdsmästare här medan vi varit bortresta, som klippt ner äppelträdens kronor till sin ”ursprungliga” platta form, och kapat ner de förvuxna buskarna (någon sorts try och paradisbuske) ända ner till marken. Hoppas det blir fina nya skott till våren!

img_1291

Gästhamnen ligger nästan öde, och när vattnet ligger helt stilla suddas gränserna mellan himmel och hav nästan ut. Kanadagässen som betade på gräsplätten intill varje morgon innan vi reste iväg tycks nu ha givit sig iväg till varmare plats.

img_1290

Morgnarna har blivit mörkare, och det är härligt krispigt i luften, utan att vara kallt. Allt är så stilla. Jag försöker andas in lugn och styrka för att klara av den här jobbiga perioden som ligger framför mig.

Idag har jag också förberett inför behandling av Tjockis-katten. Veterinären ringde när vi var på resan och berättade att de inte hittat några parasiter i avföringsprovet. Eftersom alla andra prover också visat normala resultat trodde veterinären nu att det kanske är en inflammation i tarmen han har, som ger diarré och förhindrar näringsintaget. Det är tydligen relativt vanligt hos katter, och de kan få det utan någon särskild anledning alls. Vi får hoppas på det, för nästa alternativ på ”möjlig-diagnos-listan” skulle kunna vara att magproblemen är symtom på någon tumörsjukdom.

img_1299-2

Så vi testar detta i en vecka. Specialmat som ska förstärkas med Vi-siblin två gånger om dagen, och en kortisontablett dagligen. OM det är en tarminflammation så borde denna behandling ge resultat ganska snabbt. Om det inte fungerar börjar det se mörkt ut för min stackars Tjockis-katt, som nu knappt är mer än ett vandrande benrangel.

Gnäll, mera gnäll och ångest

Gnäll, mera gnäll och ångest

Håll i er, för här kommer ytterligare ett gnälligt inlägg om hur dåligt jag mår och hur mycket ångest jag har. Det är ju inte alls vad jag vill skriva om egentligen. Det jag vill skriva om är ju mammalivet betraktat med mina ögon, lite krasst och sarkastiskt, men ändå med en del värme och humor. Det är ju sådan jag är. Egentligen. Inte denna uppskruvade neurotiska person som bara har ångest och är orolig hela tiden.

Tidigare har jag skrivit en del om att jag, strax innan jag blev gravid med H, lämnade en fruktansvärd arbetsplats för att starta eget tillsammans med en kollega. Att det var starta eget på vinst och förlust, eller sjukskriva mig, som var valen jag hade just då. Att i det skick jag var i då försöka få en annan anställning och le mig igenom arbetsintervjuer var helt enkelt inte görbart.

Sanningen är att jag var utbränd. Jag är utbränd. Helst vill jag inte alls ta detta ord i min mun. Det är ju sådant som drabbar svaga individer, sådana som ger upp och lägger sig på sofflocket och tycker synd om sig själva. Right? Jag har inte varit hos någon doktor och fått någon diagnos, men det går inte att komma ifrån att det är så här det är. Jag är utbränd. Tom. Det finns inget kvar att ge. Under vissa perioder har jag fungerat bättre, andra sämre, men faktum kvarstår. Jag är utbränd, och har varit det i flera år.

Inte så illa att jag hamnat i ett läge där jag bara ligger och stirrar in i väggen, oförmögen att göra annat. Jag vet inte om jag skulle kunna hamna i det läget. Jag är alldeles för rädd för att göra det. Rädd att bli utan inkomst, att inte kunna betala mina räkningar. Så jag har fortsatt att arbeta. Ibland med okej resultat, ibland sämre, men jag har i vart fall kunnat betala räkningarna. Men jag har inte varit helt och hållet mig själv på mycket, mycket länge.

Jag är intelligent. Eller har varit det i alla fall. Lättlärd, och med en väldigt bra förmåga att förstå sammanhang och lösa problem. Men just nu är det mesta bara som gröt i hjärnan. Jag begriper inte saker som jag vet att jag borde kunna begripa, det där sammanhanget som jag vet finns där liksom svävar utom räckhåll.  Jag klarar inte att dela upp en stor arbetsuppgift i sina mindre komponenter, utan får svindel bara av att försöka komma igång. Min hjärna blir trött och liksom skyggar iväg från tankar som plötsligt är för svårtänkta.

Graviditet, amning och graviditet igen har såklart inte direkt hjälpt till med kapaciteten på hjärnkontoret. Och jag avskyr att känna mig dum. Trög. Korkad. Min intelligens har alltid varit min stolthet. Om jag inte varit snygg, så har jag i vart fall varit smart. Om inte den mest socialt begåvade, i vart fall kvicktänkt och effektiv. Jag har alltid presterat bra i allt jag gjort. Nu känner jag mig bara värdelös.

På jobbet har jag inte mäktat med att hålla undan arbetshögarna. Jag lever med en konstant känsla av att vara jagad, och att folk sitter och är arga på mig. Vet inte ens vart jag ska börja, när allt är förknippat med olust och dåligt samvete och känslan av att jag hela tiden måste be om ursäkt. Och eftersom jag redan mår så dåligt så klarar jag inte av att ta tag i de sämsta samvetena; de mest obekväma samtalen skjuts upp i all oändlighet. Jag känner mig hotad och under attack, och svarar med att vara passiv och fly undan det jobbiga.

Nu under resan har jag inte klarat av att öppna e-posten den sista veckan. Därav en notisbricka på e-posten som slutligen stannade på 158. Hälften var på mina privata konton och mest skräp. Men den röda brickans (varför, varför måste den vara röd?) siffra är fortfarande 80. Jag åkte till kontoret idag mest för att jag hade ett möte som var tvunget att ske just idag, och har fortfarande semester enligt telefonväxeln och det automatiska svarsmejlet. Men även för att stämma av vad jag måste ta itu med genast imorgon.

Men jag kan inte få mig själv att öppna den där inkorgen. Det går bara inte. Det har gått så långt att ALLA telefonmeddelanden och e-post som kommer in får mig att må dåligt och känna mig stressad. Även sådana som inte är förknippade med något som helst dåligt samvete sedan tidigare, eller som skulle vara plättlätta att bara svara på. Jag känner mig jagad av alla som vill ha något alls av mig.

Hela världen vilar på mina axlar just nu, känns det som, och undergången är nära. Även om allt har sitt ursprung i mitt arbetsliv, så har det så klart spillt över på mitt privata liv. Orken till något utöver jobbet har inte funnits. Min personlighet är förändrad, och jag har börjat må lika dåligt över ”krav” på mig i privatlivet som på jobbet. Ett missat samtal eller sms från en vän, bekant eller släkting känns som ytterligare en börda lika tung som ett jobbigt jobbmejl. Jag drar mig för att svara och ju längre tiden går, desto svårare blir det.

Jag isolerar mig, och det är en process som pågått och förvärrats i flera år nu. Från att ha slutat höra av mig till de mer perifera vännerna (jag hade ju inget intressant att säga – jag hade ändå inget att prata om utöver jobbet som jag hatade), har det gått så långt att jag nu oftast undviker kontakter med alla utom min allra närmaste familj och kollegan. Tålamodet med H är så mycket kortare än det borde vara, och som partner är jag inte mycket att ha överhuvudtaget.

Det har varit bättre i perioder sedan vi slutade på den gamla arbetsplatsen – glädjen i att det egna företaget fungerade och faktiskt efter en ganska kort uppstartsperiod gav samma eller bättre lön som den hemska anställningen har burit upp mig så här långt. Men det har ändå kommit ikapp mig, det att jag var helt trasig och förbrukad redan när vi startade. Min kollega var inte i bättre skick heller, och vi går båda på knäna just nu under den största arbetsbörda vi haft sedan starten. Men om vi inte klarar av att göra jobbet bra så är det ju inte till någon glädje att arbetstillströmningen är god. Jobbet måste göras, och göras bra, för att pengarna ska trilla in på företagets konto.

Hur jag kommer vidare härifrån vet jag inte. Jag vet bara att jag måste lägga på ytterligare ett kol för att inte bara komma i fas på jobbet, utan även möjliggöra för oss att byta upp oss till en större lokal och bära lönen för en anställd. Nu, innan jag ska föda barn igen. För att allt annat är otänkbart. Jag kommer inte, oavsett mående, att mäkta med att besvara telefonsamtal och mejl i den takt de kommer in och ändå få något av det faktiska jobbet gjort. Min kollega kan inte ensam bära den extra arbetsbördan när jag är föräldraledig. Företaget måste expandera sig ur krisen, och på något sätt måste även jag göra detsamma. Jag vet bara inte hur.

Sista biten hem

Sista biten hem

För en dryg timme sedan rullade vi av färjan i Malmö, och rullar nu upp genom Sverige.

Bilen är proppfull, och vi är trötta och slitna. Det är så skönt att inget särskilt mer står på schemat nu, utöver att boa och förbereda inför Knyttets ankomst. (Förtränger jobbhögar och kontorsflytt…)

5277fc39-a7e5-4f32-8451-cceae9947b0a

Ser fram emot att få duscha i min egen dusch och sova i min egen säng. Tänk att det alltid är så skönt att komma hem efter en resa!

Veckan som kommer blir så klart full med jobb, men också en halvdag på DS med glukosbelastning och MVC-besök efter varandra. Undrar hur alla värden ser ur efter två veckor med croissantfrukostar och läsk som middagsdryck? Blir nog lite ”avgiftning” nu, det är skrämmande hur snabbt en blir hooked och vill ha sin dagliga dos Coca Cola… Jag som i vanliga fall dricker kanske en eller två burkar läsk i månaden. Nu riktigt längtar jag dock mest efter fullkornsbröd med hyvlad ost (och grönsaker!) och riktigt, starkt svenskt bryggkaffe.