Ny vecka, 24+0

Ny vecka, 24+0

Igår var det inte bara H:s 24-månadersdag, utan även dagen då Knyttet och mamman tillsammans klarat av hela 24 veckor av graviditeten. Så 24+1 idag, egentligen.

Den tjugofemte graviditetsveckan av fyrtio. Efter den här veckan är vi alltså fem hela veckor efter halvtid, hur nu det gick till. 60 % av graviditeten är avklarad idag, med 110 dagar kvar till beräknad förlossning.

Jag mår generellt bra, och känner mig lugn och glad. Efter en del skumma problem med kisseriet var jag på vårdcentralen igår. Stickan visade inga omedelbara tecken på urinvägsinfektion, men det fanns spår av äggvita/protein, så de skulle skicka provet på odling för säkerhets skull. Baserat på symtom och de små ”konstigheterna” i urinprovet så hade de i normala fall kunnat sätta in antibiotika, men gjorde det helst inte på så svaga grunder eftersom jag är gravid. Lika glad för det är jag, för jag vill vare sig för egen skull eller med hänsyn till det växande problemet med antibiotikaresistens äta antibiotika utom när det är tvunget. Vi får se om provet säger något, annars är det väl bara heeelt normala saker som hormoner och tryck från bebis på redan slitna vävnader som orsakar problemen. Det är skönt att ha koll på allt innan semestern i alla fall.

Annars börjar det kännas en del i kroppen att jag är gravid. Jag har ofta ont i nedre delen av ryggen, höfterna och magen, och det gör ibland ont att gå och stå. Det försöker jag att förtränga, även när hela magen stramar i smärta så fort jag försöker öka på stegen lite. Förra graviditeten kände jag mig stark och relativt smidig ända fram till sista månaden eller så, och jag vill liksom inte ”vara sämre” denna gång. Vägrar ta ordet foglossning i min mun, för jag hade ju bestämt mig för att jag inte är en sådan som får problem av att vara gravid. Jag är sjuk i huvudet, jag vet, men jag har liksom alltid haft bilden av mig själv som väldigt robust och tålig. En sån som inte får fjompiga smärtor av en enkel liten graviditet. Ytterligare ett utslag av allmänt ”duktig flicka”-syndrom som jag vet är idiotiskt men ändå inte kan släppa. Jag.är.inte.svag.

Utöver detta är det väl bara lite inkontinens vid nysningar samt halsbränna då och då som stör mitt välmående. Jag är inte sådär hysteriskt trött längre, utan mår ganska normalt.

Knyttet sparkar flera gånger om dagen, och jag hinner aldrig bli orolig mellan gångerna, så det känns bra. Det är fortfarande små, snabba rörelser som känns på en väldigt liten yta, så gissningsvis är det just små sparkar eller boxar jag känner. Inga större rörelser ännu.

Enligt apparna skulle Knyttet nu kunna överleva en för tidig födsel. Men hualigen, det måste ju vara helt fruktansvärt att få en så extrem prematur! Våra bekanta fick sin son i v. 30-31, och bara det gjorde att de fick bo i princip isolerade på sjukhus i två månader. Själv är jag född sex veckor tidigt, och fick bo i kuvös med sond i näsan i flera veckor innan jag fick komma hem. Det var visserligen 1980 och efter ett urakut kejsarsnitt, men ändå. Knyttet får allt bo kvar hela hyrestiden ut, något annat vill jag inte vara med om.

Knyttet är ca 30-33 cm lång, väger 680-790 gram och kan knyta sina händer och ta tag om sina fötter. Knyttets känsel utvecklas, hen reagerar på beröring, känner smaker, kan höra och känna igen röster och har fått ett korttidsminne. Lungorna producerar surfaktant, som kommer göra så att hen klarar av att andas luft. Denna produktion kommer att fortsätta under veckorna framöver, och runt vecka 32 kommer Knyttet att ha tillräckligt för att förmodligen kunna andas utan någon hjälp om hen skulle födas då. Enligt en av apparna skulle hens hjärtljud kunna höras om en lägger huvudet mot min mage, men jag tror nog att jag har för mycket stoppning för det. Men B kanske borde prova?

För två år sedan…

För två år sedan…

IMG_1072

För två år och två timmar sedan landade min allra första bild på H i min iphone. Han föddes med bara nio minuter tillgodo på den artonde dagen i augusti 2014. Pappan hann nog med några bilder innan tolvslaget, men min första togs efter halv sex på morgonen dagen efter.

Då hade vi till slut installerat oss på BB-avdelningen, efter en lång stunds lappning och lagning av mina nedre regioner, lite fika och dusch och en nästan farsartad episod då pappan i vår alldeles nya familj ”försvann” på sjukhusområdet efter felaktiga instruktioner från förlossningspersonalen över vart han skulle ta vägen efter att ha flyttat bil och hämtat all packning. Packningen som även innehöll min mobiltelefon.

Till slut hade han i vart fall kommit till rätta, och vi hade bäddat ner oss i sängen med den här lilla personen på en handduksbädd mellan oss. Jag försökte sova, men vaknade efter någon timme och bara låg och tittade på det lilla underverket, det stora miraklet, som plötsligt var vår son. I det bleka morgonljuset på BB avd. 17, Danderyds sjukhus, klockan 05.36 om morgonen den 19 augusti 2014, smög jag upp min telefon och tog den första bilden av många, många.

Igår väckte vi vår tvååring med ballonger, sång och tårta på sängen. Jag höll på att börja gråta hela tiden. Det går inte att beskriva hur omtumlande men samtidigt självklart det är att vi nu har ett barn. Ingen bebis som mest är ett bihang till oss, utan en liten pojke på hela två år med en helt egen personlighet och en stark vilja. Vi är verkligen en familj på tre nu, och inte bara ett par med en bebis.

IMG_0351

Han fick en bil i födelsedagspresent. En racerbilsvariant av klassikern Big Bobby Car, som han var mycket nöjd med. (Dockan från Rubens barn som han också skulle ha fått får dröja lite, eftersom köpbarnvagn.se klantat till min beställning…Mycket sur.) Här har vi precis monterat på ratten, och lilleman kunde inte vänta med att köra iväg. Det var en massa klistermärken som skulle på också, men det får vi ta någon kväll när han somnat…

IMG_0357

Det i bakgrunden är det kvarvarande flyttkaoset, med kartonger, gamla stolar som inte ens skulle ha kommit med i flyttlasset och nu står i någon sorts limbo mitt i köket, och den nya syskonvagnen som fortfarande väntar på luft i hjulen för en provkörning. Min handväska och någon kökshanduk har fått pryda prylhögarna, och i vardagsrummet står vår nya soffa ännu i sina kartonger. Inredningsblogg this is not.

På förskolan hade han firats med sång och födelsedagskrona, och hade fått bjuda alla sina små kompisar på glass (som föräldragruppen enats om nog kunde vara okej att bjuda på vid födelsedagar, även om det innehåller socker…). Hemma fick han pannkakor med hemgjord hallonsylt till middag, följt av lite mer tårta. Jaja, det är ju bara födelsedag en gång om året… Kronan från förskolan skulle vara på hela kvällen.

Han verkade nöjd med denna för hans del första födelsedagsfirande (ettårsdagen var han ju knappast medveten om), och somnade utmattad i sin säng efter bara en kortare bok. På lördag blir det kalas för släkten.

Och där kom hösten…

Och där kom hösten…

Imorse kom det en liten plutt och klättrade upp i vår säng vid halvsex-tiden. Jag sträckte mig efter honom och sa ”kom till mamma!”, men han tyckte ”hämta pallen!” och gick in i badrummet för att hämta just pallen och själv klättra upp i sängen. Igår sov han i sin egen säng tills vi väckte honom vid sjusnåret.

IMG_0293

Nattningarna är fortsatt långdragna och alldeles för sena, men det är ju helt ljuvligt att få lite morgongos efter att ha fått sova själv i sängen under natten! Lilla plutten som fyller två år imorgon. Mannen i bakgrunden har precis idag varit min i åtta år. Älskar dem båda till månen och tillbaka igen. Nej, längre.

Imorse hade hösten kommit till byn, och jag kämpade mig till jobbet i kylslaget regn och motvind.

IMG_0303

Vyerna över vattnet på väg till jobbet är inte lika förföriska som de var för några veckor sedan. Grått, kallt och förskräckligt blåsigt blir det här vid kusten sådana här dagar. Skönt att vi flyttade precis i början av sommaren, så att jag fick uppleva nyförälskelsen i min uppväxts sommarstad innan jag kom ihåg hur det är om hösten.

IMG_0299

Gästhamnen är tom, och segelbåtarna ligger mastlösa och guppar.

IMG_0300

Ingen vårdcentral blev det idag, heller. Jag hängde inte på luren tillräckligt snabbt efter att de öppnade, så dagens akuttider var redan slut när jag ringde. Var god försök imorgon igen, eller gå till jourläkarmottagningen ikväll. Nja, det känns väl lite väl hispigt för ett urinprov, och lär väl innebära en del väntetid… Vi får se imorrn, helt enkelt.

Idag har B ordnat med barnvakt, och jag och han ska ut och äta på restaurang helt själva för att fira vår egen dag, innan det är dags att fira vår lilleman imorgon. Dags att skynda iväg!

Vårdcentralen imorgon

Vårdcentralen imorgon

Idag tog jag mig äntligen i kragen och gick och reggade mig på en vårdcentral på nya hemorten.

Jag måste kolla om jag eventuellt har urinvägsinfektion. Något knas är det med kisseriet i alla fall. Mitt kiss luktar apa, jag känner mig liksom mosig i hela nedre delen av magen, har svårt att kissa färdigt, inget riktigt tryck i strålen, och ibland känns urinröret liksom trångt. Det kan säket vara heeelt normalt och bero på hormoner och tryck från bebisen och allt sådant, men det känns som att en kolla är bra när vi snart ska ut och resa och allt.

Och – sorry for too much info här – när jag säger att kisset luktar apa så menar jag riktigt illa. Värre än när en ätit sparris. Om jag inte tvättar mig efter att jag kissat räcker det med de små kissresterna som kan finnas kvar efter torkning för att hela trosorna ska stinka sedan. Det är glammigt att vara gravid…

De vill såklart kolla en misstänkt urinvägsinfektion snarast när en är gravid, så jag skulle ringa imorgon bitti när de öppnar för en akuttid. Det där systemet hade de på min förra VC också: ”Tyvärr har vi inga tider kvar idag, och vi kan inte boka morgondagens akuttider förrän imorgon, så ring när vi öppnar”. Märkligt, tycker jag.

Jag bokade en tid nästa vecka också för att ta prover och se om jag har haft toxoplasmos. Vore ju skönt om så vore fallet, för då är det lite lättare med maten på resan.

Lite klädinköp till barnen

Lite klädinköp till barnen

En liten garderob har så smått börjat byggas upp för Knyttet.

Den senaste omgången kläder är

  • Orange body och matchande mössa från Villervalla, med ett par vita tights till
  • Ett randigt nyföddset från P.o.P, som jag inte kunder låta bli att beställa när veckans klubberbjudande var 25% rabatt på ekokläder för de allra minsta
  • En regnbågsrandig mössa, och två par randiga byxor i strl 62 som köptes på P.o.P:s rea
  • Pyjamasen med Pippi Långstrump-motiv, som ska bli Knyttets allra första outfit
  • En långärmad gulorange-rosarandig body och en kortärmad rosa body med gulorange fiskar, samt ett par gulorange byxor från Villervallas rea, i blandade storlekar 62-74. Knyttet ska minsann få rocka chockrosa till nästa vår-sommar, oavsett vilken ”sort” hen visar sig vara 🙂

IMG_0290

Sedan tidigare har jag köpt ett annat randigt set från P.o.P, med ränder i lite starkare basfärger, som jag köpte utifall att, långt innan Knyttet ens var påtänkt (men efter att H vuxit ur babyavdelningen på P.o.P), samt kläderna jag beställde från Me&I och Småfolk tidigare i somras. Sedan får nog Knyttet nöja sig med mestadels ärvda kläder.

Blivande storebror har också fått en del nytt.

  • Från Villervalla beställde jag den gröna ekorrtröjan och matchande jeans med gröna muddar, och en t-shirt med zebramönster som var på rea. Alltsammans i storlek 98 (!!!).
  • En likadan regnbågsrandig mössa som till Knyttet hittade vi på P.o.P:s rea, och så blev det en gul långärmad randig tröja och några nya par strumpor som inte alls var på rea. Vi köper i princip bara dessa strumpor till H, och har gjort från start, men nu har vi fått vika undan alla i strl 19-21, som han använt i cirka ett år nu, och fått komplettera med några fler i strl 22-24.
  • På Wilma Winter hittade vi en skön höstjacka från Ticket to heaven för halva priset, så den fick följa med hem även om färgen var lite trist mörkblå.

IMG_0291

Kattungen med det provisoriska namnet Busen var mycket intresserad av kläderna. De tre marodörerna är överallt just nu, och dundrar fram som en elefanthjord genom huset. Om tre veckor är det redan dags för killarna att flytta hemifrån. Den gråblå, som tillsvidare kallas Bamsen, har dock inte riktigt visat något intresse för mat ännu, utan fortsätter att försöka snutta hela tiden. Vi gav Doris de ordinerade mjölkstoppande dropparna för en vecka sedan, men jag antar att hon fortfarande har mjölk, eftersom Bamsen vägrar börja äta mat. Han åt dock, och klarade det fint, när hon var på sjukhuset. Jaja, det ger sig väl. Alla verkar i alla fall må bra nu.

Nej, nu är kafferasten slut, och det är dags att få lite jobb gjort!

Vardagslunk

Vardagslunk

Måndagen har passerat igen, och här har det inte hänt något speciellt. Dagarna lunkar på som dagar plägar göra, i ett gytter av morgontoalett, jobb, förskola, middagsbestyr och sänggående.

Lördag kväll till söndag kväll hade jag 24 timmar på egen hand med min son. 3,5 av dem var vaken egentid bestående av lördagens middag efter nattning och före återuppvaknandet, samt ett par timmars hemmafix under söndagens middagsvila, som äntligen blev av efter cirka fyra timmars försök. 16-18 är väl en utmärkt tid för att sova middag?

Tur att han är söt, den lille. Idag var det äntligen förskola igen, den andra veckan efter höststarten. Han är gladast av alla för att sommarlovet är över, och springer fram och knuffar sin far och skriker ”Nej, pappa!” när det är dags för hämtning om eftermiddagarna.

På torsdag är det den stora 2-årsdagen. Vi har lyckats planera i princip ingenting ännu. Bra där! Det blir väl mest lite tårtkalas för de närmaste till helgen, och lite firande för bara oss tre på själva dagen.

Knyttet har levt om ordentligt idag, och jag blir lika förvånad varje gång det tjongar till i magen. Vad tusan, är det en bebis därinne?

Så gick det med den egentiden

Så gick det med den egentiden

image

Jahapp. Här ligger jag i min säng.

Barnet avhämtades i lekparken efter kl 19, hade ätit middag, lekt ute i en timme och uppvisade lovande tecken på trötthet.

Hem och direkt i säng var tanken, sedan skulle jag få äta middag i lugn och ro. Broccolipasta med vitlök, cayennepeppar och parmesan, mmm…

Klockan var absolut före 20 när nattningen inleddes. 21.30 sov han till slut, efter att ha vridit och vänt, klängt och sparkat, skallat mig på näsan så brosket krasade och krävt vatten hundra gånger.

Vid 23 vaknade han igen, lika svårsövd. Han hade inte bajsat idag, så kanske är magen lite bråkig. Jag hade i alla fall hunnit äta upp min mat, så det var ju lika bra att bara gå till sängs jag med.

Godnatt!

Helgarbete

Helgarbete

B har åkt iväg för att närvara på kalas hos vänner i Eskilstuna. Jag valde att stanna hemma, för det är helt enkelt inte så kul att gå på stora fester när en måste både vara nykter, och dessutom är trött och helst vill vara för sig själv.

H lämnades över till morfar i förmiddags, och kommer inte att återlämnas förrän efter middagen. Jag och B passade på att montera upp en bokhylla i det nedre gästrummet innan han for, och därefter beslutade jag mig för att avnjuta den dyrbara ensamtiden …på kontoret. Jag har så mycket att göra att jag inte kan slappa med gott samvete, och behöver både få saker klara och se till att fakturera av och dra in lite pengar innan nästa månads momsinbetalningar och min semester. Men det är väldigt skönt att sitta på kontoret på en lördag, när varken mejl eller telefonsamtal strömmar in, och jag kan välja helt själv vad jag vill göra utan att bli störd medan jag gör det.

Sedan blir det hem och kvällsmysa lite med gossen, och förhoppningsvis lite småpyssel hemma efter att han somnat.

När pappa återlämnar barnet måste jag dock ta ett snack med honom om ”bilstolen” han så glatt meddelade att han köpt för att kunna ha med H i sin bil. Den var från 15 kg, så det skulle vara i sin ordning sa han. H väger 14,5 och det är väl i och för sig close enough. Men det visade sig vara en framåtvänd bältesstol! Jag lät honom åka för den här gången, de skulle ju bara tvärs över vår lilla stad, och pappa är en riktig väglus. Men det går faktiskt inte att ha H åkande i den stolen. Så jag tänkte föreslå att de köper en annan stol istället för någon annan födelsedagspresent till H när han fyller år nästa vecka. Jag såg att det fanns bra erbjudanden på en Britax-stol på både Lekmer och Babyland just nu. Bältesstolen kan de ju alltid spara ett par år, tills den blir lämplig att använda…

I början av veckan såg jag en facebookannons med nyheter från Villervalla. Jag har inte varit supersugen på deras kläder på sistone, för jag tycker att stjärnmönstren och ränderna är lite väl blaha blaha. Men nu fanns det plötsligt fina saker!

Det blev ett par jeans med gröna muddar och en grön långärmad tröja till H, och ett set med orange body och mössa med luftballongmönster, och vita byxor, till bebben i magen. Det är dock synd att ekorrtröjan har mörka muddar, jag hade tyckt att det varit finare med någon ljusare färg.

 

BE384691-BA24-469E-AD0F-D3854F3D0AA1
Bilderna i kollaget är lånade från Villervallas hemsida.

Jag hämtade lite saker jag beställt till Knyttet från P.o.P. igår också, så nu försöker jag lägga band på shoppingsuget. Det mesta i klädväg kan ju Knyttet ärva efter H, så jag har försökt att hålla mig till några få saker, som jag tyckt var extra speciella, nytt. Sen blir det väl lite inköp för att justera efter årstid också, när det nu kommer en vinterbebis istället för ett sensommarbarn.

I onsdags åt vi förresten den här goda måltiden till middag: Ugnsbakad torsk med smörstekt kål, bacon och pepparrot. Receptet från 3 kockar 7 kids var busenkelt och väldigt gott. Bädden med söt kål, salt bacon och syrlig citronsaft var en väldigt god kombination. H var dock inte särskilt förtjust.

IMG_0247

På torsdagen (och fredagen, för min del även till lunch) åt vi Chef Frippes köttfärssås från samma blogg. Jag hade tyvärr misstagit mig avseende förekomsten av röda linser i vårt skafferi, så vi fick klara oss utan. Vilket var synd, för det var just linserna som gjorde mig nyfiken på receptet. Jag minskade på vattnet med hänsyn till att linserna skulle ha bundit en del, men det blev ändå för vattnigt, och vi fick lämna såsen att koka ner en lång stund. Men sen blev den god!

Mycket blev det också – efter en middag för tre, en lunch för en och en till middag för tre har vi minst en middag kvar. H gav det hela klart godkänt, för i torsdags tömde han en hel skål och beställde ”Mer mat!”. Sedan ville han förstås ha ”Mer tohs!” mest hela tiden också. Alltså parmesanost. Det är han mycket förtjust i.

Jag är så glad att jag kan äta mat i denna graviditet, det kunde jag knappt alls förra gången, förrän sista månaden eller så. Jag tycker så mycket om att både laga och äta mat att det blir väldigt tomt när den delen av mitt liv bara fick läggas på is en lång period. Nu är det bara vinet till jag saknar…

Funderingar om kön, och att vara ”PK”

Funderingar om kön, och att vara ”PK”

Jag är inte en person som är först med att omfamna nya samhällsideal. Ofta är jag lite motsträvig inledningsvis, och vill helst att allt ska vara som det alltid varit. Men jag brukar mjukna efter ett tag, när saker fått sjunka in och jag fått fundera ett varv eller två.

Om det nya idealet verkar vettigt så omfamnar jag det. Försiktigt och lagom medelsvenssonmässigt. Jag kommer aldrig att vara den som går i bräschen för något nytt och revolutionerande, den som står på barrikaderna och kräver förändring. Så mycket vet jag om mig själv vid det här laget. Men jag vill gärna tro att jag på mitt försiktiga och medelsvenssonmässiga vis ändå är med på ett litet, litet hörn för att bidra till ett bättre och mer jämställt och tolerant samhälle.

Jag är uppvuxen med att pojkar bär blått, och flickor rosa. När jag var liten var till och med rött en färg förbehållen flickor. Homosexualitet var konstigt och lite äckligt. Mammor var de enda som naturligen kunde ta hand om små barn. Det här var inga normer som jag minns någonsin var uttalade eller uppenbara inom min familj, utöver de obligatoriska matchande klädseten som jag och lillebror fick i julklapp av farmor år efter år, blå till honom och rosa/röda till mig.

Men ändå fanns dessa föreställningar i mitt huvud när jag växte upp. Hade du frågat mig som femton-sextonåring så hade jag bensäkert sagt att jag minsann skulle klä min framtida dotter i rosa volanger, och min son i blå tröjor med bilar på. Det är ju ändå skillnad på killar och tjejer. Att barn behövde en mamma och en pappa, och att det allra viktigaste är att det finns en mamma som tar hand om barnen. Kanske hade jag till och med sagt detsamma som tjugoåring, fast vi då redan var framme i 2000-talet. Fastän jag själv haft en pappa som axlat det största ansvaret för min uppfostran.

Mycket har hänt i samhället sedan jag var barn. Tack vare människor som faktiskt gått i bräschen för något nytt, och stått på barrikaderna, har de gamla föreställningarna luckrats upp, och könsrollerna är inte lika befästa som förr. Även om de fortfarande är begränsande på många sätt. Men regnbågs- och stjärnfamiljer och allt vad de kallas är helt självklara, många pappor är hemma med sina små barn och är lika engagerade föräldrar som mammorna. Barns kläder är inte längre självklart blå eller rosa efter kön, och (nästan) ingen höjer på ögonbrynen när de nyinflyttade grannarna är ett samkönat par.

Och själv har jag hunnit bli 35 år gammal, och snart tvåbarnsmor. Lever ett ganska normalt svenssonliv med skrivbordsjobb, villa och parmiddagar. När jag stod inför att bli mamma var det plötsligt självklart att min blivande medförälder skulle vara lika engagerad som jag i vårt barn, och att det inte var bara jag som skulle vara hemma med barnet fram till förskolestarten. Lika självklart ville jag inte uppfostra en vän flicka vars främsta uppgift i livet är att vara söt och tillmötesgående, eller en pojke som skulle vara tuff och stark men aldrig, aldrig gråta.

Just nu är det en liten pojke jag har, och jag har hela tiden känt att jag vill klä honom i färgglada, lekfulla kläder, och inte klä honom som en liten miniman, eller tvinga på honom superhjältemotiv som han inte ens har en aning om vad det är för något. Hans hår växer sig långt, trots att farmor tjatar om att det ser sjavigt ut, och morfar ständigt påpekar att det är många som tar honom för en tjej. Han är ju så söt i sitt hår, min lilla trollunge! Jag överöser honom med kärlek och kramar och tröstar honom mjukt när han gråter. Säger oftast att han är söt och ljuvlig, och mer sällan att han är stark, modig eller tuff. Vill att han ska växa upp och vara en snäll, tolerant och känslomässigt öppen person.

Allt detta är så klart försiktigt och medelsvenssonmässigt. Jag har aldrig klätt min son i klänning, och kommer nog inte att göra det om han inte själv frågar efter det. Så framåt är jag inte. Inte ens så pass att jag klätt honom i rosa mer än som en färg i mängden i multifärgade plagg. Men om han vill ha klänning, eller göra saker som är typiskt ”tjejiga” kommer jag att låta honom göra det. Inga konstigheter. Han ska nog få en docka när han fyller år nästa vecka, för att jag tänker mig att det kan vara en bra sak för honom att ha nu när vi ska börja förbereda honom på att det kommer en bebis, och att han kanske vill ha en egen ”bebis” att ta hand om när Knyttet kommer. Vill han hellre fortsätta leka med sina älskade bilar så får han såklart göra det.

Visst har jag en del ”ramar” kvar från min uppväxt. Jag märker också att jag omedvetet väljer plagg som är mer ”pojkiga” åt honom ju äldre han blir. Kanske för att utbudet på färgglada lekfulla kläder också blir mindre ju högre upp i storlekarna en letar. Men jag försöker i vart fall att vara medveten, och att inte tvinga in honom i en snäv könsroll. Förhoppningsvis kommer han i vart fall att växa upp med en mer tolerant världsbild än den jag växte upp med, och själv kunna tänja de ramar som han ändå fått med sig.

Vem vet, kanske får jag till vintern en ny utmaning i form av en flicka? Om det blir så vill jag att hon ska bli friare än jag, och inte behöva känna att hennes värde ligger i hennes utseende. Jag är dödsless på att behöva känna att jag som kvinna måste vårda mitt utseende för att vara något värd. Jag avskyr till exempel att behöva jaga stubb i armhålor och på ben, för att normerna i samhället säger att håriga ben på en man är helt som det ska vara, men håriga ben på en kvinna är äckligt, ofräscht och smutsigt.

Ändå är jag inte så pass framåt att jag törs strunta i det någon längre period. Som överviktig är jag redan måltavla för föreställningar om att jag är lat och ofräsch, och jag klarar inte riktigt av att lägga håriga ben och armhålor till detta. Att mannen min tittar med förskräckelse på mig de gånger jag låter rakhyveln ligga ett tag underlättar ju inte heller. Men hur ska jag få en eventuell dotter att acceptera sig själv som hon är, och inte lägga för stor vikt vid sitt utseende, medan jag själv inte törs bryta mig loss från de normer som påtvingats mig?

Jag är så glad att det finns människor – kvinnor – därute som faktiskt törs gå i främsta ledet. Som klär sina pojkar i klänningar lika väl som flickorna, och som struntar i att raka sina ben och armhålor och vara allmänt behagliga. För steg för steg underlättar de det för oss som går bakom att, om än i långsammare takt, frigöra oss från de begränsningar som vi uppfostrats in i.

Jag kan förstå de som bakåtsträvande inget annat vill än att klä sina döttrar i rosa volangkjolar, jag har själv varit där i tanken. Det kända är tryggt, och det är ju så förbaskat gulligt med rosa tyllfluff.

Jag kan förstå de mammor som vill ha sina bebisar för sig själva den första tiden. Det hade jag också velat. Men jag ville inte heller utesluta min partner från att uppleva vår sons första tid i livet på nära håll. Vi hade nog båda helst varit hemma på heltid i början. I den bästa av världar hade båda föräldrarna fått vara hemma samtidigt, i vart fall de första tre-sex månaderna.

Jag har dock svårt att förstå hur mycket ilska – och rentav hat – det verkar finnas mot dem som är ”PK” och försöker få till en förändring. Jag skulle inget hellre vilja än att våga vara som dem.