Ny vecka, 25+0

Ny vecka, 25+0

Det har varit glest mellan uppdateringarna här den senaste veckan. Mest på grund av att tiden helt enkelt inte funnits, men inte heller någon egentlig lust. Känner mig mest lite trött och småmosig hela tiden, och orkar inte riktigt piska upp något engagemang i just något alls.

På jobbet går det i vart fall ryckvis framåt, och jag börjar kanske, kanske se en ljusning i tunneln vid avfärden mot Europa. Schemat för resan är ganska spikat, och boendebokningarna verkar till största del klara. Tyvärr fick jag inte igenom min lilla önskan om att ett par-tre dagar av de två veckorna skulle spenderas på bondgård med hel- eller halvpension, för att få något vilsamt och även kul för barnen under den annars helt vinorienterade resan. Och för att inte varje kväll i två veckor behöva ge sig ut till fots eller med bil och jaga restauranger med två småbarn i släptåg. Har verkligen försökt att inte uttrycka någon annan önskan än bondgårdsvistelsen, för att kanske få något jag vill när det är fem viljor som ska jämkas ihop. Men icke.

Knyttet och jag har nu avverkat 62 % av graviditeten, och snart är det bara tre månader kvar. Knyttet har fått tjockare hud och hårdare skelett. Hen kan öppna och stänga sina ögon, som är färdigbildade, och lungorna fortsätter att utvecklas och tränas genom att att Knyttet andas in och ut fostervatten. Längden är ca 31-35 cm, och vikten ca 800-930 g. Knyttet kan höra ljud, och reagerar på dem med ökad puls. Knyttet har också utvecklat sitt balanssinne, och kan nu skilja upp från ner. Min livmoder ska vara stor som en fotboll nu, men jag tycker det snarare ser ut som en basketboll. Folk, även helt okända, har inga problem med att kommentera mitt tillstånd längre, om en säger så…

Veckan som gått har jag mått relativt bra. Urinodlingen visade helt okej resultat, inget som behövde behandlas i alla fall, och jag upplever också att besvären med kisseriet har minskat. Igår var jag också på vårdcentralen och tog blodprov för att kolla om jag haft toxoplasma. Det vore ju skönt om så vore fallet, då är det ”bara” listeria kvar att oroa mig för under resan. Men det känns som att de livsmedlen är lättare att identifiera; mögelostar, vakuumpackad lax och chark och annat som förvaras länge i kylskåp verkar ju vara de stora ”bovarna” där.

Jag ska komma ihåg att teckna en försäkring också. Det verkar i princip bara finnas ett alternativ, Europeiska, som försäkrar fram till v. 32. Det blir rätt dyrt, ca 600 kr, med tanke på att det egentligen bara är kostnaden för hemtransport av prematur bebis i ambulansflyg som försäkringen behövs till, och att risken för detta borde vara rätt minimal. Sjukvårdskostnader täcks ju ändå av försäkringskassan bara en har med sig det blå kortet. Men å andra sidan så är det en kostnad på minst ett par hundra tusen som vi skulle stå med OM olyckan skulle vara framme, så det är väl bara att betala och se glad ut!

Knyttet sparkar i omgångar vid olika tider på dygnet, och jag blir så glad varenda gång. Och fortfarande förvånad över att det är någon därinne… En tidig morgon för några dagar sedan låg jag i halvsovande tillstånd och kände för första gången riktigt omvälvande rörelser. Om jag inte drömde så kände jag även utanpå magen hur Knyttet (tror jag) vände på sig. Det kanske till och med var vändningen till att ligga med huvudet nedåt, som ska ske nu i krokarna, efter att Knyttet förstått skillnaden mellan upp och ner? På måndag är det dags för barnmorskebesök, så vi får väl se om hon kan känna då hur den lilla ligger.

Det här inlägget har jag skrivit på av och till under dagen, som har bestått i att försöka utföra vettigt arbete trots enorm sömnighet. Jag ville inte gå upp i morse, och har suttit och klippt med ögonen nästan hela dagen. Att jag haft en sockerstinn diet med bulle efter frukostfralla och en kaka istället för lunch hjälper knappast heller… Skärpning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *