Ny vecka, 24+0

Ny vecka, 24+0

Igår var det inte bara H:s 24-månadersdag, utan även dagen då Knyttet och mamman tillsammans klarat av hela 24 veckor av graviditeten. Så 24+1 idag, egentligen.

Den tjugofemte graviditetsveckan av fyrtio. Efter den här veckan är vi alltså fem hela veckor efter halvtid, hur nu det gick till. 60 % av graviditeten är avklarad idag, med 110 dagar kvar till beräknad förlossning.

Jag mår generellt bra, och känner mig lugn och glad. Efter en del skumma problem med kisseriet var jag på vårdcentralen igår. Stickan visade inga omedelbara tecken på urinvägsinfektion, men det fanns spår av äggvita/protein, så de skulle skicka provet på odling för säkerhets skull. Baserat på symtom och de små ”konstigheterna” i urinprovet så hade de i normala fall kunnat sätta in antibiotika, men gjorde det helst inte på så svaga grunder eftersom jag är gravid. Lika glad för det är jag, för jag vill vare sig för egen skull eller med hänsyn till det växande problemet med antibiotikaresistens äta antibiotika utom när det är tvunget. Vi får se om provet säger något, annars är det väl bara heeelt normala saker som hormoner och tryck från bebis på redan slitna vävnader som orsakar problemen. Det är skönt att ha koll på allt innan semestern i alla fall.

Annars börjar det kännas en del i kroppen att jag är gravid. Jag har ofta ont i nedre delen av ryggen, höfterna och magen, och det gör ibland ont att gå och stå. Det försöker jag att förtränga, även när hela magen stramar i smärta så fort jag försöker öka på stegen lite. Förra graviditeten kände jag mig stark och relativt smidig ända fram till sista månaden eller så, och jag vill liksom inte ”vara sämre” denna gång. Vägrar ta ordet foglossning i min mun, för jag hade ju bestämt mig för att jag inte är en sådan som får problem av att vara gravid. Jag är sjuk i huvudet, jag vet, men jag har liksom alltid haft bilden av mig själv som väldigt robust och tålig. En sån som inte får fjompiga smärtor av en enkel liten graviditet. Ytterligare ett utslag av allmänt ”duktig flicka”-syndrom som jag vet är idiotiskt men ändå inte kan släppa. Jag.är.inte.svag.

Utöver detta är det väl bara lite inkontinens vid nysningar samt halsbränna då och då som stör mitt välmående. Jag är inte sådär hysteriskt trött längre, utan mår ganska normalt.

Knyttet sparkar flera gånger om dagen, och jag hinner aldrig bli orolig mellan gångerna, så det känns bra. Det är fortfarande små, snabba rörelser som känns på en väldigt liten yta, så gissningsvis är det just små sparkar eller boxar jag känner. Inga större rörelser ännu.

Enligt apparna skulle Knyttet nu kunna överleva en för tidig födsel. Men hualigen, det måste ju vara helt fruktansvärt att få en så extrem prematur! Våra bekanta fick sin son i v. 30-31, och bara det gjorde att de fick bo i princip isolerade på sjukhus i två månader. Själv är jag född sex veckor tidigt, och fick bo i kuvös med sond i näsan i flera veckor innan jag fick komma hem. Det var visserligen 1980 och efter ett urakut kejsarsnitt, men ändå. Knyttet får allt bo kvar hela hyrestiden ut, något annat vill jag inte vara med om.

Knyttet är ca 30-33 cm lång, väger 680-790 gram och kan knyta sina händer och ta tag om sina fötter. Knyttets känsel utvecklas, hen reagerar på beröring, känner smaker, kan höra och känna igen röster och har fått ett korttidsminne. Lungorna producerar surfaktant, som kommer göra så att hen klarar av att andas luft. Denna produktion kommer att fortsätta under veckorna framöver, och runt vecka 32 kommer Knyttet att ha tillräckligt för att förmodligen kunna andas utan någon hjälp om hen skulle födas då. Enligt en av apparna skulle hens hjärtljud kunna höras om en lägger huvudet mot min mage, men jag tror nog att jag har för mycket stoppning för det. Men B kanske borde prova?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *