Funderingar om kön, och att vara ”PK”

Funderingar om kön, och att vara ”PK”

Jag är inte en person som är först med att omfamna nya samhällsideal. Ofta är jag lite motsträvig inledningsvis, och vill helst att allt ska vara som det alltid varit. Men jag brukar mjukna efter ett tag, när saker fått sjunka in och jag fått fundera ett varv eller två.

Om det nya idealet verkar vettigt så omfamnar jag det. Försiktigt och lagom medelsvenssonmässigt. Jag kommer aldrig att vara den som går i bräschen för något nytt och revolutionerande, den som står på barrikaderna och kräver förändring. Så mycket vet jag om mig själv vid det här laget. Men jag vill gärna tro att jag på mitt försiktiga och medelsvenssonmässiga vis ändå är med på ett litet, litet hörn för att bidra till ett bättre och mer jämställt och tolerant samhälle.

Jag är uppvuxen med att pojkar bär blått, och flickor rosa. När jag var liten var till och med rött en färg förbehållen flickor. Homosexualitet var konstigt och lite äckligt. Mammor var de enda som naturligen kunde ta hand om små barn. Det här var inga normer som jag minns någonsin var uttalade eller uppenbara inom min familj, utöver de obligatoriska matchande klädseten som jag och lillebror fick i julklapp av farmor år efter år, blå till honom och rosa/röda till mig.

Men ändå fanns dessa föreställningar i mitt huvud när jag växte upp. Hade du frågat mig som femton-sextonåring så hade jag bensäkert sagt att jag minsann skulle klä min framtida dotter i rosa volanger, och min son i blå tröjor med bilar på. Det är ju ändå skillnad på killar och tjejer. Att barn behövde en mamma och en pappa, och att det allra viktigaste är att det finns en mamma som tar hand om barnen. Kanske hade jag till och med sagt detsamma som tjugoåring, fast vi då redan var framme i 2000-talet. Fastän jag själv haft en pappa som axlat det största ansvaret för min uppfostran.

Mycket har hänt i samhället sedan jag var barn. Tack vare människor som faktiskt gått i bräschen för något nytt, och stått på barrikaderna, har de gamla föreställningarna luckrats upp, och könsrollerna är inte lika befästa som förr. Även om de fortfarande är begränsande på många sätt. Men regnbågs- och stjärnfamiljer och allt vad de kallas är helt självklara, många pappor är hemma med sina små barn och är lika engagerade föräldrar som mammorna. Barns kläder är inte längre självklart blå eller rosa efter kön, och (nästan) ingen höjer på ögonbrynen när de nyinflyttade grannarna är ett samkönat par.

Och själv har jag hunnit bli 35 år gammal, och snart tvåbarnsmor. Lever ett ganska normalt svenssonliv med skrivbordsjobb, villa och parmiddagar. När jag stod inför att bli mamma var det plötsligt självklart att min blivande medförälder skulle vara lika engagerad som jag i vårt barn, och att det inte var bara jag som skulle vara hemma med barnet fram till förskolestarten. Lika självklart ville jag inte uppfostra en vän flicka vars främsta uppgift i livet är att vara söt och tillmötesgående, eller en pojke som skulle vara tuff och stark men aldrig, aldrig gråta.

Just nu är det en liten pojke jag har, och jag har hela tiden känt att jag vill klä honom i färgglada, lekfulla kläder, och inte klä honom som en liten miniman, eller tvinga på honom superhjältemotiv som han inte ens har en aning om vad det är för något. Hans hår växer sig långt, trots att farmor tjatar om att det ser sjavigt ut, och morfar ständigt påpekar att det är många som tar honom för en tjej. Han är ju så söt i sitt hår, min lilla trollunge! Jag överöser honom med kärlek och kramar och tröstar honom mjukt när han gråter. Säger oftast att han är söt och ljuvlig, och mer sällan att han är stark, modig eller tuff. Vill att han ska växa upp och vara en snäll, tolerant och känslomässigt öppen person.

Allt detta är så klart försiktigt och medelsvenssonmässigt. Jag har aldrig klätt min son i klänning, och kommer nog inte att göra det om han inte själv frågar efter det. Så framåt är jag inte. Inte ens så pass att jag klätt honom i rosa mer än som en färg i mängden i multifärgade plagg. Men om han vill ha klänning, eller göra saker som är typiskt ”tjejiga” kommer jag att låta honom göra det. Inga konstigheter. Han ska nog få en docka när han fyller år nästa vecka, för att jag tänker mig att det kan vara en bra sak för honom att ha nu när vi ska börja förbereda honom på att det kommer en bebis, och att han kanske vill ha en egen ”bebis” att ta hand om när Knyttet kommer. Vill han hellre fortsätta leka med sina älskade bilar så får han såklart göra det.

Visst har jag en del ”ramar” kvar från min uppväxt. Jag märker också att jag omedvetet väljer plagg som är mer ”pojkiga” åt honom ju äldre han blir. Kanske för att utbudet på färgglada lekfulla kläder också blir mindre ju högre upp i storlekarna en letar. Men jag försöker i vart fall att vara medveten, och att inte tvinga in honom i en snäv könsroll. Förhoppningsvis kommer han i vart fall att växa upp med en mer tolerant världsbild än den jag växte upp med, och själv kunna tänja de ramar som han ändå fått med sig.

Vem vet, kanske får jag till vintern en ny utmaning i form av en flicka? Om det blir så vill jag att hon ska bli friare än jag, och inte behöva känna att hennes värde ligger i hennes utseende. Jag är dödsless på att behöva känna att jag som kvinna måste vårda mitt utseende för att vara något värd. Jag avskyr till exempel att behöva jaga stubb i armhålor och på ben, för att normerna i samhället säger att håriga ben på en man är helt som det ska vara, men håriga ben på en kvinna är äckligt, ofräscht och smutsigt.

Ändå är jag inte så pass framåt att jag törs strunta i det någon längre period. Som överviktig är jag redan måltavla för föreställningar om att jag är lat och ofräsch, och jag klarar inte riktigt av att lägga håriga ben och armhålor till detta. Att mannen min tittar med förskräckelse på mig de gånger jag låter rakhyveln ligga ett tag underlättar ju inte heller. Men hur ska jag få en eventuell dotter att acceptera sig själv som hon är, och inte lägga för stor vikt vid sitt utseende, medan jag själv inte törs bryta mig loss från de normer som påtvingats mig?

Jag är så glad att det finns människor – kvinnor – därute som faktiskt törs gå i främsta ledet. Som klär sina pojkar i klänningar lika väl som flickorna, och som struntar i att raka sina ben och armhålor och vara allmänt behagliga. För steg för steg underlättar de det för oss som går bakom att, om än i långsammare takt, frigöra oss från de begränsningar som vi uppfostrats in i.

Jag kan förstå de som bakåtsträvande inget annat vill än att klä sina döttrar i rosa volangkjolar, jag har själv varit där i tanken. Det kända är tryggt, och det är ju så förbaskat gulligt med rosa tyllfluff.

Jag kan förstå de mammor som vill ha sina bebisar för sig själva den första tiden. Det hade jag också velat. Men jag ville inte heller utesluta min partner från att uppleva vår sons första tid i livet på nära håll. Vi hade nog båda helst varit hemma på heltid i början. I den bästa av världar hade båda föräldrarna fått vara hemma samtidigt, i vart fall de första tre-sex månaderna.

Jag har dock svårt att förstå hur mycket ilska – och rentav hat – det verkar finnas mot dem som är ”PK” och försöker få till en förändring. Jag skulle inget hellre vilja än att våga vara som dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *