Tvåårstrots?

Tvåårstrots?

Vi har det helt hysteriskt med H just nu. Perioden med stökiga och utdragna nattningar har bara fortsatt. Och fortsatt. Och fortsatt. Och nu går han knappt att ha i möblerade rum om dagarna heller.

Det är full fart konstant, och han gör allt han inte får göra. Jagar katterna, och vi har både en och två gånger fått slita bort honom när han hållit på att sätta sig på en kattunge. Det är som att han inte hör när vi säger nej. Vi får fysiskt flytta bort honom, om och om och om igen. Och han slutar inte. Klättrar på saker, plockar åt sig allt han kommer åt.

Allt tar en evighet, det ska krånglas med allt från blöjbyten till tandborstning till påklädning till att förflytta oss någonstans. Vi tjatar och gnatar och skäller nästan konstant, fast vi inte vill. Om vi ska kunna göra något överhuvudtaget utom att punktbevaka telningen måste vi försöka sätta honom i matstolen eller i vagnen. Att låta honom röra sig fritt hemma går bara inte.

Vi börjar misstänka att det är början till trotsåldern som kommit. Han är inte så hemsk i humöret (ännu), men han vägrar att lyssna på vad vi säger, och bara fortsätter busa tills vi rent fysiskt hindrar honom. Varje nattning kulminerar i åtminstone en liten stund skrik, gråt, och slag från honom, medan vi tvingas hindra honom från att gå ur sängen.

Och jag börjar känna att jag rent fysiskt inte orkar krångla med honom; att behöva lyfta upp honom och bära honom till sängen/matbordet/vagnen/skötbädden, brotta ner honom vid varje nattning/blöjbyte/påklädning, allt medan han vrider sig som en mask och sparkas (ofta mot magen, såklart).

Lite undrar jag hur detta ska gå. Om detta nu är början på en period som vänner med äldre barn beskrivit som den allra vidrigaste i hela föräldraskapet, och som kan hålla på i något år framöver. Och om fyra månader kommer det en bebis. Innan dess kommer jag att bli ännu större, ännu mindre rörlig och med mindre ork. Hå hå ja ja.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *