Ny vecka, nya tag?

Ny vecka, nya tag?

Oj, här är visst inlägget jag började skriva i måndags. Nu är det redan onsdag torsdag, och veckan är inte så ny längre…

Förra veckan blev lite av ett lågvattenmärke i en redan stressfylld period. Onsdagens panik med Doris, som övergick i torsdagens panik med Kajsa, som övergick i lördagens reprispanik med Kajsa.

Efter att vi fått hämta hem lilla kattungen, som nu nog permanent fått namnet Kajsa Kavat, i fredags så trodde vi att faran var över för hela vår lilla kattfamilj. Efter tre dagar med skytteltrafik till djursjukhuset var vi alla tre ganska slut, och lördagen inleddes med en sovmorgon som hette duga. Klockan var efter tio när vi vaknade, och vi hade en mysig familjedag inplanerad. Vi skulle ta oss ner på stan, där det pågick en massa barnvänliga aktiviteter denna helg, och inleda med en kafébrunch. På kvällen skulle vi ta oss hem och grilla, bara vi tre.

Men när vi kom upp på övervåningen och skulle släppa ut småkatterna från rummet de sover i så var Kajsa lika illa däran som på torsdagskvällen. Återigen bara låg hon platt på golvet, och hade kräkts en massa. Det blev ilfart till veterinärkliniken igen, och vidare till Albano. De stunder hon varit uppe på benen bara vinglade hon rakt fram tills det tog stopp, och där körde hon huvudet i väggen och bara satt/låg. Jag var återigen säker på att det var kört.

De kollade henne lite och hittade inga direkta fel, ett snabbt ultraljud över magen gjordes för att kolla så att hon inte hade något fel på tarmarna, men inget syntes utöver kanske, kanske lite mycket celler i urinen i urinblåsan (eventuell urinvägsinfektion). Men å andra sidan så fanns det inga klara riktlinjer för hur normal urin ska se ut på små kattungar. Veterinären sa att det de kunde göra för små kattungar i princip var vätskedropp och antibiotika. Hon fick vätska samt sockerlösning insprutat i nackskinnet, och ett e-recept på antibiotika skrevs ut.

Veterinären tyckte att vi lika gärna kunde åka hem med henne och försöka ge henne vätska genom en spruta i munnen, och ta till antibiotikan om hon inte blev bättre. Som en sista åtgärd, liksom, eftersom den också kunde ställa till det med magen. Jag tyckte det kändes lite sådär att åka hem med en nästan medvetslös kattunge, även om veterinären inte tyckte att de kunde göra så mycket mer än vad vi skulle kunna göra hemma. Vi kom överens om att vänta och se om vätskan hjälpte.

B och H fick åka iväg och äta, och jag satt kvar i undersökningsrummet med lilla, lilla Kajsa invirad i en lätt nerkissad filt i min famn. Jag var helt säker på att hon skulle dö. Efter en lång lång stund började jag dock få känslan av att hon nog sov snarare än var medvetslös. Sedan vaknade hon plötsligt till av något ljud, och krånglade sig ur min famn för att vingla runt på undersökningsbordet. Fortfarande väldigt ostadig och liksom konstig i rörelserna, men helt klart mer vaken än hon varit sedan vi åkte hemifrån. Blicken var liksom ”med”, och hon tittade på mig. Veterinären kom in, men tyckte att Kajsa borde ha reagerat snabbare och bättre på vattnet om inget annat var fel. Han skulle kalla in sin kollega som var expert på neurologiska sjukdomar för att göra en bedömning.

Neurologiexperten visade sig vara samma veterinär som tagit hand om Doris några dagar tidigare, och som vi också träffat första gången vi var och hämtade hem Kajsa. Hon var lite bekymrad över att Kajsa inte lyfte huvudet ordentligt, och att reflexerna i ena bakbenet var lite sega. Vid det här laget kände jag mig dock hoppfull. Doris hade ju också haft symtom som veterinären på den lokala kliniken tolkat som eventuell ryggmärgsskada, men som gradvis hade försvunnit efter dropp.

Kajsa fick en omgång vätska i nacken till, och sedan åkte vi hem med en nästan återhämtad – om än lite matt – kattunge. Den här gången hamnade notan på närmare 5 000 kr. De totala veterinärräkningarna från förra veckan landade på dryga 30 000 kr. Roligare sätt finns ju att spendera sina besparingar under sommaren! Tack vare att Doris var försäkrad täckte dock försäkringen nästan hälften av totalsumman. Numera är även Kajsa och hennes bröder försäkrade…

Nu har alla varit hemma och friska i några dagar. Vi hämtade ut recept på både mjölkstoppande droppar till Doris, och antibiotika till Kajsa. Ingen av medicinerna har använts ännu. Det kändes onödigt att ge antibiotika till Kajsa när hon återhämtat sig helt av bara vätska, med en onödig risk att medicinen skulle sätta hennes mage ur spel igen. Och Doris? Ja, det är jättesvårt det där. Å ena sidan ökar Kajsas chanser att fortsätta må bra om hon får fortsätta dia och slipper gå över på mat för fort, samt får antikroppar via mjölken som stärker hennes outvecklade immunförsvar. Å andra sidan så går det inte att hindra även de andra två från att dia, och Doris riskerar att eventuellt få akut kalciumbrist igen.

Vi balanserar så gott det går; uppmuntrar pojkarna att äta så mycket mat som möjligt och erbjuda alla ungarna mjölkersättning i skål flera gånger om dagen. Kajsa har successivt fått börja äta mat igen, i små mängder. Doris är också förtjust i mjölkersättningen, men den borde ju bara vara nyttig för henne också. Så vi håller tummarna och vakar över vår lilla kattfamilj.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *