Ny vecka, 20+0

Ny vecka, 20+0

Så var det torsdag, och veckobytardag igen. Förutom att gårdagen var en generellt bra dag, med lyckat RUL och allt, så var det även den magiska halvtidsdagen, graviditetsdag nummer 140 av 280.

Halva graviditeten är förbi, och jag har mest slösat bort den första halvan med att vara orolig. Det får vara slut på det nu.

Jag har mått bra veckan som varit, förutom lite huvudvärk som kommer och går, och halsbränna nästan varje kväll. Det förstnämnda har jag inte rått bot på, för jag vill inte ta värktabletter när jag är gravid, och att bara dricka mycket vatten har inte visat sig verksamt. Det sistnämnda avhjälper jag med att ha kartor med Novalucol utspridda lite varstans i huset, så att jag snabbt kan trycka i mig ett par vid behov. Det funkar. Skulle kunna hålla mig ifrån kaffe och kryddstark mat också, men det vill jag inte. Så det blir Novalucol.

Sen var det den där ensamma droppen blod på papperet häromdagen. Har ingen aning om vad det var, men det har inte kommit något mer, så det var antagligen inget att oroa sig över.  Jag funderar på urinvägsinfektion. Det har jag läst en hel del om att en kan drabbas av som gravid utan att märka så mycket av det. Jag tycker att urinröret har känts lite trångt på sistone, och att jag inte riktigt kan trycka på när jag kissar. Å andra sidan tycker jag inte att jag någonsin riktigt har återfått samma kraft i strålen som innan H föddes. Kanske borde kolla upp detta? Frågan är om jag borde kontakta vårdcentralen nu på en gång (orka…måste regga mig på ny VC nu efter flytten o.s.v.), eller om jag kan vänta till nästa besök på MVC om en dryg månad…

Jag äter nästan allt (utom såser och röror baserade på billig ”majonnäs”  eller liknande– jag kväljs fortfarande av tanken på ”skagenröran” på Fjärilshusets kafé, eller ”bearnaisen” från hink på vår tyvärr ganska dåliga kvartersrestaurang), och känner mig inte särskilt gravid alls. Har inga särskilda cravings och inga aversioner utom det ovanstående, och lite lagom aptit även om ingenting smakar sådär riktigt gott.

Funderar en del över om jag inte borde kunna äta hur rött kött jag vill. Är urless på att bara få trista köttbitar, även om jag vägrar äta dem HELT genomstekta, utan tänkt att LITE rosa ändå måste vara okej. Men vill gärna ha carpaccio och råbiff…Det är väl toxoplasma som en vill undvika genom att genomsteka köttet, och hur stor är sannolikheten att jag inte redan bär på det efter 20 år som kattägare, varav de flesta med flera utekatter, och ett antal år som relativt aktiv trädgårdsodlare? Kanske borde ta ett blodprov och kolla det, så jag slipper gå runt och oroa mig över mat helt i onödan.

Ibland får jag ont på baksidan av höfterna när jag gått långt, men inget jag inte kan hantera. Annars fungerar kroppen rätt okej. Jag kan fortfarande sova i de flesta ställningar, även på mage om jag drar upp ena benet lite under mig. (Men då somnar lill- och ringfingrarna, när jag har armarna ovanför huvudet och händerna under kudden, så jag brukar vakna efter en stund ändå, och byta ställning för att få liv i fingrarna igen.) Försöker börja tänka på att sova på vänster sida enligt rekommendationerna, men då ligger jag med magen inåt i sängen = åt H:s håll, och vaknar minst två-tre gånger per natt av han sparkar mig i magen. Det är ju inte från det barnet jag vill känna sparkar i magen just nu, om jag säger så… Tror jag ska packa upp min nya stora Doomoo-kudde, för den borde kunna ligga som en buffert och skydda magen och Knyttet från de värsta karatesparkarna från H. Mest blir det att jag ligger på rygg, och det vet jag blev obehagligt lite senare i graviditeten, när magen blev tung och tryckte på lungor och annat. Så jag ska försöka vänja mig vid sidoläge.

Vi fick äntligen till ett lyckat RUL, och Knyttet verkar nu följa sitt satta datum 7 december perfekt. Alla boxarna tickades av, och jag ska nu försöka slappna av och räkna med att Knyttet mår bra. Även om sparkarna verkar låta vänta på sig. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle sitta som omföderska och inte känna ett dyft av bebisen i vecka 20, men så kan det tydligen också vara.

Knyttet håller på att suga åt sig antikroppar från mitt blod, och ligger annars mest och jäser och samlar på sig fettreserver. Alla nervceller i hjärnan är tydligen redan klara, så jag har väl redan f*ckat upp det jag kan med min undermåliga kost och mina stressnivåer. Borde väl ha ätit mer nyttiga fetter och sånt tidigare…Knyttet kommer att vara ca 24-26 cm långt och kommer att väga 360-400 gram vid denna veckas slut. Knyttets smaklökar utvecklas, och hen kan reagera på smärta. Knyttets första bajs börjar bildas i tarmen. (Det där svarta kletiga, som H – efter att ha släppt ut en del i fostervattnet – bajsade ner hela sig och mig med under handduken på förlossningssalen, och som hans far intet ont anande stack ner handen i när det var dags för den första påklädningen och blöjpåtagningen. Jag minns det som igår…)

Välkommen graviditetshalva 2, jag hoppas vi kommer att trivas bättre tillsammans än din föregångare!

En bra dag

En bra dag

Den här dagen blev så mycket bättre än förväntat, och det är med en känsla av tacksamhet och frid i sinnet jag nu förbereder mig att gå till sängs.

Vi lämnade H till morfar och tant G redan före frukost imorse, och styrde in mot stan. Jag var praktiskt taget ett nervvrak på grund av alla katastroftankar som snurrat i huvudet på sistone. Vi hann få en smörgås och en kaffe på Fabrique innan det var dags att knalla över till läkarhuset, och jag försökte njuta av det fina vädret och den kontinentala känslan av att sitta ute på trottoaren och betrakta trafiken och de förbipasserande människorna. Men mina tankar var så klart mest någon annanstans.

Efter att vi väl tagit oss upp till rätt våning, anmält oss och blivit inropade hade jag harpuls och kallsvettiga handflator. Som tur var såg vi även denna gång ett par viftande händer nästan direkt när ultraljudsapparaten träffade min gelkladdiga mage. Knyttet levde!

Barnmorskan började genast ta sina mått, men Knyttet låg även denna gång lite tokigt till, så det tog en bra stund innan allt var genomgånget. Men till slut var alla rutorna i alla fall checkade, och det konstaterades att datumet stämde med det förra. Fortfarande tillbakaflyttad fem dagar, alltså, men Knyttet hade i alla fall vuxit helt som hen skulle under de två veckor som gått sedan förra ultraljudet.

Hen flaxade en del med både armar och ben, och låg på mage med uppdragna knän och buffade upp med rumpan, precis samma rörelser som jag känner igen från H som nyfödd, och från magen. Han sparkade aldrig så mycket (som jag kände i alla fall), men låg ofta och buffade upp rumpan på vänstra sidan av min mage. Undrar när och hur jag kommer att känna av Knyttet?

Vi beslöt oss för att offentliggöra Knyttet på Facebook, istället för att vänta till efter födseln, som vi gjorde med H. Alla vi umgås med vet redan, men det syns så väl på mig nu att det är skönt att även ytligt bekanta vet, så en slipper få undrande blickar om en möter någon på stan.

Sedan tog vi oss hemåt, och åt en enkel men urgod lunch bestående av skivad salmalax med furikakekrydda, gurkbitar, wasabi och soja. B gav sig av och köpte sin efterlängtade robotgräsklippare (den gamla vanliga skulle ha kostat över 8 000 kr att laga) medan jag skruvade ihop H:s nya säng och ställde iordning hans sovrum.

image

Det är ett litet anslutande rum till vårt sovrum, som förra ägarna hade som kontor. Helt perfekt som barnkammare, med bara ett par meter för H att gå för att komma till min sida av vår säng. Svärmor är upprörd över att H inte fått det andra, ”riktiga”, sovrummet på undervåningen, och tycker det är fel att han ska få sova i ett ”litet kyffe”. Jag tycker det blev hur mysigt som helst, och han har ju ett stort lekrum på övervåningen också. Sängen är en utdragsvariant från Ikea.

Det tog sin lilla stund (med mig sittandes bredvid honom i den lilla sängen) men nu sover han faktiskt i egen säng för första gången sedan … början av november eller så? Om jag får några timmar ostörd sömn i min säng så är jag mer än nöjd, även om jag så klart kommer att sakna att krama på honom hela nätterna också. Men som han far omkring nu, och sparkas och klättrar på mig, så ligger jag på helspänn konstant, fast jag så väl behöver min sömn nu.

En bra dag, och imorgon blir det jobb igen. Och ursäkta skrytet, men detta är min väg hem från jobbet numera:

image

Nu ska jag njuta av sommaren och graviditeten och vårt fina hus, som sakta men säkert börjat bli ett hem. Bort med alla nojor och katastroftankar, och strunta i att känna stress över jobbet och bara jobba på så gott jag kan!

Så nervös

Så nervös

Idag är det dags för nytt RUL. Knyttet har fortfarande inte känts av, och jag är hypernervös.

Vaknade vid 06 och roade mig med att torka bajs i hallen (kattj-vel!), plocka fästing på sagda katt, gosa kattungar, mata katter och vattna blommor. Nu dusch innan det är dags att väcka familjen.

H har fått riktiga sommarlovsvanor och sover till minst 09 om morgnarna, om han får. Efter att ha tagit föräldrarna genom nattnings-Hades, där det ska klättras, sparkas och flängas runt helt hysteriskt i sängen i minst en timme innan den minsta gnutta avslappning inträder. Ett antal nävar urdraget hår, en iphone i golvet, några sparkar i magen (”Sluta, du dödar bebisen!” väste den vid det laget inte så pedagogiska mamman) och en skallning mitt på kindbenet, som fick det att ringa i hela käkarna, var bara en liten del av kvällsmyset igår. Så det är väl inte konstigt att han sover länge sen, den lilla grisen.

Nej, nu är det dusch som gäller. Håll tummarna för Knyttet idag!

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

I förmiddags när jag hade kissat fanns där en droppe färskt blod på papperet. (Ja, jag kontrollerar fortfarande v a r e n d a gång, fast jag är i vecka 20.)

En droppe blod, och sedan inget mer.

Jag har inte känt av Knyttet på nästan två veckor, och nu denna lilla blodsdroppe. Behöver jag säga att det räckte för att jag skulle bli ett totalt nervvrak? En och en halv dag kvar till nytt RUL.

Begriper mig inte på den här graviditeten alls, det har varit så mycket konstigheter. De tappade symptomen i vecka …var det 10 eller 11? Känslan av att inte vara gravid. Sedan väldigt tidiga förnimmelser av rörelse och aktivitet, som dock försvann för flera veckor sedan utan att ersättas av riktiga sparkar, utöver den där enda morgonen med några små knackningar därinifrån, och den där dagen av pirrande aktivitet alldeles före första RUL-tillfället. Sedan total stillhet. Känner mig inte gravid alls, och magen känns inte alls som en gravidmage. Har mindre mage nu än för någon vecka sedan. Känner mig arg och stressad istället för harmonisk.

Och ändå två ultraljud som visat en levande bebis därinne. Men fem dagar mindre än beräknat på det andra ultraljudet. Och ändå normala hjärtljud hos barnmorskan någon vecka senare.

Känner mig säker på att det blir dåliga besked på onsdag, men vet inte om det bara är katastroftankar eller om jag intuitivt känt på mig hela tiden att något är fel med den här graviditeten. Katastroftankar känns så klart alltid som intuition (innan de är motbevisade), och är lika övertygande varje gång…

Nej, jag gör ingen glad just nu. Allra minst mig själv.

Kan i alla fall lätta upp stämningen med två tillfällen det senaste dygnet då jag nästan dött av den enorma gulligheten hos avkomma #1:

  1. Vi har nästangrannarna över på söndagsmiddag, och alla sitter kvar vid bordet. Utom H, som sprungit iväg för att leka. Jag hör plötsligt tystnaden. Den där olycksbådande, som brukar betyda att ungen gör hyss. Jag ropar ”Vad gör du, H?”. Och jag får svaret ”Läseh bok!”. Han sitter alltså tyst, alldeles själv i sitt lekrum, och bläddrar i en bok. Och är plötsligt så stor att han kan svara på frågan ”vad gör du?”.
  2. Vi fikar på stan under min lunchrast idag. Pappan har bara köpt två bägare mjukglass på vårt stammiskafé till oss alla tre, eftersom de är så stora. Först blir H så glad att han tjuter när han ser glassen. Sedan sitter vi glatt och äter ur båda bägarna alla tre, med varsin sked. Tills glassen börjar ta slut. Då får jag plötsligt ett hyttande finger från H, och en lång utläggning som började med ”mamma” och slutade med ”glass”. Det stod i vart fall klart att han tyckte att jag fått tillräckligt. Sedan rakade han åt sig båda bägarna och muttrade någon om ”min glass”. Mindre sympatiskt än punkten ett, men ändå så otroligt gulligt. Det där lilla hyttande fingret när han tycker att en gjort något fel, oftast följt av en lång harang där en har tur om en begriper hälften… – jag smälter varje gång!
I väntan på nytt RUL (tjatar och ältar)

I väntan på nytt RUL (tjatar och ältar)

Dagarna segar sig fram i väntan på omtaget på RUL:et. Jag har inte känt av Knyttet alls sedan det förra ultraljudet.

Inte blev oron bättre av att jag gick tillbaka ett par år i min kalender och såg att mitt RUL med H var i vecka 18+2. Den barnmorskan ville iofs helst lägga oss på 18+3-4, men ändrade inget eftersom datumet var ”spikat” på KUB. Denna gång blev det ju tvärtom, att de inte bestämde datumet vid KUB, utan bara sade att datumet verkade stämma bra med sista mens-datumet. För att sedan flytta oss från 18+5 till 18+0 på RUL.

Men hur tusan kan RUL:et med H ha gått helt problemfritt (det sades inte ett knyst om att det var  tidigt eller att något var svårt att se, utan det var bara stora feta OK-stämpeln) vid 18+2(3-4),medan Knyttet nu var så litet vid 18+0 att nästan allt var ”ej bedömbart”?

Iofs så var barnmorskan på RUL:et med H mer bestämd, och tryckte hårt och buffade tills hon fick H dit hon ville för att kunna kolla av allt. Det gjorde inte barnmorskan vi hade denna gång, utan det var mer att ”nej, den vill inte visa profilen, och den ligger så att det är skuggat där…” Förra gången gjorde jag alla UL på Ultragyn Danderyd, och allt kändes generellt lite bättre där än på Odenplan, dit jag fått åka denna gång.

Kvällen efter RUL:et med H började jag också känna sparkar, och sedan kände jag dem nästan varje morgon och kväll. Framför allt på kvällarna, när jag satt i fåtöljen med en spinnande katt i knät, brukade det komma små buffar tillbaka mot där katten låg. Nu absolut ingenting fastän jag redan är i v. 19+3. Tänker bara på att Knyttet kanske inte vuxit som hen ska, och hur stilla hen låg på det första RUL-försöket.

Kom igen nu Knyttet för f-n, börja lev om lite därinne så att jag vet att du finns! Det här är tortyr för din arma moder.

H är nu på tre veckors sommarlov eftersom föris är stängt. Jag ska försöka jobba för det mesta, eftersom B har fler föräldradagar på sjukpenningnivå kvar (jag har typ 1,5…), och morfar och G får rycka in lite här och där också. Men några heldagar med min lillskrutt ska jag försöka få till ändå. Kanske gå till 4H-gården eller något annat han kan tycka är kul. Han pratar mer och mer för varje dag, och är så himla gullig och så himla jobbig på en och samma gång.

Båda mina killar sover fortfarande, och jag ska nog smyga upp och få en liten stunds egentid innan de vaknar.

Ny vecka, 19+0

Ny vecka, 19+0

Då var det äntligen ny graviditetsvecka igen (sedan igår till och med), även om det fortfarande känns segt att ha blivit flyttad hela fem dagar åt ”fel” håll.

Med H så tror jag att BF-datumet enligt sista mens var 15/8, KUB-ultraljudet bestämde BF till 17/8, och han kom den 18/8. Barnmorskan på RUL sade att hon inte ändrade datum som redan var bestämt på KUB, men att hon skulle ha gissat på att det var närmare det ursprungliga datumet, kanske 15-16/8. Då var det ju fråga om enstaka dagar, och inget som störde mig alls. Men FEM dagar. Det stör mig mycket.

Jag var så glad över att datumet var så tidigt i december att det lika gärna kunde bli slutet av november, och att det fanns gott om tid kvar till jul även om jag skulle gå över tiden. Och nu är datumet den 7/12. Lägg till två veckors möjlig övertid på det, och vi är bara tre dagar före julafton. Jag vill ju vara någorlunda på benen för den första julen som H kommer att vara medveten om på riktigt, och ha kommit till ro lite med bebisen.

Nä, jag tror jag bestämmer mig för att sikta på den 2/12 ändå. Undrar om Knyttet vill samarbeta om det?

Knyttet är förresten ca 25 cm lång nu, och väger ca 250 gram (någon app säger till och med 350 gram). En kvarts meter lång och ett kvarts kilo tung håller Knyttet nu på att utveckla ett tjockt lager fosterfett utanpå huden, och de permanenta tänderna håller på att bildas under mjölktänderna. Sinnesorganen utvecklas för fullt, och Knyttet kommer nu att börja växa mer enligt sitt eget schema än precis som alla andra bebisar.

48 % av graviditeten är avklarad, och det är fem dagar kvar till halvtid.

Veckan som varit har jag mått ganska mycket som vanligt, med ganska få graviditetsbesvär. Jag fick fruktansvärd kramp i vaderna en tidig morgon, och känner ibland att det är trångt att andas genom näsan (svullna slemhinnor). Jag har huvudvärk oftare än normalt.

Den totala harmonin och lugnet som jag kände under graviditeten med H existerar inte alls denna gång, utan jag känner mig enormt stressad, pressad och jagad från alla håll. Vaknar med typ bakfylleångest varje morgon på grund av jobbstressen, och mår helt enkelt dåligt. Humöret och tålamodet är uselt.

Jag har inte alls känt av Knyttet den senaste veckan, även om jag såg att hen levde vid ultraljudet förra veckan, och även fick lyssna på hjärtslagen vid besök hos MVC denna vecka. Det är så läskigt att inte alls känna några fosterrörelser, men hoppas på att allt kommer att se bra ut på andra försöket till RUL i veckan som kommer, och att Knyttet kommer igång att sparka ordentligt snart.

Ekomyser litegrann…

Ekomyser litegrann…

Som sagt ärvde vi en gammal matkompost av husets tidigare ägare: en plåthistoria med två fack, lock och invändig frigolitisolering.

När vi kom var det ena facket fyllt och ”färdigbrunnet”, så det låter vi bara ligga tills vi har fyllt det andra. Vi ska försöka bygga/köpa någon sorts såll till kompostjorden, framför allt eftersom de tidigare ägarna varit lite mindre nogräknade, och vi ser både kycklinglårben, halva avokadoskal och någon gurkplast i det färdiga facket. Men ett såll kommer nog att behövas till ”vår” blivande jord också, eftersom vissa saker alltid kommer att förmultna långsammare än andra. Vi kommer dock att strunta i att kompostera ben, för de tar oerhört lång tid att bryta ner, och ser ju inte så trevliga ut i köksrabatten sedan. Övriga hårdare saker försöker vi finfördela för att snabba på processen.

Det här är första gången jag har en kompost, annat än högen i hörnet av trädgården där fallfrukten och rabattrenset hamnat. Men nu har jag alltså blivit med matkompost, som ska hantera alla livsmedelsrester från hushållet, såväl vegetariska som animaliska. Förutom det tillfredställande i att få ett eget litet kretslopp så får vi även billigare sophämtning, för kommunen har en särskild komposttaxa.

Som glad amatör körde jag bara igång. Det fanns lite kompostmaterial i botten på facket, men ingen pågående process. En vet nämligen att komposten fungerar när den är a) varm och b) inte luktar illa eller är blöt. När vi flyttade in var komposten helt kall. Jag började fylla på med vårt livsmedelsavfall varje eller varannan dag, och myllade ner det lite med en grep. Efter några dagar började jag känna värme komma strålande upp ur behållaren – komposten hade fått liv! Och trots att det nu ligger flera veckors matrester där (även kött, chark och fisk!) så luktar det inte illa, utan bara typ varm mylla och en anstrykning av källare. Hur coolt som helst!

Det kommer säkert att komma bakslag med sur och stinkande kompost, eller att jag inte lyckas hålla den vid liv över vintern, men just nu stormyser jag över min stora lilla miljöinsats.

image

Komposten och dess innehåll före dagens tillskott, samt efter. Idag matade jag den med gammalt bröd, kaffefilter med sump, några halvruttna nektariner, morotsskal och -blast, lökskal, selleriskal, lite överbliven kattmat, en vissen dillvippa och spaghettirester. Och lite hushållspapper.

Bloggar(e) jag gillar!

Bloggar(e) jag gillar!

För någon vecka sedan skrev urgulliga Mia på bakingbabies.se ett inlägg om bloggar hon läser och gillar, där lilla jag fick vara med! Mias (och hennes man Josephs) blogg är en av mina absoluta favoriter sedan något år tillbaka. Mia är även den enda av mina läsare (statistiken säger ju att ni ändå är några stycken) som faktiskt kommenterar regelbundet här, så jag kan så klart inte göra annat än ge en stor famn bloggkärlek tillbaka!

Mia (även känd som Snipp-Mia) är sjukgymnast med brinnande intresse för de problem som kvinnor kan drabbas av främst efter förlossningar och förlossningsskador. Hon skriver mycket informativt om dessa saker, har nyss varit på seminarium i Almedalen där hon talat om sitt specialområde. Hon skriver också om den helt vanliga vardagen som småbarnsförälder på ett ärligt och intressant sätt. Bakningsintresserade maken Joseph delar ofta med sig av smarriga recept på bröd, bullar och kakor, och de båda delar med sig av rolig matinspiration från sina geografiska temaveckor.

En annan blogg(are) jag följer är Lady Dahmer. Just nu är hon mer aktiv på Instagram än på sin blogg, men det är lika kul att följa henne där. Hon har alldeles nyss fått sitt tredje barn och skriver mycket informativt om bland annat amning. Lady Dahmer är en riktigt arg feminist som inte backar på sina åsikter eller ändrar sig själv för att passa in vare sig i samhället i stort eller för att hålla sams med andra feminister. Det är inte alltid jag har samma uppfattning om saker och ting, men hon ger mig ofta något att tänka på. Allra mest läser jag dock hennes blogg för hennes kloka inlägg om föräldraskap, och för att hon helt enkelt verkar vara en skön människa.

Lady Dahmer och Baking Babies-Mia har väldigt olika åsikter om det här med att föda utan smärtlindring, och har nyligen skrivit inlägg i ämnet; här och här.

För mig kändes det otroligt viktigt att just skippa den medicinska smärtlindringen: epidural och liknande på grund av de ökade risker jag läst att det medför för en utdragen förlossning, avstannade värkar och användning av värkförstärkande dropp och i förlängningen kanske instrumentella ingrepp eller kejsarsnitt, och lustgasen enbart för att jag ville vara närvarande och obedövad i sinnet under förlossningen. (Jag ville inte heller riskera att inte känna krystvärkarna och få krysta på kommando – men gissa vad? – jag kände inga krystvärkar ändå, och fick krysta på kommando även utan bedövning. Jag har heller inget som helst minne av att jag hade någon som helst smärta under utdrivningsskedet utöver de ”vanliga” värkarna. Så kan det också vara, tydligen.)

Jag såg beslutet att föda utan medicinsk smärtlindring både som en fysisk utmaning, och som det jag uppfattade vara det bästa för både barnets och min hälsa, efter att ha läst på om de olika smärtlindringsmetoderna i materialet jag fått från MVC samt i Gudrun Abascals böcker ”Att föda” och ”Att möta förlossningssmärtan”. Alla medicinska smärtlindringsmetoder verkade medföra risker för komplikationer eller biverkningar, och därför ville jag avstå dessa (om det gick).

Och ja, jag är stolt över att jag klarade av det. Medveten om att jag har tur som har en ganska hög smärttröskel, och att det inte anses vara en bedrift för kvinnor på många andra ställen i världen att föda utan smärtstillande mediciner, utan en självklarhet. MEN det tycker jag inte förtar det faktum att jag satte upp ett mål för mig själv, och fullföljde det och uthärdade smärtan trots att jag hade möjligheten att lindra den, på precis samma sätt som någon kan se en idrottsprestation som något att vara stolt över. Även om de fått bättre genetiska förutsättningar än många andra att klara just sådana aktiviteter och lika gärna hade kunnat ta bilen istället för att springa den där milen (som många på andra håll i världen hade varit tvungna att göra om de ville ta sig någonstans).

Sedan var jag inte helt utan smärtlindring, utan fick fem omgångar sterila kvaddlar, som jag också beslutat i förväg att jag ville prova. En metod som innebär att man med hjälp av vanligt vatten aktiverar kroppens egna smärtlindringsmekanismer, och som inte har några biverkningar överhuvudtaget (förutom smärtan av själva sticken) tyckte jag lät spännande, och jag var även nöjd med att de gav en viss lindring och avslappning i de jobbiga skedena av förlossningen. Så det primära var väl för min del inte att vara ett ”badass” och uthärda smärtan, utan att i mest möjliga mån undvika allt som skulle kunna ha en negativ effekt på förlossningsförloppet.

Nåväl, detta var ett sidospår om att föda med eller utan smärtlindring. Nu tillbaka till ämnet om bloggar(e) jag gillar.

Jag läser också med stor behållning Erika kan berika, där Erika skriver om sitt liv med tvillingarna Greta och Olof. En skicklig skribent som verkar vara en trevlig människa, fina foton och tips om både god mat och böcker. Trivsam läsning.

Som avstickare till de rena föräldrabloggarna läser jag 3 kockar 7 kids för inspiration till vardagsmaten.

Denna sommar har både Baking Babies-familjen och ett par av de 3 kockarna med ett antal kids varit på Agriturismo-semester i Italien, och Erika kan berika har haft med sig familjen på äventyr på franska rivieran. Jag har följt alla resorna med stort intresse, eftersom Italien och Frankrike är favoritresmål även i vår familj.

Nu är det två år sedan vi drog ut på Europaturné med bilen sist (borträknat att vi tog bilen till Alperna förra våren) och kanske blir det äntligen av igen till hösten. Standardrutten går över Tyskland och Frankrike, med obligatoriska stopp i Alsace och Champagne. Till hösten tänkte vi försöka ta en lite längre tur så vi kan klämma in Norditalien också. Jag försöker le åt den underbara ironin i att jag var på smällen sist också, vilket ju är aaaningens begränsande när det – som för oss – är väldigt mat och vin-orienterade resor. Sedan tillkommer det att vi måste hitta på saker för att underhålla en 3,5-åring och en 2-åring också. Sist var det ”bara” en 1,5 åring… Kanske boende på bondgård under något av stoppen skulle kunna vara något?

Ja, det där är några av dem jag följer på nätet. Jag har en hel del andra i mitt Bloglovin’-flöde också. Generellt är det föräldrabloggar som gäller nuförtiden, och då helst inte de som är pastellfärgade barnmode-sidor, utan människor som känns äkta och berättar om sin vardag med barn som den är.

  • Hejhejvardag – träffsäkra illustrationer om vardagen som småbarnsförälder
  • Kitty Jutbring – känns väldigt äkta, och verkar vara en kanonmamma till sina två kids.
  • Cissi Wallin – ibland provocerande provokativ, men verkar alltid vara sig själv, och har inga problem att erkänna att hon inte njuter av varje sekund av mammalivet. Jag ääälskade kommentaren hon la upp på ett eller annat socialt medium (och senare på sin blogg) när någon hade skrivit något dravel i stil med att ”men baaarnen är ju det bästa vi har *hjärtemoji**hjärtemoji*”, och Cissi kommenterade ”Nä, det bästa vi har är bag-in-boxen när lillmarodörerna äntligen somnat”.  Jag skrattade rakt ut när jag läste det, men – hör och häpna! – det var ett gäng kränkta föräldrar/socialtanter i kommentarsfältet som blev sjukt upprörda över att Cissi ”talade illa om sitt barn”.  Det MÅSTE vara tillåtet att skämta om jobbigheterna med småbarn, precis som allt annat jobbigt i livet, för det blir så mycket svårare att hantera utan humor. Hos oss brukar vi skämta hejvilt om att ungen kanske kan hitta några giftormar att leka med, eller att det är dags att ta fram etern, att sälja honom till lägstbjudande eller huruvida dynlådan kan vara en bra barnförvaring. Det betyder inte att vi någonsin skulle göra honom illa, eller att vi inte älskar honom, utan att vi har en halvrå typ av humor som coping-mekanism när allt känns jobbigt.
  • Aversioner-Isabelle – typiskt smart och rolig kvinna som bloggar från föräldraledigheten med barn #2, vars blogg dock fungerar dåligt med Bloglovin’, så det blir mest att jag följer henne på Instagram p.g.a. lat.
  • Hormoner och hemorrojder – har berättat sanningen om småbarnslivet i bra många år nu.
  • Jag följer gamla Preggo Preggo-duon Katta Kvack och Mirijam Geyerhofer sporadiskt också. Jag plöjde Preggo Preggo och Hormoner och hemorrojder när jag var gravid med H, och det var en befriande ärlig läsning om det här med graviditet, barnafödande och småbarnsliv.

Sen kan jag inte hålla mig ifrån Allt Om Barnvagnar heller. Så klart.

Och helt orelaterat till småbarnsliv: Morgonpasset i P3-originalet Hanna Hellquist, som måste vara Sveriges skönaste person, alla kategorier?! Bloggar på Land, mest om livet på torpet i Grums (men är så klart bäst på radion ändå).