Låt mig bara få vara ifred någon gång

Låt mig bara få vara ifred någon gång

IMG_0119

Den här våren och sommaren har varit enormt hektiska för mig på alla plan. Mycket jobb och svårt att hinna med allt, utflytt och inflytt, panik över B:s osäkra jobbsituation, graviditet och det den medfört i form av oro, trötthet och diverse krämpor. En nästan tvååring som är enormt krävande vad gäller uppmärksamhet. Kattungar mitt i alltihopa. Känslan av att allt bara är på väg att rinna mig ur händerna.

Vi har fortfarande inte kommit iordning ordentligt hemma, och jag har aldrig någonsin i mitt liv haft så lite tid för mig själv som jag haft under denna period. Samtidigt är en sak sig lik från den förra graviditeten – behovet av att liksom få minska mina cirklar. Att behöva bry mig om bara det som är väldigt nära, och att få vara helt centrerad i mig själv.

Jag är inte en extrovert typ i vanliga fall heller. Visst tycker jag om att umgås med folk, men bara till en viss gräns, och bara med tid för återhämtning efteråt. Alla sociala sammanhang dränerar mig på energi, och gör mitt behov av att bara få vara, och ladda mina batterier ifred, större.

Nu som gravid är jag helt utmattad av alla krav på att umgås med folk, sak samma om det är släkt eller vänner. Att dessutom sitta spiknykter med en biff som är well done medan andra njuter av god mat och dryck är så själadödande trist att jag vill krypa ur mitt eget skinn. Och jag kan inte ens förströ mig själv med telefonen utan att ses som en genuint otrevlig människa, även när jag har noll intresse av att delta i de under kvällen allt mer uppsluppna samtalen.

Jag har inte fått landa i någonting, vare sig nytt hem eller graviditet, jag bara dras och slits runt av alla krav från olika håll och får ingen ro och tiden bara rusar förbi. Är så trött och har så ont i huvudet hela tiden. Det jag längtar allra mest efter är att bara få gå hemma och skrota. Pyssla lite med det ena eller det andra, påta lite i trädgården, sitta med en bok (eller kolla på TV om vi någonsin kopplar upp oss igen). Helt kravlöst, och helt utan att behöva umgås med andra.

Saker bara byggs på hög, både vad gäller jobbet och allt jag skulle vilja göra hemma och i trädgården. Jag missade både rabarber- och fläderblomsskörd, och nu står hallonen och krusbären redo att plockas, men när ska jag hinna? Låter oväsentligt kanske, men en sådan sak som att skörda någon liter hallon och ställa mig och koka sylt på dem är en sådan sak som får mig att känna mig avslappnad och tillfreds. Valet mellan att ha en grilltillställning med vänner eller koka ett par burkar sylt i lugn och ro skulle absolut falla på det senare för mig. Jag vill gå hemma barfota i myskläder med tofs på huvudet och nynna för mig själv medan jag pysslar.

Problemet är att B inte alls är i det läget. Han tycks helt tillfreds med att lämna huset i kaos och lägga allt åt sidan för att få äta något gott och dricka lite vin med vänner. Och ger mig ytterligare känslor av blytunga krav och skuld för att jag inte orkar och vill umgås. Och en hel del ilska på honom för att jag känner att han förvägrar mig det jag behöver av lugn och ro och att få boa in mig hemma.

Problemet är också att H kräver sådan enorm passning hela tiden att det inte går att göra något alls i lugn och ro. Att plocka hallon och koka sylt med H i närheten skulle mest bli ”NEJ, inte gå ut på vägen! Stanna här! Inte äta de där bären! Sluta jaga katten, han blir rädd! Kom hit till mamma! NEJ! Ät inte det där äppelkartet, det är ruttet! Kom nu! Akta trappan! Sitt inte på katten! Akta, du har sönder krukan! Nej, inte förstöra mammas blommor! NEJ! Kom tillbaka! Det där är bajs, peta inte i det! Kom in nu, så ska vi gå in och göra sylt! AKTA SPISEN! Inte jaga kattungarna! Nej, du får inte hålla i kattungen upp och ner! Var försiktig! Nej, mamma kan inte sitta leka bilar nu. Nej, inte läsa bok heller. Det där är pappas solglasögon, låt dem vara! Ät inte kattmaten! Klättra inte där, du kan ramla! NEJ! Nej, men gråt inte nu… Akta glaset! Inte klättra upp på bordet! SLUUUTA NU!”

Kommer på mig själv med att gå runt och nynna ”kom och ta mig långt härifrån, långt härifrån, långt härifrån, kom och ta mig långt härifrån, ja kom ta mig långt härifrån” följt av ”jag drömmer mig bort bort bort, långt härifrån”. Något säger mig att jag inte mår så bra just nu, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att må bättre. Jag kan inte ta ledigt, för jag har så mycket jobb att göra, och ligger så mycket efter med faktureringen. Att göra mig av med man och barn känns också lite drastiskt… Bita ihop och vänta på bättre tider (kommer de någonsin?) känns som det enda jag KAN göra.

4 thoughts on “Låt mig bara få vara ifred någon gång

  1. Hörru. Du verkar inte må bra. Pausa, ta hand om dig. Skit i vad folk tycker, gör klart för din man vad du behöver av honom för att överleva. Och boka en tid hos någon som kan jobba med dina troligtvis väldigt spända nack-skuldermuskler så att du får lindring från huvudvärken. Basta!

    1. Tack! Jo, jag ska försöka pausa lite. Snart. Måste bara få lite rätsida på jobbet först. Huvudvärken har faktiskt hållit sig undan över helgen, men om (när) den återkommer ska jag se till att göra något åt den!

  2. Du behöver verkligen se till att få mer av det som du ser att du behöver för att må bra! Få med din man på tåget! Hoppas att ni också har lite hjälp omkring er attdra nytta av. Jag känner verkligen precis igen mig i mycket av det du säger, och det känns som att jag befann mig i ett liknande läge i våras, då det kändes som att jag höll på atg slitas itu och inte räckte till någonstans. Jag var helt dödstrött i den tidiga graviditeten, och hade under den periodenväldigt mycket på jobbet. Det blev extratufft precis som för dig, då jag och min man hade rakt motsattas behov. Han hade massor av energi, drev projekt hemma med ambitiösa mål som endastgav mig stress och dåligt samvete. Jag orkade nätt och jämnt med den dagliga disken och lek mm där hemma liksom.

    Det var verkligen tufft för vi var inte i balans tillsammans och var som två motpoler till varandra. Som tur är så blev jag piggare med tiden, och han backade åtminstone lite då han förstod att jag inte orkar med.

    Vi har också en strax över 2-åring och ditt exempel på hallonplockning är ju exakt hur en sådan aktivitet, eller vilken aktivitet som helst skulle arta sig här med just nu. Det är tungt och energikrävande att försöka hitta på en hel del saker. Men jag känner att det finns hopp och att det nog sakta men säkert kommer gå att resonera lite bättre med honom, och att göra saker ”ihop” istället för att han kör sitt eget race ut på bilvägen eller dyl. Oj oj nu blev det visst långt här, och det jag egentligen ville säga var väl att jag känner igen mig i din situation och att det kommer att bli bättre! Men du måste ta ansvar för ditt välbefinnande så att du får utrymme för att må bra, det kommer hela er familj må bäst av i slutändan!

    1. Hej Jenna! Ja, du verkar verkligen ha lidit av samma sak som jag. Skönt att ni hittade i alla fall lite balans efter ett tag. Jag hoppas få lite energi tillbaka snart också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *