Halvlyckat RUL

Halvlyckat RUL

Igår var det så äntligen dags för den stora dagen, när Knyttet skulle bli genomkollat och förhoppningsvis få en stor fet OK-stämpel. Men det gick inte helt som det skulle.

Jag hade ett jobbmöte att fokusera på under förmiddagen, men efter att det var avklarat vid 11-snåret var jag ett nervvrak och kunde inte tänka på annat än det kommande ultraljudet. Först vid 14.30 var det dags att bege sig till Läkarhuset Odenplan och Ultragyn. Där var en hiss av tre var trasig, och de två kvarvarande trafikerade de 11 (?) våningarna med olidlig långsamhet. Vi väntade. Och väntade. Och väntade.

Med två minuter till godo kom vi till slut upp till mottagningen, och satte oss ned i en soffa. Jag hade handsvett och tankarna bara rusade. Såklart fick vi vänta i 20 minuter ändå innan vi blev inropade. Den vanliga proceduren med att göra sig hemmastadd på britsen, dra ner byxorna minst halvvägs över venusberget, och få kallt kladd utkletat över hela magen, avklarades.

Och det dök strax upp en liten bebis på skärmen, först sedd ovanifrån med bara ett runt huvud och ett par små händer som sträcktes upp bredvid. Efter några få olidliga sekunder ryckte hela bebisen till, och jag kunde i vart anta att hen levde. Barnmorskan började med att gå igenom huvudet när hen ändå låg bra till för det, och tog de vanliga måtten över kraniet.

När bilden gick ner lite över huvudet envisades Knyttet med att titta mot ”kameran” hela tiden, och såg mest ut som en liten läskig dödskalle-alien. Men två ögon fanns där i alla fall. En näsa och en mun med en överläpp som såg ut som B:s. Barnmorskan fortsatte att titta på hjärtat (det slog ju faktiskt!), njurarna, ryggraden, urinblåsan och magsäcken. Men hon hade svårt att se ena njuren, som låg skuggad, och likaså kärlet som leder ut blodet från hjärtat.

Knyttet ville absout inte visa sig ordentligt i profil heller, och barnmorskan konstaterade att hon trodde att Knyttet var några dagar yngre än beräknat, och att det också bidrog till att hon hade svårt att se. Hon hade inte sett några indikationer på att något skulle vara fel, men tyckte att det var lika bra att vi kom tillbaka om en vecka eller två för att kunna kolla igenom alltihopa ordentligt, och att vi då kanske kunde få lite fina profilbilder också. (En liten dödskalle-alien som ligger och glor på en är ju ganska långt från de där fina ansiktsprofilerna en brukar få på RUL.)

Efter att ha matat in alla siffror hon fått sade datorn att Knyttet var ca 5 dagar yngre än beräknat. Jag skulle alltså vara i vecka 18+0 igår, och inte 18+5, som de tidigare beräkningarna sagt. Hon betonade att det inte var något konstigt med det, utan att det var normalt att datumet ändrades så mycket.

Så…ja…Det jag hörde och tog fasta på av allt detta var såklart att hon inte kunde se om utflödet från hjärtat fungerade som det skulle, och att Knyttet var för litet jämfört med sista mens-beräkningarna och tillverkningsdatum, samt vad som sades vid KUB-ultraljudet. När vi kom till bilen grät jag över min bebis som inte vuxit som den skulle, kanske eftersom hjärtats kärl fungerade dåligt, eller för att jag inte ätit näringsriktigt eller kommit ihåg att komplettera med vitaminer och annat för att säkra upp.

Det jag borde ha hört och tagit fasta på var så klart att allt hon kunde se var som det skulle, att Knyttet både låg lite fel till för att se och var lite yngre än önskvärt för att allt skulle gå att se bra, och att det var helt normalt att flyttas fem dagar. Att barnmorskan var noggrann och inte ville chansa på saker som hon inte riktigt kunde se, och att vi skulle få en ny möjlighet att titta in till Knyttet, och kanske få lite snyggare bilder, om lite mindre än två veckor.

Hon lyckades få in profilen, om än suddigt, mot slutet. Så en ynka liten bild fick vi med oss. I hereby proudly present Knyttet – förhoppningsvis en helt normal liten bebis!

IMG_2352

Efter att jag samlat mig plockade vi upp H på föris, och tog vägen förbi köpcentret för att B skulle klippa sig. Men vi hade ingen vagn med oss. Nästan tvååring på fri fot i köpcentrum = inte att rekommendera. Han uppehöll sig en stund med att leka med Brio-banan på P.o.P. medan jag spanade in rean (köpte faktiskt ingenting), och sedan tänkte jag att lekrummet kanske kunde funka. Men nej, det var en stor lekyta med heltäckningsmatta, och stora saker i mitten så att det inte gick att se hela rummet. Och skoförbud på lekytan. Jag hade barfotaskor på mig och ville inte beträda lekytan barfota (både för min och andras trevnad), eller låta H leka själv när det inte gick att se hela rummet, så vi fick vända i dörren. Till slut gick jag i desperation till Naked Juicebar och köpte en smoothie, så att han skulle sitta still en stund. Han sög i sig nästan en hel mellanstor smoothie (det var inte mycket jag fick smaka) och sedan ringde B och var redo att gå och äta middag. Vi köpte ingen mat till H…

Det var inte någon trivsam matstund heller. H var ju rätt mätt, och inte så intresserad av mat. Han åt lite bröd och smakade lite pasta, men ville mest klättra ur stolen. Det var på Vapiano, med höga barnstolar, så det blev en gaffel med pasta in i munnen, sedan brotta ner barnet i stolen, en tugga mat, brotta ner barnet, o.s.v. Hela dagen hade jag gått och saknat honom, men efter den lilla stunden i köpcentret var jag helt färdig igen.

På hemvägen stannade vi på mataffären och skulle handla inför helgen, då vi får vänner på besök. H hade sovit i bilen (och mamman med) och var lite sur och grinig (mamman med), men det gick ändå. Tills det plöstligt började stå en vidrig odör runt barnet. Inne i affären, och utan byte. Vi fick handla klart så snabbt det gick och åka hem. Slänga in kylvarorna och bära ner barnet till badkaret. Megabajset från hell fanns i blöjan, och jag fick ulkande (graviditeten har gjort mig mindre lämpad att ta hand om de värsta äckligheterna) lämna pappan åt att ta av blöjan och sköta grovrengöringen. Därefter tog jag över badandet, medan pappan gick ut för att klippa gräs. Jag skulle allstå NATTA SJÄLV. (Insert valfri skräckfilmsmusik med fioler)

Efter läsning av en bok satte jag på en playlist med godnattsånger på Spotify och sa ”Ssch, lyssna!” till barnet. Det tog precis lika lång tid som vanligt, och jag somnade också, men han låg i alla fall relativt lugnt kvar i sängen hela tiden. Så det var väl en halvlyckad nattning också.

Nu lite jobb innan vi får gäster i eftermiddag. Ska försöka att inte låta orosmaskineriet dra igång.

 

2 thoughts on “Halvlyckat RUL

  1. Åh, kram! Det där hände oss också med Wilfred, fast jag verkligen VISSTE när bebisen blev bakad i och med att Joseph åkte iväg på en jobbresa precis efter. Inte så att vi behövde gå på extrakontroll, men vi blev flyttade lika mycket. Det är inga konstigheter ska du se!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *