Ny vecka 21+0

Ny vecka 21+0

Idag är det förstås redan 21+3, och halvvägs till nästa graviditetsvecka. Den här veckan har mest spenderats åkande fram och tillbaka till djursjukhuset med katter in och ut ur intensivvård, så bloggen och uppdateringarna om Knyttet har försummats. Nu är dock hela den lilla kattfamiljen samlad hemma, och alla är – peppar, peppar – friska sedan ett dygn. Men det får bli ett eget inlägg lite senare.

Veckan som varit har Knyttet inte heller gjort något vidare väsen av sig. Jag har mått rätt normalt, och haft en normal (d.v.s. bättre än hittills i graviditeten) aptit. Jag har börjat känna små sparkar/rörelser, men verkligen inte mycket att skryta om. Några snabba och inte särskilt starka sparkar, som bara kommit en och en, eller högst två vid samma tillfälle. Jag har knappt hunnit registrera dem, utan det blir mest ett ”vad var det där?” som flyger genom huvudet. Ibland känner jag inte själva sparken, men känner att musklerna i nedre delen av magen plötsligt drar ihop sig/rycker till, som när en får en spark eller ett slag i magen. Det säger en del om min oförmåga att verkligen ta in den här graviditeten att det tar en stund innan jag inser att det var Knyttet som sparkade. Magen är rejält rund, och det går inte att undgå att se att jag är gravid.

image

Jag har faktiskt inte känt någon mer oro, utan bara känt att allt är som det ska, även om jag knappt känner mig gravid. De små rörelserna är förstås också lugnande, för även om de är få och svaga så har jag känt n å g o t varje dag i flera dagar nu. Kanske kan jag äntligen förlita mig på statistiken nu. Risken att det inte blir någon bebis efter halvtid och lyckat RUL är trots allt så liten att det bara är dumt att slösa tid och energi på att oroa sig. Det blir som det blir, och allra oftast blir det bra.

Drygt halva graviditeten är avklarad, och jag har tecknat en gravidförsäkring. Jag valde Länsförsäkringar denna gång. Förra gången hade jag Trygg-Hansa. Båda gångerna har jag tecknat en betalvariant, för det är ju inte mycket pengar de kostar, medan de ändå kan hjälpa en del om något skulle gå snett.

Knyttet är ca 26-27 cm långt, och kommer i slutet av veckan att väga ca 450 gram. Hen har en dygnsrytm med vaken- och sömnperioder, och badar i ca 6 dl fostervatten. Delen av hjärnan som tillverkar hjärnceller ska tydligen utvecklas extra mycket nu. Hmm, kanske läge att peta i sig lite omega 3-kapslar? Vill minnas att det är extra viktigt för utvecklingen av hjärnan. Knyttets ögon är fortfarande stängda, men hen kan se skillnad på ljus och mörker genom ögonlocken.

Hen har skrynklig hud, och fortsätter att producera det där första bajset, som H spred lite varstans före och efter förlossningen…. Knyttet ser mer och mer ut som en liten miniatyrmänniska nu.

—Lite privat info här under, skippas av den som inte vill läsa sånt —

Apparna berättar om att många kvinnor har ökad sexlust under den här perioden. Undertecknad… Not so much. Den är i princip obefintlig, och har varit det nästan hela graviditeten. Sedan finns inte tid eller ork heller. Vi har faktiskt inte fått till det sedan vi plussade, om jag nu ska lägga alla kort på bordet. Med allt annat som händer är vi båda stressade också, och det är mycket snäs och fräs just nu, och inte så mycket kärlek. Tror vi båda behöver närhet nu, både känslomässigt och fysiskt, men det får liksom inte plats i det här kaoset vi lever i. H somnar inte förrän jättesent, och vi har ingen egentid tillsammans alls, utom då vi fått barnpassning för att vi måste göra något praktiskt.

Det var den här våren och sommaren som skulle bli våran, min och B:s. När H äntligen var stor nog att sova borta någon natt eller två, amningen var helt avslutad, och vi skulle kunna gå ut på romantiska middagar, och sitta uppe sent och dricka vin, och kanske bli så berusade som en inte gärna blir när en har ett litet barn som ligger och sover i samma hus. Åka iväg på en herrgårdsweekend och bara mysa ihop. Ha grillfester med vänner i nya huset. Det var inte planerat att jag skulle bli gravid igen innan H ens sovit en enda natt borta. Hans första övernattning hos farmor var jag ju redan gravid (även om jag inte visste om det). Knyttet är så välkommet, men det är ändå synd att jag och B inte alls hann återknyta till varandra som par efter första barnets ankomst, innan nästa plötsligt var på väg. Vi hade behövt det.

 

Förföljd av otur (och tur?)

Förföljd av otur (och tur?)

Vi fick hem Doris igen redan igår eftermiddag. Pigg och kry och väldigt glad att se sina ungar igen. Men vi ska hämta ut ett recept på droppar som ska minska hennes mjölkproduktion, så att ungarnas avvänjning påskyndas. Ungarna har dock börjat äta mat alla tre, och verkade pigga och relativt glada under mammas dryga dygn borta, även om de så klart ropade en del efter henne.

Allt var frid och fröjd, och H var och lekte med morfar och G, så vi skulle även få ta emot vår möbelleverans i lugn och ro. Soffan och nya sängen skulle äntligen komma, så vi är bara ett litet skrivbord ifrån ett komplett möblemang i nya huset. Bara lite gardiner, mattor och småjox som behövs för att vi ska vara ordenligt inbodda.

Vi hann så klart inte ens packa upp möblerna, eftersom sovrummet fortfarande gömde tonvis av flyttmög i form av Ikea-påsar fulla med gamla skor och kläder, påsar med espressohandtag och köksknivar (!) och högar av smutstvätt som inte riktigt har funnit sin plats i tvättkorgarna efter flytten. Min antika kista hade ett berg av kläder, som inte hunnit flytta in i min garderob, tronande på sitt lock. Jag har bara två enkelgarderober till mitt förfogande i sovrummet, så en viss planering och placering av ur-säsong-kläder i andra garderober är behövlig, men har inte hunnits med. Vi kom i alla fall en bit på väg.

Sedan var klockan närmare 19, barnet på väg hem, och vi insåg att vi inte hade ätit vare sig lunch eller middag utöver kaffe och ett par småkakor när B kom hem med Doris. Det fick bli hämtpizza, och B gav sig iväg. Innan han åkte hade den lilla sköldpaddsfärgade kattungen kräkts ett par gånger. Inte så konstigt, tänkte vi först, med hänsyn till att mamman varit borta ett drygt dygn, och det blev en hastig omställning till bara fast föda.

När B kom hem med pizzan låg dock kattungen på mattan och såg medtagen ut. Inte så konstigt, tänkte vi först, när en är liten och nyss har kräkts, att en blir lite slö. Jag satt sedan och slängde i mig min mat under stigande stress, med koll av kattungen varannan minut. Det såg verkligen inte bra ut, och alltför mycket som hur Doris sett ut dagen innan. Hon låg alldeles stilla med huvudet ner i golvet, och dreglade. Jag försökte lägga henne hos Doris, men hon ville inte dia, utan bara gick iväg några steg och lade sig platt igen.

Jag konstaterade att den lokala smådjurskliniken just hade stängt, och ringde upp Albano. Förklarade läget och undrade om kattungen kunde ha drabbats av det som drabbade Doris, men nej, det var bara diande honor som drabbades av kalciumbrist. Men en kattunge som var så medtagen behövde kollas upp, och det var sällan en bra prognos.

Så iväg till Albano igen bar det av. Jag satt med den lilla i famnen för att hålla henne varm och lugn. Hon kissade på min mage. Väl framme undersöktes hon, och det konstaterades att hjärta och lungor lät bra, hon verkade inte ha någon infektion och magen kändes normal. Men hon behövde läggas in på intensivavdelningen med vätskedropp över natten, för att se om hon piggnade till. Det kunde vara så ”enkelt” som att hon var uttorkad. Kattungar har inte så stora marginaler när de är så små, och kräkningar kan snabbt torka ut dem.

Så för andra dagen i rad lämnade vi en katt på Albanos intensivvårdsavdelning. Klockan var närmare 22, och det var bara att åka hem och sova. H fick sova i vår säng (igen), men tog ändå väldigt lång tid på sig att somna. Han har för övrigt varit väldigt påverkad av dagen innan med Doris, och pratar om och om igen om det. ”Ringa morsa” (Morfar fick ringas in för att hämta Doris). ”Doda suk” (Doris sjuk). ”Pinga” (Doris rymde och sprang på parkeringen). ”Mamma leshe” (Mamma ledsen=panikgrätskrek på parkeringen).

Tidigt imorse ringde de dock med den goda nyheten att lilla Kajsa (Kavat), som jag checkade in henne som, hade piggnat till av droppet, och kunde åka hem. Så vi hämtade henne vid lunch idag.

Så. Denna vecka har jag typ inte hunnit jobba alls. Och veterinärkostnaderna har landat på närmare 15 000 kr. Doris var i alla fall försäkrad, annars hade det varit nästan det dubbla. Men inte hade jag tänkt på att det kanske behövdes en tilläggsförsäkring för kattungarna…Så Kajsa Kavat är nu en mycket exklusiv kattunge, som kostat 8500 kr.

Det känns som att vi varit lite otursförföljda. Men samtidigt haft tur, eftersom allt ändå slutat bra. Men vare sig hjärta eller plånbok klarar fler veterinärbesök, så jag hoppas att alla får må bra nu.

En hemsk dag med hoppfullt avslut

En hemsk dag med hoppfullt avslut

Vilken dag vi har haft idag! B åkte iväg till jobbet på morgonen, för första gången på nästan två veckor.

Jag och H skulle ligga kvar och mysa i sängen, gå upp och äta frukost tillsammans, och sedan ta en långpromenad till 4H-gården och titta på djuren. Sedan skulle morfar ta över medan jag tog ett jobbmöte på eftermiddagen, och H skulle få äta middag där. Så var planen.

H vaknade dock och grät för att pappa gick. ”Mamma bått!” hette det plötsligt. Han lugnade snabbt ner sig, men det stod klart att det inte skulle bli någon sovmorgon. Doris kom in i rummet och gömde sig under sängen och jamade. Lite märkligt, men sedan kom hon fram och lade sig på golvet i H:s sovrum.

Han började sin vanliga omilda behandling, som börjar med klapp och kram, men oftast slutar med att han ligger på katten, eller sitter på henne. Och hon är så snäll att hon varken morrar, fräser, rivs, skriker, eller ens springer iväg. Jag drog bort honom från henne, och återgick till bestyren med att plocka fram kläder och blöja.

Sedan såg jag plötsligt att Doris låg och flämtade och dreglade på golvet. Hon bara kved när jag lyfte upp henne, och var helt slapp i kroppen. Jag fick panik och ringde veterinären. Som tur var hade den lokala kliniken hunnit öppna för morgonen alldeles en liten stund innan, och de sa att vi fick komma in akut.

Där stod jag med en oregerlig nästan tvååring, en uppenbarligen allvarligt sjuk/skadad katt, inget körkort, ingen bil, och ingen bilbarnstol. Jag fick rycka min pappa från frukostbordet och be honom komma och köra katten till veterinären, så att jag kunde gå efter med H i barnvagnen.

När jag kom fram var Doris redan inne hos veterinären. Jag bytte av min pappa i undersökningsrummet, och lämnade över H till honom. De höll på att försöka få in en kanyl i hennes framben, och förklarade att de hade det svårt med det, eftersom hon hade jättedåligt tryck i ådrorna. Att hon var i chock och att de måste häva chocken för att hon ska ha någon chans alls. Hon fick till slut smärtstillande och dropp med koksaltlösning. De tog lite prover och hörde efter om hon kunde ha fått i sig något, eller ramlat. Hon hade röntgats innan jag kom, men det enda konstiga som de sett var en förstoppning, som knappast kunde ha orsakat hennes mående.

Vi var där i drygt ett par timmar. Större delen av den tiden stod jag bara handfallen och klappade på en Doris som var helt borta. Slapp i hela kroppen, med ansiktet liggandes halvt ner i handduken och ögon som bara stirrade rätt ut. Ömsom bara flämtade hon snabbt och rossligt, ömsom kved hon helt hjärtskärande. Veterinären kom in och sa att prognosen var väldigt dålig. Doris visade inga tecken på känsel i bakbenen, och bara kissade rätt ut utan kontroll på blåsan. De trodde att hon antingen hade något trauma på ryggmärgen, eller att hon fått någon sorts blodpropp som vandrat från hjärtat och satt sig i ryggen. Det såg väldigt mörkt ut. Om hon skulle ha minsta chans behövde hon intensivvård på stora djursjukhuset. Veterinären skulle kolla om de kunde ta emot oss.

Jag stod där och grät helt hejdlöst. Det enda jag kunde tro var att mitt barn hade gjort Doris så illa i ryggen att hon nu skulle behöva dö ifrån sina små bebisar. Att kattungen, som var min ”bebis” året innan H kom, nu skulle dö på grund av min bebis. Varför FÖRSTÅR han aldrig att han inte får vara hårdhänt med katten, hur många gånger jag än säger till? Varför har jag inte varit ännu mer vaksam när de varit i samma rum, hållit dem isär mer? Varför, varför har Doris aldrig sagt ifrån? Har hon nu så snällt tålt hans misshandel ända in i döden?

Veterinären kom in och meddelade att djursjukhuset kunde ta emot oss. När sköterskan kom in för att plocka bort droppet var Doris plötsligt lite mer alert. Örat som låg uppåt var liksom mer spänstigt och vaket, och blicken i ögonen lite mer närvarande. Jag tänkte att smärtan och chocken kanske blivit bättre av droppet och medicinen, men visste ju att en förlamad katt inte kan överleva, så det gav mig inget hopp.

Men så när droppet drogs ur började Doris plötsligt försöka kravla bort från sköterskan. Hon tog sig ur burbotten hon legat i, och försökte hoppa ner på golvet. Rörelserna var förvisso klumpiga och okoordinerade, men det var inget som helst tvivel om att hon hade använt både bakben och svans. Veterinären kom in och klämde på tassarna och sade att de kändes varmare. Doris var piggare än hon varit sedan hon kom in på kliniken, men veterinären vågade ändå inte vara annat än avvaktande beträffande hennes tillstånd.

Efter att ha bestämt att pappa fick åka före med Doris, och jag och H skulle vänta in B, som var på väg från stan med bilstolen, skulle vi bara lasta in Doris i pappas bil. På parkeringen började hon rumstera om vildsint i buren, och plötsligt hade hon tryckt upp luckan och hoppat ut! Hon sprang runt på parkeringen och ville inte bli infångad. Helt klart med funktion i alla ben, om än lite svajig i bakdelen. H sprang också runt på parkeringen. Där sprang jag, gravid och chockad, och försökte fånga in den kanske döende katten som skulle in på intensivvård, samtidigt som jag försökte hålla koll på det vilda barnet, som inte fått frukost den dagen, och spenderat två timmar härjandes med morfar utanför veterinärkliniken.

Jag skrikgrät ”FAN FAN FAN FAN FAN!” i panik, och jagade ömsom barnet, ömsom katten. Lilla pappa jagade med så gott han kunde, men en liten gubbe som närmar sig 70 och är inte helt van att jaga vare sig katter eller barn är inte till jättestor hjälp. Till slut räckte jag över H till honom och sa ”Här! Sätt honom i vagnen eller bara få bort honom”. Sedan hade Doris lagt sig under pappas bil, och jag lyckades dra fram henne. En av mina gamla körskolelärare fanns plötsligt på plats och hjälpte mig att hämta buren och stoppa ner Doris. Pappa körde iväg mot djursjukhuset.

Klockan var nu lunch, och jag och H fick oss lite vatten (och jag kaffe) samt ett par havrekakor i djurklinikens väntrum. Det var det första vi åt och drack på hela dagen. Jag reglerade självrisken (tack och lov att Doris är försäkrad!), och snart var B där. Vi körde mot djursjukhuset, och jag kände mig hoppfull. Doris hade visat på livskraft och kämparglöd, och hon var absolut inte förlamad. Det här skulle de fixa på djursjukhuset!

När vi kom dit hade Doris lagts i syrgas, och veterinären sa att hon var väldigt dålig, och att de var osäkra på vad som drabbat henne. Det lät som att de inte trodde på något trauma eller liknande, utan var mer inne på sjukdom ellet någon sorts förgiftning. Akut diabetes var en teori, för hennes glukosprover hade varit skyhöga på kliniken. De skulle ta nya, och laktatprover för att kolla hennes syresättning. Sedan skulle de avvakta att hon blev mer stabil innan eventuellt hjärtultraljud, nya röntgenbilder och andra tester. Hon var väldigt dålig, sa veterinären, men ville vi att de ändå skulle göra allt de kunde, även om det betydde flera dygns intensivvård? Jag sade tveklöst ja. Hon är bara tre år, och har bebisar som väntar på henne där hemma. Klart vi ska göra allt som går!

Efter ett tag återkom veterinären och sade att de nya glukostesterna var bättre, så det var inte diabetes. Däremot hade de börjat fundera på kalciumbrist, som kan drabba diande kattor. Det kan tydligen påverka hela systemet, och bli riktigt illa, och ändå inte synas på blodprov, eftersom kalciumet i blodet är det sista som försvinner. Cellerna kan ha varit utan länge innan dess, och såväl muskler och annat viktigt i kroppen är beroende av kalcium för att fungera.  De hade satt Doris på kalciumdropp, och skulle avvakta och se om det fick någon effekt. Vi kunde åka, och de skulle fortsätta med grundligare undersökningar när hon blev stabil. Vi skulle nog inte höra av dem förrän nästa dag. Om hon inte blev sämre, för då skulle de ringa direkt.

Jaha. Då kunde vi inte göra annat än att vänta. Doris var i goda händer, och jag hade hela tiden efter att hon försökte rymma från sköterskan känt att visst tusan skulle den katten klara sig! Gnistan hade kommit tillbaka, och hon har ungar att komma hem till.

Vi åt en sen lunch i Täby centrum, och shoppade lite reakläder åt H på Wilma Winter och P.o.P. Sedan åkte vi hemåt. Åt mackor till middag och gick en kvällspromenad. Jag kollade hela tiden på telefonen så att jag inte hade missat något samtal. No news var ju good news i detta läge. Jag hade tänkt att H skulle somna i vagnen så att vi slapp en bökstökig nattning. Men han ville inte sova så klart. När vi var nästan hemma, och klockan var nästan 22, var H fortfarande vaken och satt och tjattrade i vagnen.

Och telefonen ringde. Djursjukhuset Albano, stod det i displayen. Jag hade sparat numret förra gången jag satt och väntade på samtal därifrån. När Trixie hade lagts in och sövts för kontroll och eventuell operation av knölen i hennes mun. Den gången var det dåliga nyheter när de ringde, och jag bävade igår när jag tryckte på den gröna lursymbolen. De skulle ju bara ringa idag om hon blivit sämre!

Men det var inte dåliga nyheter! Veterinären på intensivvårdsavdelningen ville bara uppdatera oss innan hon lämnade över till nattskiftet. Doris hade blivit piggare av kalciumdroppet! Hon hade varit uppe och gått lite, hade kissat och ätit och var väldigt kelen. Det såg ut som att hon var på bättringsvägen. På morgonens rond (ungefär just nu) skulle de diskutera och se om hon kan komma hem idag, och hur man ska göra med kattungarna. De kanske måste avvänjas tidigare, för att inte belasta Doris kalciumnivåer igen. Jag kommer att få besked nu under förmiddagen.

Jag googlade såklart kalciumbrist hos katter (kallas eklampsi när tillståndet är akut med kramper, verkar det som) när jag kom hem, och insåg att det verkligen var en kamp mot klockan där igår. Många katthonor som drabbas dör, eftersom det går väldigt snabbt. På några timmar kan katten vara död, om hon inte får vård genast, med rätt diagnos omgående, och snabbt kalciumdropp. Jag ska självklart uppdatera kliniken här hemmavid också, så att de har kalciumbrist i åtanke nästa gång det kommer in en allvarligt sjuk katthona som har ungar.

B har just åkt iväg för ett nytt försök till jobb, och jag ska äta frukost med H, för att sedan lämna över honom till morfar så att jag hinner jobba lite också. Fick boka av ett bankmöte igår. I eftermiddag ska vi få möbelleverans, så det blir en kort arbetsdag idag.

Det går sakta framåt på jobbet

Det går sakta framåt på jobbet

Idag sitter jag ensam på kontoret, och har faktiskt börjat göra lite framsteg i högen med dåliga samveten. På bekostnad av inkommande mejl och samtal, som faktiskt får vänta just nu. Om jag ska kunna ta en endaste dag ledigt denna sommar måste jag få bort lite av det där som ligger och orsakar ångest varje dag, inte bara suga in allt nytt och boka kalendern full medan surdegarna fortsätter att jäsa.

Någon riktig sommarstiltje verkar inte infinna sig denna sommar, så att ta emot allt inkommande samtidigt som en betar av gamla surdegar går helt enkelt inte. Nog för att en som egenföretagare ska vara glad när telefonerna går varma, men ibland måste jag slå av på tillgängligheten om något faktiskt ska bli gjort. Så jag sitter här med låst dörr och fördragen gardin och jobbar bort högen, ett papper i taget. Låter callcentret ta emot alla samtal, och mejlen samlas i inkorgen så länge.

Lite, lite har nog lugn-och-ro-hormonerna börjat kicka in även denna graviditet. Jag kan skjuta ifrån mig tankarna på det jag inte hunnit med innan jag spinner upp mig själv i herregud-jag-kommer-att-gå-under-och-alla-är-arga-på-mig-och-firman-kommer-att-gå-i-konkurs-och-vi-kommer-snart-att-stå-på-gatan-med-två-småbarn-och-jag-är-helt-värdelös-läget. Konstaterar att ”det där ska jag ta itu med snart”, lägger åt sidan, andas lugnt och fortsätter med det jag håller på med. En sak i taget.

Lilleman har en och en halv vecka kvar av sitt ”sommarlov” (de tre veckor förskolan är stängd), och hittills har jag varit ledig exakt 0 av de dagar som varit. Förutom RUL-dagen förra veckan då, men då hade vi lämpat över H på morfar och G, så det ju räknas inte. Tur att B har kunnat vara ledig. Men någonting ska väl han få jobba dessa veckor också…

Vi har så smått kommit igång med planerad matlagning igen, så här två månader efter flytten. Igår sprang tiden iväg så att det blev utekäk (plus att jag var sugen på thaimat…), men vi fick i alla fall handlat på kvällen, och har planerat middagarna tisdag-torsdag.

Jag skummade snabbt igenom mina pins med vardagsmat på varuhusets parkering, och det blir följande på vårt bord denna vecka (helgen låter vi vara öppen så länge):

Till helgen ska jag nog försöka leta fram lite fler recept liknande förra helgens vattenmelon och feta-sallad. Är mycket sugen på fräscha somriga sallader, utan salladsblad men med frukt och örter…

Lättare i sinnet

Lättare i sinnet

Helgen blev riktigt bra till slut, trots den usla starten med mitt lilla sammanbrott i fredags. Jag struntade helt enkelt i att följa med till nästangrannarna, och gick hem och sov medan  B och H var iväg och socialiserade.

På lördagen insåg B mitt behov av att göra ingenting utom att skrota hemma, och vi skördade både hallon och vinbär. Visserligen med ”hjälp” av H, men vi var ju två, så det fungerade hyfsat bra ändå.

IMG_0121

Hallonen blev till en dryg liter sylt, som förhoppningsvis kommer att räcka till både pannkakor (och kanske hallongrottor) ända till nästa sommar. Vi har kvar mycket av förra årets blåbärssylt också, så det borde räcka.

Det visade sig att det fanns en hel del vinbär i trädgården också, och jag plockade in ett halvkilo vardera av de röda och svarta. De fick åka in i frysen så länge, för att bli till gelé till höstens och vinterns stekar.

IMG_0128

Vita vinbär fanns det hur mycket som helst av – vågen visade på 2,6 kg när de var färdigrensade. Och vad tusan gör en med vita vinbär egentligen? Jag hittade ett recept på vit vinbärssaft på nätet, och testade det.

IMG_0131

Två liter blev det, som över natten gick från ljusgult till orange. Men jag har inte smakat ännu, så det återstår att se om experimentet lyckades… Jag brukar använda flaskorna från fransk lemonad till hemgjord saft och snaps. För ungefär samma peng som en köpeflaska får en både lemonad och fina franska mönster i glaset också. Jag brukar dock ta av etiketterna, men inte på den ena här, av orsak lathet.

Lördagen avslutades med en grillning för bara oss tre, med kycklinglårfilé (det godaste köttet att grilla, tycker jag), majs och en väldigt god och fräsch sommarsallad med vattenmelon, tomat, feta, mynta och basilika. Recept från DN.

IMG_0127

På söndagen bjöd vi över nästangrannarna på middag, som en kompromiss där B fick lite socialt umgänge efter den solitära lördagen. Vi gjorde salladen igen, fast med grillad fläskkarré. Supergott det också. Myntan till salladen skördade jag i en rabatt på tomten, där jag även upptäckte jord- eller smulgubbar för ett par veckor sedan. Det är kul att upptäcka alla skatter i den nya trädgården.

Idag var det varmt, varmt, varmt, och mina killar åkte ut i skärgården och badade medan jag badade i svett på kontoret. Betade av en del dåliga samveten, och sedan käkade vi thaimat till middag (laab moo – mmm), och handlade mat.

Nu nattning och säkert snar sömn. Jag tror förresten att jag känt Knyttet lite de senaste dagarna, men väldigt otydligt och så snabbt överstökat att jag inte riktigt hinner registrera det.

Låt mig bara få vara ifred någon gång

Låt mig bara få vara ifred någon gång

IMG_0119

Den här våren och sommaren har varit enormt hektiska för mig på alla plan. Mycket jobb och svårt att hinna med allt, utflytt och inflytt, panik över B:s osäkra jobbsituation, graviditet och det den medfört i form av oro, trötthet och diverse krämpor. En nästan tvååring som är enormt krävande vad gäller uppmärksamhet. Kattungar mitt i alltihopa. Känslan av att allt bara är på väg att rinna mig ur händerna.

Vi har fortfarande inte kommit iordning ordentligt hemma, och jag har aldrig någonsin i mitt liv haft så lite tid för mig själv som jag haft under denna period. Samtidigt är en sak sig lik från den förra graviditeten – behovet av att liksom få minska mina cirklar. Att behöva bry mig om bara det som är väldigt nära, och att få vara helt centrerad i mig själv.

Jag är inte en extrovert typ i vanliga fall heller. Visst tycker jag om att umgås med folk, men bara till en viss gräns, och bara med tid för återhämtning efteråt. Alla sociala sammanhang dränerar mig på energi, och gör mitt behov av att bara få vara, och ladda mina batterier ifred, större.

Nu som gravid är jag helt utmattad av alla krav på att umgås med folk, sak samma om det är släkt eller vänner. Att dessutom sitta spiknykter med en biff som är well done medan andra njuter av god mat och dryck är så själadödande trist att jag vill krypa ur mitt eget skinn. Och jag kan inte ens förströ mig själv med telefonen utan att ses som en genuint otrevlig människa, även när jag har noll intresse av att delta i de under kvällen allt mer uppsluppna samtalen.

Jag har inte fått landa i någonting, vare sig nytt hem eller graviditet, jag bara dras och slits runt av alla krav från olika håll och får ingen ro och tiden bara rusar förbi. Är så trött och har så ont i huvudet hela tiden. Det jag längtar allra mest efter är att bara få gå hemma och skrota. Pyssla lite med det ena eller det andra, påta lite i trädgården, sitta med en bok (eller kolla på TV om vi någonsin kopplar upp oss igen). Helt kravlöst, och helt utan att behöva umgås med andra.

Saker bara byggs på hög, både vad gäller jobbet och allt jag skulle vilja göra hemma och i trädgården. Jag missade både rabarber- och fläderblomsskörd, och nu står hallonen och krusbären redo att plockas, men när ska jag hinna? Låter oväsentligt kanske, men en sådan sak som att skörda någon liter hallon och ställa mig och koka sylt på dem är en sådan sak som får mig att känna mig avslappnad och tillfreds. Valet mellan att ha en grilltillställning med vänner eller koka ett par burkar sylt i lugn och ro skulle absolut falla på det senare för mig. Jag vill gå hemma barfota i myskläder med tofs på huvudet och nynna för mig själv medan jag pysslar.

Problemet är att B inte alls är i det läget. Han tycks helt tillfreds med att lämna huset i kaos och lägga allt åt sidan för att få äta något gott och dricka lite vin med vänner. Och ger mig ytterligare känslor av blytunga krav och skuld för att jag inte orkar och vill umgås. Och en hel del ilska på honom för att jag känner att han förvägrar mig det jag behöver av lugn och ro och att få boa in mig hemma.

Problemet är också att H kräver sådan enorm passning hela tiden att det inte går att göra något alls i lugn och ro. Att plocka hallon och koka sylt med H i närheten skulle mest bli ”NEJ, inte gå ut på vägen! Stanna här! Inte äta de där bären! Sluta jaga katten, han blir rädd! Kom hit till mamma! NEJ! Ät inte det där äppelkartet, det är ruttet! Kom nu! Akta trappan! Sitt inte på katten! Akta, du har sönder krukan! Nej, inte förstöra mammas blommor! NEJ! Kom tillbaka! Det där är bajs, peta inte i det! Kom in nu, så ska vi gå in och göra sylt! AKTA SPISEN! Inte jaga kattungarna! Nej, du får inte hålla i kattungen upp och ner! Var försiktig! Nej, mamma kan inte sitta leka bilar nu. Nej, inte läsa bok heller. Det där är pappas solglasögon, låt dem vara! Ät inte kattmaten! Klättra inte där, du kan ramla! NEJ! Nej, men gråt inte nu… Akta glaset! Inte klättra upp på bordet! SLUUUTA NU!”

Kommer på mig själv med att gå runt och nynna ”kom och ta mig långt härifrån, långt härifrån, långt härifrån, kom och ta mig långt härifrån, ja kom ta mig långt härifrån” följt av ”jag drömmer mig bort bort bort, långt härifrån”. Något säger mig att jag inte mår så bra just nu, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att må bättre. Jag kan inte ta ledigt, för jag har så mycket jobb att göra, och ligger så mycket efter med faktureringen. Att göra mig av med man och barn känns också lite drastiskt… Bita ihop och vänta på bättre tider (kommer de någonsin?) känns som det enda jag KAN göra.

Och hur gick det med sömnen?

Och hur gick det med sömnen?

Han somnade ju till slut i sin nya säng igår, lillplutten. När jag gick till sängs sov han där alltjämt.

Någon gång mitt på natten kom han dock tassandes till min säng, lite smågråtig först, men jag bara hjälpte honom upp och sa ”Kom här nu, du får sova hos mamma. Ser du hur lätt det gick att gå till mamma när du vaknade i din säng? Här, ta nappen!”. Sedan somnade han om, och jag med. Vaknade därefter ett par-tre gånger av att han sparkade mig i magen, som vanligt.

Jag var så groggy när han kom tultandes att jag inte ens iddes titta på klockan. B trodde att det inte var så länge efter att han hade somnat, så kanske efter kl. 01. Så ingen helnatt direkt, men ändå en okej första natt i egen säng, tycker jag.

Eftersom det stod kvar tre tomma bokhyllor som säljarna lämnat i barnkammaren så passade jag på att fylla upp hyllorna inte bara med H:s böcker och gosedjur, utan även B:s  och mina gamla gosedjur och mina gamla barnböcker, som är för lite högre åldrar.

H fastnade helt otippat för en stor gosedjurskanin, av typen som ser ut som en riktig, liggande brun kanin. Den var min, men knappast från barndomen, då den var i gott skick, utan kanske någon present från någon kompis i tonåren eller nåt. Efter att ha spenderat de senaste 20 åren eller så i olika källare luktade den starkt av just källare. Men det verkar inte bekomma H. Han såg kaninen, och ville genast ha den. Den fick sova i hans säng, och fick även följa med honom på jakt efter mamma när han väl hade vaknat. Konstigt det där, vad för saker barn plötsligt adopterar som trygghetsobjekt…

Nu ska jag försöka få honom att pilla på kaninen istället för att dra i mitt hår när han ska sova. Även om han är jättesöt när han, så fort han blir trött, vill sitta i min famn och greppa om mitt hår med båda händerna, utropandes ”lål, lål!” om han inte når ordentligt, så är det liite handikappande att alltid behöva ligga eller sitta så att han når håret när han ska somna.

Nytt försök ikväll.