Sämsta mamman?

Sämsta mamman?

Jag har varit själv hemma med H hela lördagen, från frukost och fram till middagen vid kl 20. Och jag är helt utmattad!

Det är svårt att veta om det är det faktum att jag är gravid som gör att jag inte riktigt orkar med min son, eller om jag helt enkelt inte räcker till som mamma? Om H är ovanligt krävande, eller om alla nästan 2-åringar är som han? Men jag tycker verkligen att det är jobbigt att vara med honom en hel dag, och inte ett dugg kul.

Det är verkligen ett heltidsjobb – hela, hela dagen ska jag hela, hela tiden passa honom, interagera med honom. Om jag lyckas få fem minuter vid ett par tillfällen då jag får sitta på en köksstol eller i en fåtölj i fred kan jag skatta mig lycklig. Annars är det bara läsa bok, sjunga sång, få en leksak i näven och uppmanas tacka (”kackack!”) och vara med i leken, jaga efter, lyfta ner från bordet, ta bort från kattmaten, ha en kråmande unge i knät som knuffar bort eventuell tidning ur handen (”nej, mamma!”), fixa mat, byta blöja, natta för vila, hämta leksaker som kastats nerför trappan.

Han leker i princip inte alls själv utan att kräva någon form av medverkan från mig. Och jag känner mig kluven och osäker. Ska en snart tvååring behöva konstant uppmärksamhet? Är jag en dålig mamma som tycker att det är jobbigt att behöva ge honom det? Hur länge ska det vara så här? När ska jag få sitta ner en liten stund utan att behöva vara lektant/väktare? Borde inte ett barn i hans ålder kunna, säg, sitta själv 15-20 minuter och bygga med klossar eller så?

Sen är han ju våldsamt gullig, och jag smälter totalt femtioelva gånger om dagen, och försöker såklart att svara på alla hans försök till interaktion. Men är som en utvriden trasa inombords och vill bara vara ifred. Måste en verkligen säga ja varje gång barnet kommer med en bok, eller vill höra en sång?

I dagens konstanta regn kom vi inte utanför huset heller. Han sov förvisso middag en lång stund, då jag passade på att sanera kattbajs som spridits utanför lådan i kattoalettrummet, och i hallen utanför. Någon av katterna är antingen sur över flytt och instängdhet eller annat och protestskiter, eller har en mage som helt brakat ihop av någon anledning. Oh, joyful egentid!

Ny vecka, 16+0

Ny vecka, 16+0

Så var det redan dags för ny graviditetsvecka igen — välkommen vecka 17! Ungefär 40 % av graviditeten är avklarad. Det är ju nästan halvvägs, och mindre än tre veckor kvar till RUL.

Tiden bara springer, och jag märker knappt av att jag är gravid. Trötthet, ligamentsmärtor, lite ont bak i höfterna, lite ömhet i brösten och tjockhet i näsan är det enda jag känner. Och lite pirrande i livmodern då och då. Jag glömmer hela tiden bort att jag är gravid.

Knytttet är ca 16-18 cm långt och väger någonstans runt 1-2 hekto. Hen sysslar mest med att lägga på sig fett och odla mer hår, men kan nu reagera på både ljus och ljud utifrån.

Apparna börjar tala mer och mer om sparkar, för det är tydligen full rulle därinne nu, men jag känner fortfarande bara det vaga pirret och känslan av aktivitet. Jag känner tydligt när knyttet har en särskilt aktiv period, men det är alltså inga tydliga rörelser ännu.

Ja, mer spännande än så är det inte just nu…

 

Höga kusten-kryssning, del 2

Höga kusten-kryssning, del 2

image

Det blev ingen uppdatering igår, för vi svängde visst ut en bra bit i Östersjön efter avgång, och tappade mobiluppkopplingen ganska snabbt.

Tisdagskvällen avslutades med en vy över bara vatten mot horisonten, och kanske någon fjärran strimma av det finska fastlandet då och då, efter att vi lämnade Höga kusten bakom oss och svängde ut på Östersjön. Igår morse vaknade vi i Luleå, där solen sken starkare, och vinden blåste svagare, än i Härnösand dagen innan.

Vi hade tyvärr inte bokat in oss på resans mest intressanta utflykt – Kalix löjrom. Kostade förvisso dryga tusenlappen per person, men smaka på detta ord: löjromsbuffé! Oj, vad jag hade gillat det… Men nu hade vi inte bokat någon utflykt, så någon löjrom blev det inte.

Det fanns två alternativ för utflykt med de vanliga skyttelbussarna från båten – Luleå centrum eller världsarvet Gammelstads Kyrkstad. Vi valde kyrkstaden, och fick en sinnesjukt pittoresk upplevelse. Kyrkstaden bestod av mängder av gamla yttepyttesmå röda stugor, som folk förr behövde ha för övernattning vid kyrkobesök, eftersom avstånden till kyrkan var stora.

Vi åt en våffla med sylt och grädde vid friluftsmuséet Hägnan, ute i solen i gammal bondbymiljö med röda stugor. Våfflorna smakade inte så mycket (saknade salt), men miljön var urmysig och det luktade svensk landsbygdssommar överallt. Innan vi gick hann vi se glädjefnattande kor, eller det var nog ungtjurar, som jagade varandra runt en gärdsgårdsomringad hage, och bli bitna av några ilskna norrländska mygg.

Till middag mådde jag illa, och fick knappt i mig något, och sedan hade jag en ”härlig” två-komma-tjugofem-timmars-nattning av telningen. Skrikutbrott förekom på båda sidor, men till slut sov han, och jag fick en halv timmes tv och ett halvt rör Pringles innan jag också däckade.

Det var minst sagt hög medelålder på kryssningen, och det var inte så lite frustrerande ibland. Alla var så gamla, och såå långsamma. Hade inte koll på saker som att en måste vänta med att trycka på hissknappen tills en full hiss åkt vidare. Att en ska släppa av avstigande innan en kliver på hissen. När en sedan skulle trängas med dem i taxfreen på kvällen, och de fått i sig några glas till middagen… Lååångsamt, vingligt och obeslutsamt. Och så preggot som bara ville handla en festis och lite snacks. Det bultade i tinningarna på mig. (Obs! Gillar gamla människor, men kanske inte riktigt så många på samma plats samtidigt.)

Att resa med Birka med en snart tvååring var …okej, blir väl omdömet. Det fanns ett litet, litet lekrum, men det var väl inte sådär jättespännande. Annars funkade det bra med barnmatstolar och att dra barnvagn på båten. Jag hade med mig min Bugaboo Bee3, men hade nog valt Babyzen Yoyo istället om jag vetat exakt hur trång hytten var. Vi var tvungna att fälla ihop även en så liten vagn som Bee3 för att kunna komma in på toaletten på natten. Läste att det fanns barnsängar att låna, men det hade inte heller fått plats i hytten, så H fick trängas i dubbelsängen med oss. Den var liten, och fullkomligt stenhård. Inget att rekommendera för ett par där den ena är gravid, framför allt inte med en liten också i sängen. Jag är helt ledbruten efter tre nätter ombord. Vet inte vilken hyttkategori vi hade, men det var en med dubbelsäng och sjöutsikt på våning 8.

Nu är vi på bussen hemåt, efter en dag till sjöss med brunch och taxfreeshopping. Jag köpte på mig ytterligare en Tangle Teezer-hårborste. Jag har redan compact-varianten, men köpte nu en fullstor för tjockt hår, för att lättare ta mig ner till nackhåret i min tjocka kalufs.

Det blev två nya parfymer ockå, helt nya bekantskaper för mig: Nina Riccis L’extase, och Marc Jacobs Eau so fresh. De var de första två som inte luktade vita blommor (det tycker jag är för skarpt), superduperdamigt (typ Opium), tvåligt, för maskulint eller godisaktigt. En lite kraftigare (men inte för tantig) och en lättare blommig (åt violhållet) fick det bli. Får en inte handla sprit och tobak så får en väl kompensera på annat sätt…

Överlag har det varit en trivsam resa, som jag ger 3 av 5 tummar upp som helhetsbetyg. Nu ska det bli skönt att komma hem. Och kul att se hur kattbebisarna vuxit under vår frånvaro. Kollegan rapporterade igår att den största av de tre, den grå, verkade vara på väg att öppna ögonen.

Höga kusten-kryssning, del 1

Höga kusten-kryssning, del 1

image

Så har det blivit kväll igen, den andra här på båten. Igår eftermiddag åkte vi buss in till stan och Birkaterminalen, för att sedan lätta ankar och starta resan norrut. Solen sken, och vi satt ute på akterdäck och såg Stockholms siluett försvinna bakom oss. H var stormförtjust i sångunderhållningen, och har fått en ny favorit i form av ”Turistens klagan”. Klassisk kryssningsstart, med andra ord.

Kort därefter var det middag, som vi åt i buffésalen, som dock serverar en fast trerättersmeny under denna specialkryssning. Ljudnivån var nästan outhärdlig, och salen inte särskilt mysig, men maten var bra för att vara den här typen av massutfordring. Tempot var dock segt, och det var generellt ingen särskilt trivsam middagsupplevelse. Sedan kan såklart nykterhet och en nästan tvååring som inte ville sitta snällt och äta såklart ha påverkat det generella intrycket…

Vi släppte nyheten vid middagen, men som väntat blev det inte en särskilt stor grej av det. Andra barnet är väl sällan en sensation i släkten. Nu är det bara min familj kvar att berätta för.

H var trött, så jag gick till hytten tidigt och sov med honom. Rätt skönt att få komma i säng tidigt, och jag hann kika ut på ytterskärgården och Ålands hav genom hyttfönstret.

Imorse vaknade vi i Härnösand, åt frukostbuffé och gick sedan i land. Härnösand var väl som svenska småstäder är mest, med trevligt läge vid vattnet, men det utnyttjades dåligt. Vi gick runt lite, åt en halvtrist lunch och gick ombord igen.

Vi hann få en titt på högakustenbron från däck före middagen, som var snäppet vassare än igår, och nu ligger jag i sängen med en sovande unge bredvid mig och kollar någon fånig romcom med Katherine Heigl och Malin Åkerman. Rätt sweet. Inte filmen alltså, men att få hänga i hytten och bara ligga och glo på tv.

H har varit väldigt trött hela resan, haft dålig aptit, och ikväll kändes han lite varm. När jag satte på pyjamasen såg jag också att han hade haft massor av öronvax som runnit ut ur ena örat, och bildat en skorpa över hela örsnibben. Han har kanske någon sorts infektion? Hoppas han mår bättre imorgon.

Jag kan inte fatta hur bra jag mår den här graviditeten jämfört med den förra. Eller… Jag mådde generellt bra då också, förutom mataversioner och dålig aptit. Nu har jag sedan någon vecka tillbaka kunnat äta i princip allt som ställts framför mig, och tyckt att det mesta varit rätt gott. När vi bilade i Frankrike och Tyskland när jag väntade H kunde jag knappt äta något utom bröd, ost och potatis. I vecka 25-26. Nu är jag bara i vecka 16! Helt otroligt hur olika det kan vara.

 

Semesterstress

Semesterstress

Sitter på kontoret och stjälper i mig en frukostlatte (vad tusan har hänt med mig, jag föraktar ju detta låtsaskaffe som egentligen bara är ett stort glas varm mjök?) och försöker knyta ihop några lösa trådar innan det är dags att ge mig av vid lunch.

Vi ska nämligen ge oss iväg på en kryssning som varar fram tills på torsdag: höga kusten med stopp i Härnösand och Luleå. Det är hela B:s familj som åker, och det ska bli jättekul. Men det här med att vara ledig några dagar skapar enorm stress dagarna innan, framför allt så här års när allt är så hysteriskt på jobbfronten och alla vill få allt gjort före semestern.

I helgen har vi umgåtts med goda vänner och numera nästan-grannar, som dessutom varit så vänliga att de försett oss med middag både fredag, lördag och söndag. (Vi fick till slut matmöbeln på plats i lördags, men eftersom vi åker bort idag var det ingen idé att börja fylla kyl och skafferi i helgen.) Och avlastat oss med sonen, som vi knappt sett till överhuvudtaget, eftersom han och vännernas 11-åriga dotter varit helt oskiljaktiga hela helgen. H har gått så långt att han totalt dissar av oss föräldrar: gråter, pekar, viftar och ropar ”nej, nej” när vi kommer för att hämta honom eller börjar göra oss klara för att gå hem.

Jag känner mig så ratad, och får lite förståelse för vad B känner när H bara skriker ”nee pappa” och gråter om B försöker byta blöja, natta, läsa bok, ta på kläder, skjutsa vagnen, kramas, skära maten etc. Om jag är med är det bara jag som får göra saker åt lilleman. B blir såklart ledsen, men jag försöker säga att det bara är en mammig fas, och att det kommer att vara han som är numero uno i andra faser. Men det är banne mig inte lätt att bli ratad av barnet en satt till världen och ömt vårdat i snart två år…

Nej, nu måste jag jobba undan lite!

Ny vecka, 15+0

Ny vecka, 15+0

Som så ofta kommer veckouppdateringen lite sent, på dagen 15+1. Vecka 16 redan, och över 37 % av graviditeten är avklarad!

Och jag mår bra. Förvånansvärt bra. Men eftersom jag vet att knyttet levde och mådde bra efter utgången av vecka 12, trots att jag tappat nästan alla graviditetssymptom redan innan (även om de flesta kom tillbaka), så tänker jag inte vara orolig mera för den sakens skull.

Jag har inte känt av så mycket pirr eller fladder denna vecka, men det är ju också helt i sin ordning så här tidigt. Framför allt eftersom jag tydligen har moderkakan i framvägg även denna gång. H kände jag knappt av alls förrän runt v 19-20, och även långt därefter var det inte så tydliga eller frekventa rörelser.

Jag mår knappt illa alls, äter nästan allt och har hyfsad aptit, även om inget smakar sådär riktigt smaskigt. Känner mig inte ett dugg gravid förutom att jag är tröttare än vanligt, att det drar ordentligt i ligamenten när jag sätter mig upp, vrider på mig i sängen eller nyser. Plus halsbränna på kvällarna. Ibland får jag ont i baksidan av höfterna  när jag går, vilket jag hade några veckor med H också. Min taktik är att ignorera smärtan och bara vänta på att den ska gå över, det gjorde den efter några veckor med H, även om den började senare då.

Knyttets längd mäts nu i sin helhet, enligt apparna, och är nu ca 14-16 cm och väger in omkring 1-1 1/2 hekto. Hen kan nu höra och känna smak. Nervsystemet har börjar fungera ordentligt, och knyttet kan bättre koordinera sina rörelser. Benen hårdnar och naglarna utvecklas.

Kattungar <3

Kattungar <3

Som tidigare annonserat över Instagram så har vi blivit med kattungar härhemma. Vår lilla Doris fick plötsligt tre små bebisar kring midnatt igår natt.

image

Vi hade börjat få en ganska stark misstanke om att hon var dräktig, men trodde att det i så fall var någon vecka eller två kvar, minst, eftersom hon känts tjock och uppsvälld över magen, men inte sett så där riktigt pösigt högdräktig som jag trodde att en sådan katta skulle se ut.

Det här var en semi-planerad kull med kattungar. Vi hade sedan länge bestämt att vi skulle låta Doris få en kull ungar innan hon kastreras. Det må fnysas åt att avla på vanliga bonnakatter, och det förstår jag med hänsyn till kattens låga status och den stora mängd katter som saknar hem. Men jag ville så gärna en gång i livet uppleva att ha kattungar hemma.

Doris är den fjärde katten jag ägt. De tre före henne (numera hädangångna Trixie samt de övriga två i nuvarande trio, Minna och Tjockis) har alla kastrerats omgående. En var en föräldralös sexveckorsunge som jag köpte från en bondgård, en annan en unge till en hittekatt som bodde i ett jourhem och adopterades via en kattorganisation, ytterligare en flyttade in självmant efter att ha övergivits av tidigare ägare vid utlandsflytt. Doris själv köpte jag av en bekant, som tagit flera kullar på sin kattmamma, och alltid hittat seriösa hem till alla ungarna.

Och det är skillnad på bondkatt och bondkatt. Med Doris är det så tydligt att hon kommer från generationer av tama huskatter; hon är så gosig, social och pratig, lite sävlig i sina rörelser, och urstabil i psyket. Tjockis har också sådana tendenser, men hans ursprung är okänt för mig. Både Minna och Trixie, som härstammar från förvildade katter och halvvilda stallkatter, har varit lite annorlunda, och mindre stabila i lynnet.

Så Doris har känts mer som ”något att avla på” i jämförelse med de andra, och vi har haft flera vänner och släktingar som redan långt i förväg sagt att de gärna tog en unge efter Doris. Och hade vi inte hittat hem till alla hade vi behållit de som var kvar.

Så när Doris började löpa kring året valde vi därför att inte kastrera henne, utan gav henne istället ett p-implantat i nacken, som skulle hålla i upp till ett år. Det var året som H skulle komma, så vi tänkte att hon då skulle få en kull förra våren/sommaren, då vi fortfarande skulle vara föräldralediga, men inte längre ha ett spädbarn att ta hand om samtidigt. Men tji fick vi – implantatet höll i sig ända till i våras, för drygt två månader sedan, då hon hade sitt första löp efter att hon fick implantatet. Och tydligen lyckades hon hitta sig en partner också…

Min kollega – som fått första tjing – har redan sagt att hon tar två av ungarna, och vi har ytterligare två personer i vår omgivning som är intresserade, så det kan bli en huggsexa om den sista av de tre. Bara folk vi känner och litar på. Det känns jättebra.

Jag har misstänkt att pappan till ungarna är en rödtigrerad ung hane som jag sett stryka runt det gamla huset. När jag och kollegan kollade upp en tabell över vilka färger kattungar får beroende på föräldrarnas färger så kunde vi se att pappan mycket riktigt måste vara både röd och randig, och kunde räkna ut att Doris kull består av två killar (randig och grå) och en tjej (sköldpadda), vilket också var vad vi gissat på efter en snabbtitt.

Alla katter (utom helvita) har en grundfärg (vi läste om katters färger här), som är antingen röd eller svart, eller sköldpadda, som är en blandning av rött och svart. Mönster och vita fläckar styrs av andra gener. En svart hona som Doris kommer endast med en röd hane att få sköldpaddsfärgade ungar, och de är då honor. En grå (färgen kallas blå i dessa sammanhang, och är en ”utspädd” variant på den svarta färgen) unge kommer också bara att bli till med en röd hane. Och den randiga slutligen anses grundfärgmässigt vara svart, vilket kan uppkomma även med andra färger på hanen. En svart unge med en svart mamma och röd pappa är en hane, eftersom parets alla avkommor av honkön kommer att vara sköldpaddsfärgade.

Sedan kommer vi till mönster, som Doris inte har, vilket kallas non-agouti. Eftersom minst en av ungarna (den randiga) är agouti, så måste pappan ha varit det. En non-agouti och en agouti kommer att få ungar av båda sorterna tillsammans.

Slutligen vitfläckigheten. Det har Doris, och den sköldpaddsfärgade och randiga ungen. Men inte den grå, varvid pappan inte heller kan ha haft det.

Spännande det här. Ungarna är alltså en svartsköldpadda med vitt (kanske nästan bicolour?), en solid blå (diluterad svart), och en bruntigré (ser så ut nu, men kan kanske vara spotted eller tabby också?) med vitt.

Du vet att du är färsk som förskoleförälder…

Du vet att du är färsk som förskoleförälder…

… när du klär ungen i små söta matchande outfits varje dag för att hen ”måste ju vara fin på förskolan”.

Ganska snart kommer du att lära dig att ta på barnet de sämsta och mest halvsmutsiga och slitna kläder du kan hitta hemma. För det är ingen som kommer att tänka på att ta på barnet en annan tröja än den nya ljusa fina bara för att det står vattenlek (a.k.a. sand-och gyttjebad) på schemat för dagen, eller ta på grövre byxor när det ska springas i skogsbacken. Så klart är det så. Pedagogerna har inte tid att tänka på hur fina, nya eller ömtåliga kläder alla femtioelva ungarna har innan det är dags att gå ut. Du kommer att lära dig att inte ta på barnet det nyaste finaste till förskolan.

Jag har tagit steget från färsking till luttrad, och lägger halvskitiga kläder i en särskild hög benämnd ”äsch-det-där-duger-till-föris”. Söta outfits kan han ha när vi ska avlägga visit hos far- och morföräldrar.  Däremot kan jag fortfarande bli lite grinig när jag tar på barnet nya gympaskor på morgonen, efter att noggrannt ha konstaterat att det är torrt ute, och ingen regnrisk föreligger enligt prognoserna, för att sedan få hem ett barn med före detta blå gympaskor, som nu är genomleriga och genomvåta, efter att det varit vattenlek. Just där tänker jag att skor tas ju ändå på av personalen vid utgång, och det finns gummistövlar att välja på på hyllan bredvid gympaskorna, och att de kanske borde väljas i första hand när det ska lekas vattenlek. Eller att de får vara barfota nu när det ändå är varmt. Men det kanske bara är jag som stör mig på sådant?

Smutsiga kläder har jag dock inga problem att ta hand om längre. Jag har fått en jättefin tvättstuga!

IMG_2126

Här finns alltså en tvättmaskin och torktumlare, båda från Miele. Det tänds en lampa i torktumlaren när jag öppnar den! Det finns även bänkar, överskåp med hyllor och underskåp med trådbackar. En diskho. Ett fönster. Ett frickin’ torkskåp! De enda som inte finns är golvvärme, men jag tänker att en trasmatta nog duger bra också.

Detta är så mycket bättre än i gamla huset, där en vrå i källaren, brevid trappan, var försedd med en gammal tvättmaskin och en torktumlare som aldrig torkade torrt på första försöket. En diskho där blandaren var felmonterad och en var tvungen att komma ihåg att göra tvärtom om en inte ville få kallt istället för varmt och vice versa. Där kondensvatten från värmepumpen i en angränsande skrubb rann under diskbänken och tvärs över golvet framför maskinerna (i lite olika riktningar varje gång, så att en aldrig kunde få in i muskelminnet var en skulle kliva över rännilen, med blöta strumpor som regelbunden följd), ner i en gammal golvbrunn som saknade gallerlock (som i vart fall var på samma plats jämt, så att en lärde sig att inte snava på den). En av katterna älskade att dränka sina leksaker i den golvbrunnen. En annan brukade stå och dricka det rostiga vattnet. Där källarens gula plastmatta från 1970-kallt släppte här och var, och allt var så gammalt och ingrott smutsigt.

Det är plöstligt tusen gånger roligare att tvätta. Idag får vi kanske ett matbord, så att hushållsbestyren äntligen kan utökas till matlagning också.