Gjorde visst en överslagshandling

Gjorde visst en överslagshandling

Jag har känt mig lite orolig i några dagar på grund av bristande aktivitet från Knyttets sida. Inte ett dugg logiskt, jag vet. Moderkakan i framvägg även denna gång, och H kände jag överhuvudtaget inte av förrän efter RUL. Eller, jag hade nog lite pirrande och durrande några gånger som jag först efter RUL kunde identifiera som fosterrörelser.

Den här gången kände jag av pirret mycket tidigare. Men nu visste jag ju vad jag skulle känna också. Och några få små pockande poppanden mot livmoderväggen fick jag ju känna för någon vecka sedan. Men sedan helgen – ingenting. Jag vet såklart rent intellektuellt att det är väldigt ovanligt att något händer så här pass sent i graviditeten; i vart fall utan att kvinnan skulle märka av något annat än uteblivna fosterrörelser. Min hjärna har dock en väldigt stor fallenhet för katastroftänkande, och det finns ingen hejd på hur långa sekvenser av elände jag kan spela upp i huvudet vid minsta oro över något. Och hur otroligt trovärdiga jag själv tycker att dessa sekvenser är, trots en statistisk sannolikhet nära noll.

Om mannen inte svarar i telefonen tar det inte lång stund innan jag målat upp bilder av fasansfulla olyckor, terrorattentat – you name it. Samma sak när jag ser förskolans nummer på min mobildisplay – jag hinner fantisera ihop allt ifrån kidnappningar till spräckta skallben och utbrott av ebola innan jag nås av det vanliga beskedet att barnet känns lite varmt. När jag inte riktigt har allt under kontroll på jobbet har företaget hunnit bli stämt och gå i konkurs hundra gånger om i mitt huvud innan jag har gått igenom inkorg och posthög och konstaterat att det inte är någon ko på isen.

Jag kan hantera dessa tankar i mitt dagliga liv. Trycka bort dem, och skratta åt min egen larvighet (efter att jag fått kontakt med mannen, pratat med föris och gått igenom högarna på skrivbordet, förstås). Det är inte heller så att jag är gråtande och panikslagen under denna oro, utan den ligger mest och maler lågintensivt i bakhuvudet medan jag lever på som vanligt. Vid graviditet (och PMS och annan hormonpåverkan) blir dock katastroftankarna och oron lite svårare att hantera. Jag är helt oförmögen att ta till mig graviditeten när jag inte känner av den tillräckligt, och hur ologiskt det än må vara så är jag liksom säker på att jag överhuvudtaget inte är gravid när jag mår bra och inte känner någonting.

Så. Igår när jag hade en stund av låg hjärnkapacitet med lite malande orostankar, och inte kunde fokusera på jobbet, satte jag mig vid datorn. Och handlade. För att göra graviditeten och Knyttet mer verkliga köpte jag precis allt som jag har funderat ut att jag behöver till Knyttet. Allt, allt, allt. Utom en åkpåse, för den jag bestämt mig för är inte på rea eller något just nu, så det fanns ingen anledning att köpa den just nu, så långt innan den behövs. Tänkte att med bara en vecka kvar till RUL kan jag alltid utnyttja returrätten om det mot förmodan skulle vara något på tok. Tack vare skatteåterbäringen fanns ju också likviditet så att jag kunde betala kalaset, och jag hade lite grann i mitt sinne redan öronmärkt skattepengarna till knyttesaker.

Jollyroom hade rea (när har de inte det, å andra sidan, men just den här gången gällde det flera saker jag redan tänkt köpa), och Lekmer hade 20 % extra rabatt på allt (även reavaror) med en kod. Det blev några helt orabatterade saker på Köpbarnvagn också, bara för att komplettera det hela. Mina inköp får nog bli ett eget inlägg, för det blev en del, även om jag inte tyckte att jag skulle behöva så mycket nytt till knodd #2.

Om min shoppingterapi hjälpte? Nej, inte direkt. Har gått och känt efter rörelser hela dagen idag, till ingen nytta.  Trots alla föresatser om att vara avslappnad och cool så här andra gången om så är det banne mig en enda lång oro, detta med graviditet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *