Livstecken

Livstecken

Nej, jag har inte gått under jorden, utan försöker mest återhämta mig i midsommarens efterdyningar. Dessa långhelger med flängande runt till än den ena, än den andra släktingen. Alltså. Först stressar en ihjäl sig på jobbet veckan före, för att bli ”klar” till långhelgen. Sedan far en runt, utan rast och utan ro, på den ena pliktskyldiga måltiden efter den andra. Och när vardagen kommer åter är en tröttare än innan helgen började.

Vi är de enda på respektive sida som har barn så här långt, så jag funderar på att bara vägra vid nästa långhelg. Vill alla föräldrarna träffa barnbarnet så är de alla välkomna hit på en och samma bestämda dag (gärna med sina specialiteter i matväg med sig), och sen ska vi vara lediga lite också. Undrar hur det skulle tas emot?

De tre senaste dagarna har jag dessutom haft en hemsk huvudvärk, som inte riktigt vill ge med sig. Heeelt normalt som allt annat gissar jag, eftersom det borde vara för tidigt i graviditeten för högt blodtryck och liknande. Och eftersom blodtrycket var kanonfint sist, och hela graviditeten igenom med H, så tror jag inte att jag lider någon större risk i det avseendet. Men handikappande är det med denna huvudvärk. Och det gör inga direkta underverk med humöret heller, som redan innan var rätt surt och grinigt.

Egentligen borde jag vara jätteglad nu, gravid med ett nytt barn, nyinflyttade i vårt drömhus med en nästan tvååring som börjar bli en helt ljuvlig liten person, som pratar hela tiden och lär sig nya ord varje dag. De där tio de efterfrågade på 18-månaderskontrollen är sedan länge passerade, och nu är det snarare långt över tio tvåordsmeningar han är uppe i. Med en del underbara felsägningar som vi inte kan låta bli att infoga i vårt språk snarare än att rätta hans. ”Bappa” istället för napp. Tåg heter fortfarande ”tookatook”.  Åka vagn heter ”booka magn”. Favoritsysselsättningen är att ”pinga”.

Men jag är mest trött och sur och har ont i huvudet. Känner fortfarande inte av Knyttet så mycket, nu typ ingenting på flera dagar, och har kommit i den där fasen då jag känner att jag bara ljuger när jag säger att jag är gravid. Samtidigt som nästan alla i vår närmsta krets nu vet om graviditeten, och alla vill prata om den, och det kommande barnet. Vad jag tror växer i min mage är oklart, men det känns absolut inte som att det är en bebis. Åh, dessa graviditetsrelaterade hjärnspöken!

image

H är dessutom extra mammig, och det är bara jag som får natta. Just det jag inte orkar med, för då missar jag den lilla stund på kvällen då jag eventuellt fungerar någorlunda, och kan försöka komma iordning lite hemma. Vi lever fortfarande med kläderna i lådor/travar/högar på golvet, och ingen tvättrutin har infunnit sig. Jag vet att vi har flera oöppnade tandkrämstuber någonstans, men inte var, och vi kämpar istället febrilt varje morgon och kväll med att försöka klämma ut ytterligare en liten klutt ur tuben med resetandkräm som smakar vedervärdigt söt spearmint. Och jag ulkar varje morgon när jag borstar. Katterna vill gå ut, men jag måste hitta deras halsband först. Men i vilken låda?

Och huvudvärken på det. Japp, en riktig solstråle är jag. Godnatt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *