Sämsta mamman?

Sämsta mamman?

Jag har varit själv hemma med H hela lördagen, från frukost och fram till middagen vid kl 20. Och jag är helt utmattad!

Det är svårt att veta om det är det faktum att jag är gravid som gör att jag inte riktigt orkar med min son, eller om jag helt enkelt inte räcker till som mamma? Om H är ovanligt krävande, eller om alla nästan 2-åringar är som han? Men jag tycker verkligen att det är jobbigt att vara med honom en hel dag, och inte ett dugg kul.

Det är verkligen ett heltidsjobb – hela, hela dagen ska jag hela, hela tiden passa honom, interagera med honom. Om jag lyckas få fem minuter vid ett par tillfällen då jag får sitta på en köksstol eller i en fåtölj i fred kan jag skatta mig lycklig. Annars är det bara läsa bok, sjunga sång, få en leksak i näven och uppmanas tacka (”kackack!”) och vara med i leken, jaga efter, lyfta ner från bordet, ta bort från kattmaten, ha en kråmande unge i knät som knuffar bort eventuell tidning ur handen (”nej, mamma!”), fixa mat, byta blöja, natta för vila, hämta leksaker som kastats nerför trappan.

Han leker i princip inte alls själv utan att kräva någon form av medverkan från mig. Och jag känner mig kluven och osäker. Ska en snart tvååring behöva konstant uppmärksamhet? Är jag en dålig mamma som tycker att det är jobbigt att behöva ge honom det? Hur länge ska det vara så här? När ska jag få sitta ner en liten stund utan att behöva vara lektant/väktare? Borde inte ett barn i hans ålder kunna, säg, sitta själv 15-20 minuter och bygga med klossar eller så?

Sen är han ju våldsamt gullig, och jag smälter totalt femtioelva gånger om dagen, och försöker såklart att svara på alla hans försök till interaktion. Men är som en utvriden trasa inombords och vill bara vara ifred. Måste en verkligen säga ja varje gång barnet kommer med en bok, eller vill höra en sång?

I dagens konstanta regn kom vi inte utanför huset heller. Han sov förvisso middag en lång stund, då jag passade på att sanera kattbajs som spridits utanför lådan i kattoalettrummet, och i hallen utanför. Någon av katterna är antingen sur över flytt och instängdhet eller annat och protestskiter, eller har en mage som helt brakat ihop av någon anledning. Oh, joyful egentid!

2 thoughts on “Sämsta mamman?

    1. Oj, då får jag kanske stå ut med 100 % uppmärksamhetskrav i drygt 1,5 år till då! Och fyra år innan syskonet kan tänkas ge mig en paus :-S
      Det är då inte lätt att ha barn alla gånger… Tycker du att det blev lättare med barn nr 2, eller var det samma?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *