Semesterstress

Semesterstress

Sitter på kontoret och stjälper i mig en frukostlatte (vad tusan har hänt med mig, jag föraktar ju detta låtsaskaffe som egentligen bara är ett stort glas varm mjök?) och försöker knyta ihop några lösa trådar innan det är dags att ge mig av vid lunch.

Vi ska nämligen ge oss iväg på en kryssning som varar fram tills på torsdag: höga kusten med stopp i Härnösand och Luleå. Det är hela B:s familj som åker, och det ska bli jättekul. Men det här med att vara ledig några dagar skapar enorm stress dagarna innan, framför allt så här års när allt är så hysteriskt på jobbfronten och alla vill få allt gjort före semestern.

I helgen har vi umgåtts med goda vänner och numera nästan-grannar, som dessutom varit så vänliga att de försett oss med middag både fredag, lördag och söndag. (Vi fick till slut matmöbeln på plats i lördags, men eftersom vi åker bort idag var det ingen idé att börja fylla kyl och skafferi i helgen.) Och avlastat oss med sonen, som vi knappt sett till överhuvudtaget, eftersom han och vännernas 11-åriga dotter varit helt oskiljaktiga hela helgen. H har gått så långt att han totalt dissar av oss föräldrar: gråter, pekar, viftar och ropar ”nej, nej” när vi kommer för att hämta honom eller börjar göra oss klara för att gå hem.

Jag känner mig så ratad, och får lite förståelse för vad B känner när H bara skriker ”nee pappa” och gråter om B försöker byta blöja, natta, läsa bok, ta på kläder, skjutsa vagnen, kramas, skära maten etc. Om jag är med är det bara jag som får göra saker åt lilleman. B blir såklart ledsen, men jag försöker säga att det bara är en mammig fas, och att det kommer att vara han som är numero uno i andra faser. Men det är banne mig inte lätt att bli ratad av barnet en satt till världen och ömt vårdat i snart två år…

Nej, nu måste jag jobba undan lite!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *