Gråtmilda mamman

Gråtmilda mamman

Min morgonrutin har fått ett nytt stående inslag sedan vi flyttade till min arbetsort. Jag står och vinkar av min lilla familj när de ger sig iväg i bilen. Och gråter. Samma sak varje morgon.

Allmän separationsångest? Eller oro över att den där lilla, lilla pojken som sitter och vinkar och säger ”eh-dåh! eh-dåh mamma! eh-dåh husjhe (huset)!” från sin bilstol ska ut i morgontrafiken, och åka flera mil på motorvägen in mot storstaden? Misstro mot hans morgontrötta pappas förmåga att köra bil? Det vet jag inte. Men gråter gör jag.

Försöker le glatt mot den lilla människan i baksätet medan jag vinkar, och hoppas att han inte märker tårarna som rinner längs kinderna. Känner mig som jordens största mes.

Hoppas att det bara är graviditetshormonerna som spökar, och inte att jag blivit denna gråtmilda hönsmamma på heltid nu. Annars är tecknen på knyttets existens nästan obefintliga nu. Jag är känslosam och trött, och det hugger i ligamenten när jag ställer mig upp eller vrider på överkroppen. Ibland känner jag lite pirrande i livmodern. Men för det mesta glömmer jag bort att jag är gravid överhuvudtaget. Tills jag plötsligt får lite sommar-/semesterfeeling och blir vansinnigt sugen på en stark G&T och en mentholcigg i solskenet, och kommer på att just det, sånt får jag ju inte syssla med… Så det blir kaffe med mjölk och naturgodis istället.

Det är bara att konstatera att alla som säger att varje graviditet är unik har rätt. Jag mådde generellt bra med H också, men mådde illa mycket längre, och hade mataversioner ända fram till någon månad innan förlossningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *