Gjorde visst en överslagshandling

Gjorde visst en överslagshandling

Jag har känt mig lite orolig i några dagar på grund av bristande aktivitet från Knyttets sida. Inte ett dugg logiskt, jag vet. Moderkakan i framvägg även denna gång, och H kände jag överhuvudtaget inte av förrän efter RUL. Eller, jag hade nog lite pirrande och durrande några gånger som jag först efter RUL kunde identifiera som fosterrörelser.

Den här gången kände jag av pirret mycket tidigare. Men nu visste jag ju vad jag skulle känna också. Och några få små pockande poppanden mot livmoderväggen fick jag ju känna för någon vecka sedan. Men sedan helgen – ingenting. Jag vet såklart rent intellektuellt att det är väldigt ovanligt att något händer så här pass sent i graviditeten; i vart fall utan att kvinnan skulle märka av något annat än uteblivna fosterrörelser. Min hjärna har dock en väldigt stor fallenhet för katastroftänkande, och det finns ingen hejd på hur långa sekvenser av elände jag kan spela upp i huvudet vid minsta oro över något. Och hur otroligt trovärdiga jag själv tycker att dessa sekvenser är, trots en statistisk sannolikhet nära noll.

Om mannen inte svarar i telefonen tar det inte lång stund innan jag målat upp bilder av fasansfulla olyckor, terrorattentat – you name it. Samma sak när jag ser förskolans nummer på min mobildisplay – jag hinner fantisera ihop allt ifrån kidnappningar till spräckta skallben och utbrott av ebola innan jag nås av det vanliga beskedet att barnet känns lite varmt. När jag inte riktigt har allt under kontroll på jobbet har företaget hunnit bli stämt och gå i konkurs hundra gånger om i mitt huvud innan jag har gått igenom inkorg och posthög och konstaterat att det inte är någon ko på isen.

Jag kan hantera dessa tankar i mitt dagliga liv. Trycka bort dem, och skratta åt min egen larvighet (efter att jag fått kontakt med mannen, pratat med föris och gått igenom högarna på skrivbordet, förstås). Det är inte heller så att jag är gråtande och panikslagen under denna oro, utan den ligger mest och maler lågintensivt i bakhuvudet medan jag lever på som vanligt. Vid graviditet (och PMS och annan hormonpåverkan) blir dock katastroftankarna och oron lite svårare att hantera. Jag är helt oförmögen att ta till mig graviditeten när jag inte känner av den tillräckligt, och hur ologiskt det än må vara så är jag liksom säker på att jag överhuvudtaget inte är gravid när jag mår bra och inte känner någonting.

Så. Igår när jag hade en stund av låg hjärnkapacitet med lite malande orostankar, och inte kunde fokusera på jobbet, satte jag mig vid datorn. Och handlade. För att göra graviditeten och Knyttet mer verkliga köpte jag precis allt som jag har funderat ut att jag behöver till Knyttet. Allt, allt, allt. Utom en åkpåse, för den jag bestämt mig för är inte på rea eller något just nu, så det fanns ingen anledning att köpa den just nu, så långt innan den behövs. Tänkte att med bara en vecka kvar till RUL kan jag alltid utnyttja returrätten om det mot förmodan skulle vara något på tok. Tack vare skatteåterbäringen fanns ju också likviditet så att jag kunde betala kalaset, och jag hade lite grann i mitt sinne redan öronmärkt skattepengarna till knyttesaker.

Jollyroom hade rea (när har de inte det, å andra sidan, men just den här gången gällde det flera saker jag redan tänkt köpa), och Lekmer hade 20 % extra rabatt på allt (även reavaror) med en kod. Det blev några helt orabatterade saker på Köpbarnvagn också, bara för att komplettera det hela. Mina inköp får nog bli ett eget inlägg, för det blev en del, även om jag inte tyckte att jag skulle behöva så mycket nytt till knodd #2.

Om min shoppingterapi hjälpte? Nej, inte direkt. Har gått och känt efter rörelser hela dagen idag, till ingen nytta.  Trots alla föresatser om att vara avslappnad och cool så här andra gången om så är det banne mig en enda lång oro, detta med graviditet.

Livstecken

Livstecken

Nej, jag har inte gått under jorden, utan försöker mest återhämta mig i midsommarens efterdyningar. Dessa långhelger med flängande runt till än den ena, än den andra släktingen. Alltså. Först stressar en ihjäl sig på jobbet veckan före, för att bli ”klar” till långhelgen. Sedan far en runt, utan rast och utan ro, på den ena pliktskyldiga måltiden efter den andra. Och när vardagen kommer åter är en tröttare än innan helgen började.

Vi är de enda på respektive sida som har barn så här långt, så jag funderar på att bara vägra vid nästa långhelg. Vill alla föräldrarna träffa barnbarnet så är de alla välkomna hit på en och samma bestämda dag (gärna med sina specialiteter i matväg med sig), och sen ska vi vara lediga lite också. Undrar hur det skulle tas emot?

De tre senaste dagarna har jag dessutom haft en hemsk huvudvärk, som inte riktigt vill ge med sig. Heeelt normalt som allt annat gissar jag, eftersom det borde vara för tidigt i graviditeten för högt blodtryck och liknande. Och eftersom blodtrycket var kanonfint sist, och hela graviditeten igenom med H, så tror jag inte att jag lider någon större risk i det avseendet. Men handikappande är det med denna huvudvärk. Och det gör inga direkta underverk med humöret heller, som redan innan var rätt surt och grinigt.

Egentligen borde jag vara jätteglad nu, gravid med ett nytt barn, nyinflyttade i vårt drömhus med en nästan tvååring som börjar bli en helt ljuvlig liten person, som pratar hela tiden och lär sig nya ord varje dag. De där tio de efterfrågade på 18-månaderskontrollen är sedan länge passerade, och nu är det snarare långt över tio tvåordsmeningar han är uppe i. Med en del underbara felsägningar som vi inte kan låta bli att infoga i vårt språk snarare än att rätta hans. ”Bappa” istället för napp. Tåg heter fortfarande ”tookatook”.  Åka vagn heter ”booka magn”. Favoritsysselsättningen är att ”pinga”.

Men jag är mest trött och sur och har ont i huvudet. Känner fortfarande inte av Knyttet så mycket, nu typ ingenting på flera dagar, och har kommit i den där fasen då jag känner att jag bara ljuger när jag säger att jag är gravid. Samtidigt som nästan alla i vår närmsta krets nu vet om graviditeten, och alla vill prata om den, och det kommande barnet. Vad jag tror växer i min mage är oklart, men det känns absolut inte som att det är en bebis. Åh, dessa graviditetsrelaterade hjärnspöken!

image

H är dessutom extra mammig, och det är bara jag som får natta. Just det jag inte orkar med, för då missar jag den lilla stund på kvällen då jag eventuellt fungerar någorlunda, och kan försöka komma iordning lite hemma. Vi lever fortfarande med kläderna i lådor/travar/högar på golvet, och ingen tvättrutin har infunnit sig. Jag vet att vi har flera oöppnade tandkrämstuber någonstans, men inte var, och vi kämpar istället febrilt varje morgon och kväll med att försöka klämma ut ytterligare en liten klutt ur tuben med resetandkräm som smakar vedervärdigt söt spearmint. Och jag ulkar varje morgon när jag borstar. Katterna vill gå ut, men jag måste hitta deras halsband först. Men i vilken låda?

Och huvudvärken på det. Japp, en riktig solstråle är jag. Godnatt!

Ny vecka, 17+0

Ny vecka, 17+0

Hoppsan hejsan, nu är det redan ny vecka igen! Den artonde graviditetsveckan, och knyttet är ca 42 % färdigbakat redan. Om 20 dagar är det halvtid!

Veckan som gått har jag mått bara bra. Lite känslosvallningar, någon stunds ömmande bröst och en del smärta bak i höfterna när jag går. Och den där härliga morgonen då tandborstningen inte bara övergick i de vanliga kväljningarna, utan även rena kräkningar av gul galla. Den tandborstningsomgången kändes inte direkt uppfriskande… Men annars inget att klaga på. Helt otroligt att två graviditeter kan vara så olika! Bara 1,5 år mellan graviditeterna (från förlossning till ny befruktning), och samma två föräldrars arvsmassa inblandad…

Veckan som gått bjöd också på de första mer konkreta fosterrörelserna, små ”poppningar” inifrån av ett boxande/sparkande knytte. Men det var bara en morgon, annars har det bara varit de mer diffusa pirrande/durrande rörelserna. Men allt tyder på att Knyttet hänger kvar, och lever runt därinne.

Denna vecka växer Knyttet till ca 18-20 cm och 160-250 gr, och börjar få fingeravtryck. Det lilla huvudet är ca 4 cm i diameter, och de små fossingarna är 2 cm långa. Knyttets skelett hårdnar, och alla sinnen fortsätter att utvecklas.

Det är helt sjukt att jag faktiskt hela denna vecka ut skulle kunna välja att avbryta graviditeten, helt utan annan anledning än att jag skulle känna för det. Don’t get me wrong, jag tycker att rätten till abort är en mänsklig rättighet som alla kvinnor borde få åtnjuta. (Jag har gjort två tidiga aborter själv i min ungdom, vilket var helt rätt val för mig där och då, och har givit mig en bättre framtid och möjlighet att ge detsamma till de barn jag fått/får nu i mer mogen ålder.) Men helt utan skäl, och så här sent, när Knyttet redan är en nästan färdig liten människa, som kan höra och känna smak? Jag kan inte annat än tycka att det känns fel i magen.

Och ända fram till utgången av vecka 22 får man göra abort med tillstånd från Socialstyrelsen. Vilket så klart är fine i de fall där det t.ex. vid RUL konstaterats missbildningar som inte är förenliga med liv/ett värdigt liv, eller där mammans hälsa är i fara. Men det går även att ange sociala skäl och få tillstånd, t.ex att mamman blivit lämnad av den blivande fadern och starkt känner att hon inte vill gå igenom det hela själv. Och det bara en vecka eller två innan det går att rädda prematurt födda barn. Det känns helt galet. Men, men – jag har inte själv varit i en sådan situation, och är dåligt rustad att döma någon som varit det. Vet bara att det ger mig olustiga känslor i maggropen att ens tänka på att avbryta en graviditet så här sent, eller senare.

Gjort midsommar

Gjort midsommar

Sådärja. Då var även midsommar avklarad. Som kanske märks på tonen var jag inte direkt på humör att fira något alls.

Därför kommer det nedan exakt noll stämningsfulla bilder på blommor, lekande barn eller konstfullt arrangerade silltallrikar. Vi var hemma hos nästangrannarna hela dagen, och det var förstås trevligt som vanligt, men tämligen långtråkigt för ett trött preggo utan något gott i glaset. Tiden mellan sillunch och grillmiddag sträckte ut sig i oändlighet, och jag satt mest och gäspade. Bara sittandes rakt upp och ner på en stol större delen av tiden.

Orkade inte vara social hela tiden, men kunde ju inte heller plocka upp telefonen och verka helt osocial. Så jag satt och satt och satt. Hade nog helst bara tagit det lugnt hemma, och gått iväg och tittat på ett midsommarfirande borta vid 4H-gården med H. Kanske med en liten picknick. Sen förstår jag ju att B gärna vill umgås med folk och fira mer som vanligt, för jag är kanske inte den roligaste just nu. Precis som förra gången går jag gärna in i mig själv under graviditeten, och varken vill eller orkar bry mig särskilt mycket om omvärlden.

Barnet syntes knappt till på hela dagen, omhändertagen av 11-åriga J och ett par ungar till. Jag försökte leka med honom någon gång, men han gjorde mycket klart för mig att jag inte var välkommen att vare sig sitta på golvet bredvid honom eller låna någon av alla bilarna.

Idag är det varmt, varmt, varmt, och jag pysslar hemma, med mamma och lillebror som barnvakter. Jag svettas så att det rinner, och har svettfläckar undet tuttarna. Glamour.

Nu lite lätt matjessillslunch före middagen hos pappa. Ska försöka få ihop en veckouppdatering senare, eftersom jag hastigt och lustigt tydligen gått in i vecka 18 idag?!?

Midsommarstressar (och prokrastinerar meddelst shopping)

Midsommarstressar (och prokrastinerar meddelst shopping)

Ja, jösses vad tiden springer iväg! Det är redan dagen före midsommar. Drivor av jobb ligger ogjort. Mamma kommer på besök över helgen, och dyker säkert upp om någon timme. Pappa med fru ska också ansluta till middagen hos oss ikväll. Imorgon midsommarfirande med nästan-grannarna, med mamma i släptåg. Lördag middag hos pappa med fru, med mamma i släptåg. Söndag köra iväg mamma, och åka till svärmor på middag. Sedan är det måndag igen och ny arbetsvecka, med ett nästan översvämmande mötesschema att lägga till de redan ansamlade drivorna.

Men. Vi har flyttat ut ur gamla huset nu! Sånär som på ett par påsar med pantflaskor och en låda med minnen från H:s första tid, som inte fick plats i det sista släplasset. Som vi har slitit! Jag skolkade från kontoret i tisdags, eftersom jag ändå mest hade ont i halsen och tyckte synd om mig själv. Så jag och B åkte hem till farbror M, där vi hade ett släp fullt med skräp stående sedan helgen. Plockade upp både M och släp, tömde släpet på tippen här i närheten.

Åkte in till gamla huset, och släppte av H på föris på vägen (mitt i lunchen). Släpade och röjde och packade. En tur till Hagby-tippen. Röjde mera, och packade vagnen med saker som skulle till nya huset. B och M åkte till nya huset, medan jag fick gå till fots och hämta H på föris. Utan barnvagn. Lååång promenad till gamla huset med avkomman. Pauser för glass, och för att avkomman lade sig ner på vägen när vi var nästan framme, och mest ville krypa runt på stället.

B kom tillbaka ensam med bil och släp. Vi fortsatte släpa, röja och packa, med H springandes runt benen. När klockan var 20.30 hade både pappan och barnet krisat ihop av trötthet och hunger, men släpet var i alla fall nästan färdigpackat. Vi fick konstatera att allt inte fick plats, och dra iväg för middag på Max på vägen hem. Lilla skrutten var så tapper, och åt faktiskt hela sin hamburgare och sina äppelklyftor, lite av min hamburgare och en stor del av mina pommes. Sedan slocknade han så fort han hamnade i bilen igen.

22.45 var vi hemma. Med ett sovande barn i bilen, som var fullpackad med saker, samt släpet. Vi var tvungna att packa ur allt, eftersom B behövde åka till gamla huset även på onsdagen, för att ta ett sista lass till tippen och ett hem. Någon gång före midnatt stupade jag i säng, med stumma ben och rumpa efter att ha sprungit upp och ner för trapporna mellan övervåningen, undervåningen och källaren i gamla huset precis hela dagen. Och burit och burit och burit. Gravid och med halsont…

Igår var jag rätt mör och trött på jobbet, och stackars B fick slita ensam större delen av dagen med de sista lassen. Men. Nu. Är. Det. Gjort. Gamla huset står tomt och öde, och vi kan fokusera på andra saker. Som arbete. Midsommar. Och uppackning av alla hundraartontusen kartonger som står utspridda hemma. Idag blir det dock bara till att ringa de mest akuta jobbsamtalen, fixa i ordning ett gästrum till mamma, och ordna middag till alla päronen på min sida. Äntligen får vi möjlighet att berätta om knyttet för dem också!

Medan jag åt frukost på kontoret imorse beställde jag lite barnkläder på nätet. Småfolk hade rea på några saker som jag sedan länge bestämt att jag bara MÅSTE ha till knyttet. Hade lite skrockfullt tänkt vänta till efter RUL innan jag började beställa saker, men ville inte riskera att gå miste om de här, som jag trånat efter så länge:

 

5D18D8E6-B82C-4A3C-965C-6ED72FE49672

Bilderna i kollaget lånade från smafolk.dk.

Om jag köpte matchande outfits till H och knyttet? OH, YES I DID! Bodys till knyttet och tröjor till H, med orangea respektive mörkbruna velourbyxor till.

När jag ändå var i shoppingtagen gjorde jag slag i saken beträffande några andra saker jag kikat på om och om igen sedan länge, och förbannat över att H redan vuxit ur. Från Me&I:s tidigare kollektioner hittade jag dessa med 40 % rabatt:

C6ED8F38-3B97-42DC-8D55-071DAF4C3185

Bilderna i kollaget lånade från meandi.com.

Bara saker till Knyttet denna gång. Tyvärr fanns inte äppelbodyn kvar till byxorna (H har den bodyn nu i storlek 92, och hur gulligt hade inte varit att matcha?). Det gula frottésetet fick bli i storlek 74/80, eftersom kortärmat inte blir aktuellt förrän nästa vår/sommar. Resten i yttepyttiga storlek 50/56, för Knyttets allra första tid. Framför allt overallen behövdes i liten storlek, eftersom H redan var ett par-tre månader när det blev höst och kallt på riktigt (typ storlek 62?) och allt tjockare vi har kvar alltså är i större storlekar. En vinterbebis denna gång, istället för en sensommardito…

Knyttets första sparkar

Knyttets första sparkar

Ligger i sängen och väntar på att familjen ska vakna. Har ont i hals och huvud, och har bestämt mig för att hjälpa B med att rensa ur det sista ur gamla huset istället för att åka till kontoret. Hjärnan går på halvfart, så jag kan lika gärna göra lite praktisk nytta.

Och plötsligt känner jag de där välbekanta små pockande rörelserna från nedre delen av magen. Små bubblor som spricker, eller popcorn som poppar, inuti min livmoder. Knyttets första små sparkar! Lilla knyttet, vars existens jag halvt förnekar större delen av dagarna. Hen finns ju där! Tänka sig…

Måndag igen, med förkylning på gång…

Måndag igen, med förkylning på gång…

Hua, återigen måndag. Även fast jag var ledig måndag till torsdag förra veckan känns det som att helgen har gått alldeles för fort förbi. Att jag vaknade med ett mycket ömt och svullet svalg gör ju knappast saken bättre. Ska jag vara förkyld över midsommar nu också?

Jag känner mig trött och utan driv på jobbet, och har så mycket arbete som samlats på hög att jag inte ens vet vart jag ska börja. Har en dåligt-samvete-klump i magen konstant, och har inte kunnat skaka av mig den under kryssningen förra veckan, eller helgen.

Graviditetshormonerna gör inte ett lika bra stressdämpande jobb denna gång som de gjorde förra graviditeten. De förhindrar de mest akuta stressreaktionerna à la vakna-mitt-i-natten-med-hjärtklappning-och-adrenalinpåslag, men inte det där malande dåliga samvetet i maggropen. Generellt är allt väldigt annorlunda denna graviditet, jag känner mig inte lika nöjd och tillfreds inombords, och ser mer sliten än lysande ut. Förra gången hade jag glänsande hår och en felfri hy i ansiktet, nu är håret mest platt och frissigt och hyn glåmig, grov och rynkig. Jag ser gammal och trött ut, och det är så jag känner mig också.

IMG_2272

Hela livet hänger i luften, mitt emellan det gamla och det nya. Vi har inte hunnit boa in oss i nya huset ännu, och är inte klara med att röja ur det gamla, som ska flyttstädas om en vecka inför nya ägarnas tillträde. Det stormar kring B jobbmässigt, och det är ännu oklart hur framtiden ser ut för hans del. Han mår inte bra, och det går ut över oss alla. Och själv är jag en riktig trygghetsjunkie som inte riktigt klarar av det här med att saker hänger i luften, så jag känner en grundläggande oro i hela kroppen. Att jag överhuvudtaget kom att leva ett liv som egenföretagare är helt okaraktäristiskt för mig, och inte alltid helt bra för mitt mentala välmående.

Det här blev visst ett enda långt klagobrev, men så får det vara. En kan inte vara på topp jämt.

Söndagen spenderade vi med att åka till gamla huset och röja, dock med en liten hjälpreda som försvårade arbetet… Två sovrum och badrummet är i var fall helt utröjda nu, sånär som på en taklampa, och sedan är det lite saker kvar i B:s gamla arbetsrum, som mest ska till tippen, och några få saker i gamla klädkammaren. Så nästan check på övervåningen. På nedervåningen ska gardiner och någon lampa plockas ner, köket tömmas på de sista småsakerna, och alla krukväxterna som står i hallen ska till nya huset, och en del skrot till tippen. Inte så mycket det heller. I källaren är det dock en hel del kvar som ska gås igenom och flyttas eller slängas, och alla utemöbler, krukor och annat trädgårdsrelaterat ska flyttas. Men sedan är det klart, och en av de där fokuspunkterna i hjärnan kan släppas för gott.

Svärmor hade bjudit in sig själv och alla farbröderna till oss igår kväll. Middagen åt vi på vår nya ”kvarterskrog”, fem minuters promenad hemifrån och med fantastisk sjöutsikt från uteserveringens trädäck som till stor del ligger på vattnet. Maten är tyvärr på sin höjd sisådär och hyfsat dyr, men vi besöker stället ändå bara för den fantastiska miljön. Under måltiden kunde vi titta på tärnor som gnabbades om en fångad fisk, en båt som blev bogserad in till hamn, och segelbåtarna som låg förtöjda i massor vid segelsällskapets bryggor. Vi tog den ”långa” promenaden hem, runt badudden, där vi kunde se herr och fru Knölsvan glida förbi med en barnaskara om sex små dunungar. Våra nya kvarter är verkligen helt fantastiska.

IMG_2268

Väl hemma hos oss igen blev det uppvisning av små kattungar. Kattmamma Doris nöjde sig ju inte med badbaljan vi gjorde i ordning i det övre badrummet, och envisades med att flytta ungar till en garderob i den tilltänkta barnkammaren innanför vårt sovrum. Tills vi gav efter och hjälpte henne att flytta hela trion dit. Nu ligger hon nöjd i sin garderobslåda, och ungarna växer så det knakar. De har dubblerat sin vikt under den första veckan, och alla har öppnat sina små pepparkornsögon. De verkar inte se så mycket ännu, och kravlar mest omkring och ser berusade ut i den lilla lådan. När de inte äter och sover, vilket de oftast gör. Men de är helt himmelskt gulliga.

IMG_2259

Vi bjöd släktingarna på kaffe, och sedan var klockan plötsligt halv elva på kvällen. Vi fick sjasa iväg gästerna och stoppa pojkstackarn i säng i all hast. Stackars liten, vad han var trött imorse när det var dags att åka till förskolan! (Han pendlar fortfarande till den gamla, och vi har inte hört något nytt om plats i den nya kommunen.)

Nej, nu måste jag fortsätta jobbet, istället för att sitta här och prokrastinera. Ha en bra dag!