Vad ska en tro?

Vad ska en tro?

Igår kring lunch började jag plötsligt må illa igen. Illamåendet varade sedan hela dagen, och även idag ligger det en lätt, men ihållande, känsla av illamående och lurar där i magtrakten.

Två och en halv dag helt utan symptom, när jag till och med kunnat dricka kaffe, och borsta tänderna helt utan kväljningstendenser. Och nu illamående igen. Men inga andra symtom, utöver tröttheten, som aldrig lämnat min sida. Jag har somnat före 22.00 varenda dag denna vecka, och varit helt icke-fungerade redan från tidig kväll.

Jag törs inte hoppas något, med hänsyn till den markanta förändringen över natten till i måndags. Känslan var så definitiv.

Imorgon är sista dagen på den tolfte veckan. Och nästa onsdag får jag definitivt besked om hur det ligger till. Finns kanske knyttet ändå?

Limbo

Limbo

Nej, det händer ingenting här. Vaknat upp för tredje dagen helt utan graviditetssymtom. Känner efter och känner efter och hoppas att kanske… Men nej.

Hade lite ”mensvärk” och spänningar i magen igår, men ingenting verkar hända. Så jag fortsätter vänta.

B blir arg när jag säger att jag inte är gravid längre, och tycker att jag bara pratar dumt och att vi ingenting kan veta så länge jag inte blöder, eller vi fått det bekräftat genom ultraljud. Men jag vet, och jag vill att vi båda ska vara beredda på att ultraljudet inte kommer att visa det vi hoppats och önskat. För det vore outhärdligt att gå dit och vänta sig att få se ett sprattlande foster när jag känner i hela min kropp att inget liv finns mer därinne.

Nåväl, det är vanligt att saker går snett, och jag är 35 år, så det är väl inte helt oväntat. Vi verkar ju tack och lov ha hyfsat lätt att bli gravida, så det kommer förhoppningsvis nya chanser. Och gör det inte det så har vi redan fått ett helt underbart barn. Så mitt i allt detta försöker jag gå vidare och fixa med allt inför flytt. En och en halv vecka kvar.

Vi var på Mio och kollade på matgrupper och sängar igår, och har väl i vart fall hittat en matgrupp vi gillar, och som passar bra i nya husets kök/matsalsdel. Skulle så klart vilja auktionsfynda lite mer unika grejer, men tid, pengar, ork och förekomst av småbarn i hemmet sätter gränser, så det blir ett Mio-bord med bordsskiva i stryktåligt högtryckslaminat. Men tygklädda stolar (gosh, vad ger vi oss in på?). Det blir nog ett Ikea-besök också.

Jag har startat en ny anslagstavla på Pinterest där jag börjat samla idéer och inspiration till nya huset. Det är riktigt svårt att hitta inredning till huset, där i princip allt 60-tal är bortrenoverat, utan att fastna i bara modernt aptråkigt ljust och fräscht á la Sköna Hem. Det är liksom bara moderna möbler som passar in, vare sig mina personliga favoriter 50-/60-/70-talsretro eller den mer lantliga/swedish grace-stilen jag fått rikta in mig på i nuvarande tidiga 30-talsträvilla passar in. Eller jo, 50-tal fungerar nog rätt bra, så det är nog ditåt jag får söka mig. Och försöka hitta roliga och färgglada småsaker som kan krydda det hela lite.

Sängar är ju en hel vetenskap, så där har vi svårt att komma fram till vad vi behöver, och hur mycket det är vettigt att lägga på en säng så här mitt i småbarnsåren. Det vi vet är att vi garanterat vill byta ut den mjuk/medium kontinentalsäng vi har idag mot en som är extrafast på båda sidorna. Jag vill absolut ha en bäddmadrass utan latexkärna (för jag upplever att jag svettas av det och att svetten liksom samlas ovanpå den där äckligt svampiga latexkärnan) men det verkar svårt att hitta idag, om en inte går och köper en svindyr tagelvariant. Svårt, svårt.

H hostar och hostar och rosslar på nätterna, så pass att han vaknar och gråter. B är orolig, medan jag försöker tänka att det nog inte är någon fara så länge han är pigg på dagarna. Han borde ju vara trött eller ha feber om det vore något allvarligt?

Idag ska jag jobba hemma och förhoppningsvis även få lite flyttstök avklarat, för på kvällarna somnar jag med H nu, eller strax därefter, när jag går upp för att trösta den lilla hostisen.

När kroppen vet

När kroppen vet

Det blir nog inget knytte för oss i år. Tyvärr.

Igår vaknade jag upp med en helt ny, eller snarare en gammal bekant, känsla i kroppen. Känslan av att inte vara gravid.

Den här gången var det inte bara ett illamående som släppt lite. Inte en typisk noja såhär i tolfte veckan när hormonerna kan lätta upp lite. Nej. Den här gången hade det över natten skett ett … skifte, är det ord som nog kommer närmast, i hela min kropp.

Borta var illamåendet, de små bröstspänningar jag ändå haft, förstoringen och den lätt mörkare pigmenteringen av vårtgårdarna, andfåddheten, värmen, doftkänsligheten, matkräsenheten, den svullna magen. Allt. Alla graviditetssymtom försvann över natten. Varenda ett. Och de har inte återvänt på ett dygn nu.

Den här gången är det ingen noja sprungen ur mitt huvud. Min kropp vet. Huvudet försöker komma ikapp, men det är svårt. Jag var ju nästan där. Framme i vecka 12, med bara en dryg vecka till KUB-ultraljudet. Det skulle ju inte skita sig nu.

Självklart finns en liten del av mig som försöker klamra sig fast vid den lilla strimma av hopp som ändå finns innan missfallet är ett blodigt faktum. Självklart önskar jag att jag får äta upp min hatt över att jag skrivit det här inlägget.

Men min kropp vet. Lika mycket som den visste att något skett bara ett par dagar efter att vi hade sex den där gången, vet den nu att något har slutat ske.

Satt och googlade saken hela dagen igår och kunde inte arbeta. Fastän jag redan vet. Mest för att huvudet inte ville förstå det kroppen så tydligt sade. För att ta in det faktum att det inte blir något syskon till H i december. Inget bebisgos över julen.

Nu hoppas jag bara att blödningarna startar snart, så att jag slipper se ett livlöst knytte på det där ultraljudet nästa vecka. Det som skulle säga att allt är bra med knyttet och att det var fritt fram att berätta för alla. Jag hoppas bara att kroppen gör sitt innan dess, nu när den vet. Från igår kväll har jag känt av en lätt ”mensvärk”, så kanske är det redan på gång.

Det har känts som att allt gått lite för bra på sistone. Som att jag haft för mycket tur. Det egna företaget som faktiskt tuffat på och givit mig försörjning nästan från dag ett. Den problemfria graviditeten som resulterade i ett friskt barn, som också är världens sötaste. Det nya fina huset. Den plötsliga nya graviditeten som kom så lätt och oväntat.

För mycket plus på kontot, helt enkelt. Dags att betala balansen. Lite bittert för att väga upp allt det söta.

Men det känns surt. Varför kunde det inte ha skett tidigare? Nu har hela våren gått i ett töcken av illamående, och min planerade hälsosatsning har uteblivit och ersatts av en påtvingad ostfralle-diet. Vi har undvikit sociala tillställningar med vänner vi saknat. För ett stort fett ingenting. Fan.

Ny vecka 11+0 (och misströstan i vecka 11+2)

Ny vecka 11+0 (och misströstan i vecka 11+2)

Ja, i lördags gick jag in på upploppet av den första trimestern. Idag är det rentav 11+2.

Veckan som gått har symtomen gått upp och ner, och jag har nojat varje gång illamåendet hållit sig på mattan längre stunder. Sedan har jag börjat må tokilla och känt mig lite lugnare. Men utslaget över veckan får jag väl säga att jag mått bättre än tidigare veckor.

I lördags förmiddag kräktes jag dock på riktigt för första gången under graviditeten, naturligtvis vid tandborstningen, som ju orsakat alla nära-kräk-upplevelser hittills.

Jag har varit sugen på lime, chili, färsk koriander och vitlök, alltså fräsch asiatisk eller texmex-mat. Annars har det varit ostfrallor för hela slanten.

Knyttet kommer under veckan att bli sex centimeter långt, och börjar bli en liten människa som kan röra sig, vrida på huvudet, hicka, suga på tummen, rynka pannan och le. Knyttet kan också svälja fostervatten, och moderkakan och navelsträngen ska ha tagit över och förse knyttet med all näring det behöver. Fingeravtryck börjar bildas på fingrarna, och ansiktsdragen börjar ta form. Knyttet går nu in i en ny fas, där det mesta redan finns på plats, och mest bara ska växa till sig.

Men just idag, i vecka 11+2, känns det tyvärr inte som att allt står rätt till med knyttet längre. Jag vaknade imorse och kände mig fullkomligt ogravid. Mycket mer markant än vid tidigare oroliga dagar. Inget illamående av något slag, brösten känns heelt slappa och fyller plötsligt inte upp kuporna i den nya bh:n som satt så perfekt när jag köpte den förra veckan, vårtgårdarna ser mindre och ljusare ut än vad de gjort de senaste veckorna, jag känner mig inte svullen alls, kväljdes inte vid tandborstning och tycker att kaffe luktar ganska gott. Varenda symtom har blåst bort under natten.

Det känns inget vidare. Jag vill verkligen inte gå till ultraljudet nästa vecka och få se ett foster utan hjärtslag.

 

Att vara försiktig med vad en önskar…

Att vara försiktig med vad en önskar…

Igår (i förrgår) var graviditetsbesvären tillbaka med besked, och jag mådde illa hela eftermiddagen och kvällen, var paniktrött och blev äcklad av allt. Och jag blir så trött på mig själv.

Jag VET ju att det var precis så här förra gången också efter vecka 10-11, att jag mådde helt okej vissa dagar, vissa dagar mådde jag illa men inte TILLRÄCKLIGT illa, och andra mådde jag bara helt kasst. Och jag VET att oavsett ökade eller minskade besvär så kommer jag inte att kunna veta om knyttet mår bra eller inte förrän jag gått de 12 veckorna OCH varit på det första ultraljudet.

Så igår (i förrgår) var allt äckligt, men jag var samtidigt hungrig hela tiden, vilket bara ökade illamåendet, och gjorde allt ännu äckligare, och så vidare. Dagens kost bestod i ostfralla till frukost, skippad lunch p.g.a. tidsbrist inför hämtningseftermiddag, en korv med bröd från Pressbyrån på väg från jobbet, jordgubbsfil med müsli och ett par skivor bergis med ost och smör till middag. Och ytterligare en brödskiva (eller, brödliknande fluff kanske är mer korrekt) med smör lite senare på kvällen. Och jag mådde så illa och hade den där äckliga klibbiga känslan i munnen som i vart fall jag får de dagar maten mest varit söt eller bestående av vitt bröd, men kunde verkligen inte få i mig något annat.

Sedan somnade jag som en sten vid nattning, förmodligen före barnet, och sov gott fram till att B kom till sängs några timmar senare. Då gick jag upp och lyckades peta ut linserna ur de halvt igenklibbade ögonen, borstade tänderna och återvände till sängen. Vaknade någon gång efter kl 03 och låg sömnlös närmare en timme för att ha somnat om riktigt skönt när klockan började ringa vid 05.30.

Började skriva detta inlägg på jobbet till bussen igår morse. Somnade. Tog mig igenom arbetsdagen och släpade mig hemåt. Lyckades äta lite bättre under dagen med surdegsmacka till frukost, lax- och avokadosushi till lunch och stekta kycklingfilébitar med citron- och ingefärakryddning och en glasnudelsallad med lime, fisksås, vitlök, chili, koriander och jordnötter till.

Dessa fräscha asieninfluerade smaker alltså: chili, koriander, lime, ingefära – Mmm! Älskar i vanliga fall också, men under graviditet är de nästan det enda jag faktiskt tycker är gott på riktigt. Men det duger inte med den halvstabbiga maten på det genomsnittliga thaihaket. Nej. Det måste vara sådär riktigt fräscht också, och jag skulle vilja bo på typ Berns asiatiska eller Eat eller liknande. Fast thairestaurangen på min arbetsort (och vår blivande bostadsort – woohoo!) är också ganska vass, och gör en laab gai som är nästan lika god som hemgjord. Fräsch texmex innehåller ju också nästan samma smaker, minus ingefära, så typ fajitas med en riktigt god gucka och limeyoghurt är också himmelriket. Måste så egen koriander, för det vill jag nästan äta direkt ur krukan.

Nåväl. Jag åt. Jag sov. Tills nu. Det är det jag gör för tillfället. Äter, och spenderar hur mycket tid som helst med att mentalt avsmaka mat för att komma på vad jag kanske skulle kunna peta i mig utan avsmak och kväljningar. Och sover. Därav dålig närvaro på bloggen.

Men jag har hunnit kramas en del med den här lilla filuren, som pratar mer och mer och har fått solröd näsa och skrapade sommarknän. Men internet har gått sönder, så han har inte fått se några fordon eller stora maskiner på två dagar och är lite putt över det.

image

Idag är det bröllopsdags, och jag är så nervös för hur jag ska kunna mörka graviditeten under middagen. Kommer jag kunna smyga åt mig alkoholfritt utan att det märks? Kommer jag klara av att äta maten? Kommer jag att vara så trött att jag inte alls kommer att vara i feststämning, och framstå som värsta tråkmånsen? Hur tidigt kan man smita från festen utan att det framstår som otrevligt? Och hur länge kan en vara kvar på festen nykter utan att det börjar funderas? Vid den här sortens stora festligheter brukar jag ofta feströka också, i vart fall framåt nattkröken när det druckits en del, och svärmor som röker kommer nog att reagera på min frånvaro i ”rökrutan”. Hotellrum utan barn som väntar efteråt, sömnen kommer att locka…

Idag är det ny vecka också, 11+0 och verkligen nedräkning till 12 fulla veckor och KUB-ultraljudet i 12+4. Men jag ska försöka hinna med den sedvanliga veckouppdateringen lite senare…

Flyttstökat

Flyttstökat

Dagen har gått i ett, med lämning på föris, frukost, källarröjning, lastning av släp, tur till soptippen, lunch och shopping, avbryta shopping för att hämta på föris, återuppta shopping, äta middag och packa lite. Hann klämma in ett par jobbsamtal i bilen också.

Några punkter på den långa listan av saker vi måste göra innan den 27/5 är i vart fall avklarade:

  • Slängt ett helt släp med skräp
  • Handlat bröllopspresent till lördag
  • Handlat outfit till lördag
  • Packat två kartonger porslin och glas

Jag mår fortfarande mycket bättre än tidigare, och kan inte låta bli att oroa mig lite för knyttet i magen.

Men nu ska jag sova. God natt!

Mår bra. Nojar. Och en duns.

Mår bra. Nojar. Och en duns.

Och nu var det dags igen för den där jag-mår-alldeles-för-bra-nu-måste-något-vara-fel-med-graviditeten-fasen.

Igår var jag plötsligt på riktigt hungrig till lunch, och kunde tänka mig att äta nästan vad som helst. Köpte en club sandwich från det närbelägna caféet och förundrades över att jag inte äcklades av vare sig currymajonnäs och barbecuesås. Blev naturligtvis stoppmätt efter att ha ätit knappt halva. Men den andra halvan slök jag som mellanmål efter ett par timmar. Och kom hem och åt fläskkotlett med potatis och sky till middag. Inga bekymmer, och knappt något illamående på hela dagen, och gluphungrig varannan timme.

Även tröttheten har lättat betydligt. Det är bara huggen i ligamenten, avsmaken för sallad och kaffe och kväljningarna vid tandborstning som skvallrat om graviditeten sedan igår. Och naturligtvis kom oron som ett brev på posten. För även om det är vidrigt att må dåligt nästan dygnet runt så är det ändå på något sätt ett kvitto på att graviditeten fortlöper som den ska.

Men just när jag – trots alla goda föresatser om att inte göra sådant denna gång – var i färd med att googla ”gravid vecka 11 slutat må illa” fick jag en flashback till graviditeten med H, och kom på att illamåendet faktiskt blev lite lättare, och inte närvarande HELA tiden, någonstans under denna period. Det fanns dagar då jag mådde helt okej. Då googlade jag frenetiskt och kom fram till att jag hamnat i något som många kallar för spökveckor, det vill säga tiden efter att det värsta illamåendet och tröttheten lagt sig, men innan graviditeten börjat ge sig till känna mer konkret genom bebiskula på magen och buffar och sparkar inifrån.

Att jag läst i minst två gravidappar att illamåendet kan börja lätta från denna vecka borde ju också vara lättande. Men icke då. Jag har nojan på repeat.

Jag minns också att jag inför KUB-testet med H var ganska säker på att det nog inte var någon därinne. Så det är same same denna gång också.

Gaah, vilken tortyr det är detta, att behöva gå så långt i graviditeten innan en får veta om allt står rätt till! Det är liksom en jätteinvestering innan en ens kan veta om det finns någon chans till utdelning.

Igår kväll fick vi i vart fall ytterligare en kartong porslin och kökspryttlar packad, så lite går det framåt med flytten.

H hade varit ute större delen av dagen på förskolan, och kom inte i säng förrän klockan var nästan 21, så nattningen gick på fem röda – han landade på kudden, tog ett grepp om mitt hår och somnade. För att skrämma livet ur oss vid 23-tiden.

Vi hade avslutat kvällens packningsbeting och satt oss i fåtöljen när en jätteduns ovanför oss fick lamporna att blinka till. Det lät som att någon kastat en tung möbel i golvet. Och sovrummet ligger rakt ovanför vardagsrummet.

Sällan har ett par föräldrar löpt genom ett hus och uppför en trappa så snabbt! Jag var så vansinnigt rädd. Väl uppe i sovrummet satt en yrvaken pojke på golvet, och började precis gråta när vi stormade in i sovrummet. Vi sprang fram, och jag tog honom i famnen för att trösta samtidigt som jag kände och kollade av hela den lilla barnakroppen. Hade han gått sönder?

Men han verkade helt okej. Rädd och chockad av det plötsliga uppvaknandet, men han verkade inte ha ont någonstans. Ville höra en bok och somnade sedan om. Men den jättesmällen? Allt såg normalt ut i sovrummet. Vi kom fram till att han måste ha ramlat mot mitt nattduksbord på något sätt, så att det slagit mot väggen, och att det var den smällen vi hört. För dunsen av ett barn som faller till golvet är ju mjukare, och den har vi ju tyvärr hört några gånger…

Jag var så chockad att jag bara grät efteråt. Gråter till och med nu när jag skriver om det. Den pojken får bara inte komma till skada. Aldrig, aldrig.

 

 

Måndag och vecka 10+2. Samt flyttpanik.

Måndag och vecka 10+2. Samt flyttpanik.

Så eh… idag hände det – jag hoppade i mina gravidjeans och en gravidtopp. Kan inte fatta att det behövs redan i vecka 11 denna gång! Förra gången jag hoppade i den här outfiten var nog vid den här tiden för två år sedan. Men då var jag 3,5 månader längre gången än vad jag är nu!

Nog kan jag ha vanliga byxor egentligen, men inte just den typen jag har hemma nu. Måste hitta några som är högre i midjan och mjuka och stretchiga. De jag har nu har börjat rulla ner sig när jag sitter, och ligger och trycker just mot livmodern = väldigt obekvämt.

Igår såg jag nästan höggravid ut, och jag börjar tvivla på att jag kan dölja sakernas tillstånd i drygt två veckor till. Måste hitta en bra outfit till bröllopet på lördag också, som döljer magpartiet på ett bra sätt. Bara vecka 11+0 då, så vill inte outa graviditeten så tidigt, och såklart inte heller stjäla brudparets strålkastarljus på deras stora dag. Men en fladdrig blus med en lös tunn kofta och en lång  scarf borde kunna funka.

Får se hur vi sitter på middagen också. Om vi sitter utspridda bland mest okänt folk är det ju en lätt match att bara be om ett alkoholfritt alternativ, men om vi sitter tillsammans med just den närmsta släkten och familjen blir det till att låtsas dricka vin och hoppas att ingen märker att nivån i glaset inte minskar. Eller nåt. Svårt, det här.

Igår skulle vi ha lämnat över H till farmor övet eftermiddagen, så att vi kunde röja hemma i lugn och ro. Men precis innan vi skulle åka så hade den lilla skruttungen gått ut i hallen, krupit upp i sin Bugaboo Bee3 (som vi använt som sovvagn på den bakre förstukvisten hela långhelgen, så han fått sova middag ute i finvädret), och somnat helt av sig själv. Vi hade inte hjärta att väcka honom, så där låg han och sov i två timmar. Och sen meddelade farmor att hon minsann tyckte att det blivit för sent…

Vi hade inte tänkt ut någon lunch, eftersom H skulle ha fått det hos farmor, så vi fick vandra iväg till den lokala thai-kiosken och köpa mat. Vi satt ute och åt för första gången i år. H hade äntligen fått tillbaka aptiten efter febern (som försvunnit på fredagen, så vi behövde aldrig gå till vårdcentralen) och satte i sig nästan en hel barnportion kycklingspett med jordnötssås och ris, plus hälften av mitt ris. Jag läppjade lite på en tom ka gai-soppa. Sedan blev det stopp på två lekplatser på hemvägen. Vädret var så fint, och han måste ju få lite roligt också, lillemannen.

Jaha. Sedan var långhelgen i princip slut. Den näst sista helgen vi hade innan flytt. (Nästa helg räknar jag bort mht bröllop.) Vi lyckades börja med genomgången av köket på kvällskvisten, och packade två kartonger. Men det var inte det lättaste med en liten vilding som började bli trött, och därför skulle jävlas på alla sätt han kunde komma på. Han har till exempel lärt sig att pressa upp altandörren om den står lite på glänt, och sätter iväg ut i trädgården. Klättra upp på köksbordet är en annan favorit. Och att öppna DVD-fordral och plocka ur skivan, lägga den med den känsliga sidan neråt och dra över valfri bords- eller golvyta.

Mindre än tre veckor till flytt. Eller exakt tre om en räknar med när själva flyttlasset går. Vi har:

  • sorterat n ä s t a n  halva källaren i släng-eller-spara
  • packat ett halvt bilsläp med kartong som ska till tippen
  • packat ihop ett arbets-/gästrum
  • sorterat och packat det som ska behållas från en bokhylla full med krämer/smink/mensskydd/gamla bijouterier/linser/necessärer/hårnålar med mera
  • packat två kartonger med ärvda fintallrikarna plus lite diverse kökspryttlar
  • slängt döda inne- och uteväxter, sorterat krukor ute

Vi har inte:

  • åkt med ett enda lass till tippen
  • sorterat drygt halva källaren i släng-eller-behåll
  • packat det vi ska behålla från källaren
  • packat köket minus två kartonger
  • packat vardagsrummet
  • packat hallen
  • packat sovrummet
  • packat det andra arbets-/gästrummet
  • packat klädkammaren
  • gått igenom vinden och packat det vi eventuellt har där

Det går bra nu…

Nu är jag framme vid jobbet efter att ha lämnat H på föris, och lämnat några provrör blod på DS provtagningscentral, för KUB-testet och det vanliga MVC-köret, samt sköldkörtelprover, som min BM också ville ha (p.g.a. min övervikt, gissar jag).

Ha en bra måndag!

Ny vecka, 10+0

Ny vecka, 10+0


Ja, så var det lördag och dags för veckobyte igen. Nu är det bara två veckor kvar till 12+0, och två och en halv vecka kvar tills KUB-ultraljudet.

Drygt 25 %, alltså EN FJÄRDEDEL av graviditeten är redan avverkad. Konstigt att det är en så stor del som är den här första tiden, när allt är osäkert och en mår räv mest hela tiden. Känslan förra gången var att de bara var en inledande liten passus, de här första tolv veckorna, och sedan sträckte den andra sköna trimestern ut sig i en oändlighet.

Tur att en glömmer, för mina uttalanden om hur mycket jag älskar att vara gravid omfattar inte direkt de här första veckorna. Jag minns nu att jag även förra gången förundrades över hur en så naturlig och ”riktig” process i kroppen som en graviditet kan få en att må så dåligt. Det känns lite som jag inbillar mig att typ biverkningar av cellgiftsbehandlingar, eller ja, cancer, skulle kännas. Konstant illamående. Oförmåga att äta normalt. Förlamande trötthet. Frossa och svettningar. Andfåddhet över ingenting. Känslan är snarare att någonting i kroppen är fruktansvärt fel, än att något är väldigt rätt.

Men kanske kommer vecka 11 att medföra en lättnad? Jag tycker faktiskt att jag redan igår var något mindre paniktrött, och frös nästan ingenting. Även idag har jag varit aktiv, promenerat och handlat på morgonen (had to have that banoffee pie…), röjt i köket och lagat pajen, umgåtts med pappa och hans fru som kom över för att leka med H en stund inför nästa veckas premiärövernattning då vi är på B:s brors bröllop (och standardbarnvakten farmor således är upptagen), lagat lunch, busat med H i trädgården samtidigt som jag röjt undan döda växter både inne och ute, kört flera skottkärror till komposthögen och börjat plocka ihop krukor och annat från trädgården inför flytten, promenerat och handlat igen, lagat middag, nattat barn och gått ur det hela vaken. B är på brorsans svensexa, så jag har fixat allt solo hela dagen utan att sova.

Nu sitter jag i bara linne i vardagsrummet och känner mig ganska varm. Och just varm är ju det jag minns att jag var som gravid, även om jag faktiskt mindes kvällsfrossorna också nu när de väl dök upp igen.

Jag känner inte alls av växtvärk på samma sätt som förra gången, men allt är väl mer uttänjt och slappt nu och ger vika lättare, eftersom det trots allt inte var så himla längesen det begav sig sist.

Ibland kan jag känna att nedre delen av magen känns spänd på kvällarna, och jag känner av ansträngning i svanskotan när jag går längre sträckor, men annars känns kroppen rätt normal. Men jag ser  v ä l d i g t  gravid ut redan. Tjock var jag ju innan också, och med en rejäl mage som ibland kan se ut som en gravidmage, men nu är det verkligen påtagligt, och byxorna börjar bli svåra att knäppa. Jag hoppas dock att folk inte tänker på det, i och med den tidigare tjockman.

Knyttet märks inte av ännu annat än som den kända orsaken till det dåliga måendet. Men det händer minsann saker därinne. Knyttet kommer att fördubbla sin längd den kommande veckan, alla viktiga organ är färdiga och ska bara växa, och hen kan gäspa, suga och svälja. Det är ju inte klokt! Jag minns inte heller från förra gången att det är så mycket som utvecklas så tidigt, utan i mitt huvud varade embryostadiet och dess lilla oformliga jordnöt till minivarelse mycket längre.

Knyttet är fyra centimeter långt, och väger ca 8 gram. Tarmarna, som tidigare delvis utvecklats ute i navelsträngen, är på väg in i kroppen igen. Knyttet har ögonlock som kan stängas, och händerna kan slutas vid beröring. Och knyttet rör sig för fullt, även om jag inte kan känna det ännu.

Se till att växa som du ska nu, knyttet lilla, så ses vi till vintern! Både mamma och pappa längtar redan efter att få träffa dig, och hoppas på att få glutta lite på dig om ett par veckor. Se dig sprattla och snurra därinne, och komma hem med en fin liten bild på dig att visa för din storebror, och alla andra som kommer att bli så glada över att få veta att du finns!