Barnmorskebesök och KUB-ultraljud, vecka 12+4

Barnmorskebesök och KUB-ultraljud, vecka 12+4

Jag börjar med det viktigaste: KNYTTET LEVER! Så, nu var det viktigaste sagt, och jag kan gå vidare och berätta om dagen från början.

Vi hastade hemifrån vid kvart i åtta imorse, släppte av H på föris och sladdade in vid Prima Liv någon minut efter åtta. Som tur var hade barnmorskan inte hunnit börja leta efter oss ännu, utan kom ut i väntrummet först fem över.

Vi satte oss ner och gick igenom vad som hänt sedan sist: att mina järndepåer var jättebra, och sköldkörtelvärdena likaså. Jag nämnde lite i förbifarten att jag hade mått mycket bättre sedan en vecka, och – lite skämtsamt – att jag såklart oroat mig över det. Barnmorskan tyckte att jag s k a ju må bättre nu, och att det ju är så det är: först oroar en sig för att en inte ska bli gravid, sedan för missfall, sedan att något ska vara fel på barnet, sedan för förlossningen, sedan för att bebisen ska sluta andas, sedan att barnet inte ska få kompisar, att tonåringen ska komma hem och lukta sprit o.s.v. Jag lät det vara så, för jag ville verkligen inte tänka på det och bli ledsen, när det ändå bara var ultraljudet som kunde ge mig ett svar.

Sedan kunde B såklart inte hålla mun, utan började: ”… men sen var ju du så orolig eftersom det försvann så snabbt, allting, över natten…” Och jag sa kort att ”Det får vi se på ultraljudet sen.”. Men då var det för sent, och tårarna började rinna. Jag blev jättesur på B, och blängde argt på honom mellan tårarna.

Sedan blev det blodsockerkoll (4,5 – perfekt), blodtryckskoll (115/70 – jättebra) och vägning (-1 kg sedan inskrivning). Hur jag lyckats gå ner i vikt på den diet av socker, vitt mjöl, ost och smör som jag hållit på sistone är en gåta, men så är det. Sista MVC-vikten förra graviditeten var +3 kg, så det är väl så jag fungerar som gravid, helt enkelt.

Sedan gick vi igenom det som kommer härnäst: RUL i början av juli, BM-besök veckan efter, glukosbelastning (URK!) framåt v 28, och tillväxtultraljud i v … 32, tror jag det var. Bm nämnde att andra barnet oftast blir större, så minst en fyrakilosklump kan jag väl räkna med, när H vägde 3850 gram. Men å andra sidan så har han väl banat vägen ut, så att det inte blir svårare ändå.

Därefter var vi tvungna att ta oss in till stan och Odenplan för att komma till Ultragyn, eftersom vi inte hade fått tid på DS. Efter en baguette och en kaffe till frukost tog vi hissen upp till våning 8, och slog oss ner i väntrummet. En kort stund senare blev vi inropade i ett undersökningsrum, och jag blev ombedd att lägga mig på britsen direkt.

Ultraljudsbarnmorskan smetade ut den kalla gelen på min mage, och tryckte ner ultraljudsapparaten. Först såg jag bara en tom rund säck – fanns det inget knytte alls därinne? Sedan flimrade bilden till, och en hel bebis dansade plötsligt fram i bild. Det var ingen tvekan om att knyttet levde – hen sprattlade runt som tusan därinne! Jag blev helt överväldigad av känslan av att se en levande bebis, med huvud, armar och ben.

Barnmorskan kollade runt en stund, och tog sina mått. Allt medan knyttet flaxade med armarna och sparkade med de små fötterna, och till synes hoppade till ibland (hicka?).

Efter att alla siffror matats in fick vi beskedet att knyttet är precis så stor som hen ska vara enligt sista mens, och att risken för Downs syndrom var 1/8800 och risken för Trisomi 13 och 18 (tror jag det var) var 1/20 000. Jättebra siffror, och vi kan andas ut lite och börja berätta vår glada nyhet.

Så, tydligen kan min kropp lura mig hur mycket som helst. Jag hade helt fel, och min oro och vetskap om att allt gått åt skogen var bara katastroftankar.  Att alla graviditetssymtom plötsligt försvinner behöver inte alls betyda att något gått fel med bebisen. Så var det med det, och aldrig har jag varit gladare att ha fel.

Knyttet var både livligare och såg mer ut som en bebis än vad H gjorde vid KUB-ultraljudet förra gången. Men det var nog redan i mitten av vecka 12 enligt sista mens, och vi blev tillbakaflyttade ett par dagar också. Så knyttet är nog mer än en vecka äldre, och det syntes faktiskt.

Men några bilder blev det inte. Det skulle vi kanske ha sagt till om innan, men jag vågade inte eftersom jag ändå inte trodde att det skulle finnas något knytte. Förra gången, när vi gjorde alla ultraljud på DS, fick vi massor av bilder utan att behöva fråga om det. Lite surt, men vi fick i alla fall se en riktigt fin liten knyttedans.

2 thoughts on “Barnmorskebesök och KUB-ultraljud, vecka 12+4

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *