Mår bra. Nojar. Och en duns.

Mår bra. Nojar. Och en duns.

Och nu var det dags igen för den där jag-mår-alldeles-för-bra-nu-måste-något-vara-fel-med-graviditeten-fasen.

Igår var jag plötsligt på riktigt hungrig till lunch, och kunde tänka mig att äta nästan vad som helst. Köpte en club sandwich från det närbelägna caféet och förundrades över att jag inte äcklades av vare sig currymajonnäs och barbecuesås. Blev naturligtvis stoppmätt efter att ha ätit knappt halva. Men den andra halvan slök jag som mellanmål efter ett par timmar. Och kom hem och åt fläskkotlett med potatis och sky till middag. Inga bekymmer, och knappt något illamående på hela dagen, och gluphungrig varannan timme.

Även tröttheten har lättat betydligt. Det är bara huggen i ligamenten, avsmaken för sallad och kaffe och kväljningarna vid tandborstning som skvallrat om graviditeten sedan igår. Och naturligtvis kom oron som ett brev på posten. För även om det är vidrigt att må dåligt nästan dygnet runt så är det ändå på något sätt ett kvitto på att graviditeten fortlöper som den ska.

Men just när jag – trots alla goda föresatser om att inte göra sådant denna gång – var i färd med att googla ”gravid vecka 11 slutat må illa” fick jag en flashback till graviditeten med H, och kom på att illamåendet faktiskt blev lite lättare, och inte närvarande HELA tiden, någonstans under denna period. Det fanns dagar då jag mådde helt okej. Då googlade jag frenetiskt och kom fram till att jag hamnat i något som många kallar för spökveckor, det vill säga tiden efter att det värsta illamåendet och tröttheten lagt sig, men innan graviditeten börjat ge sig till känna mer konkret genom bebiskula på magen och buffar och sparkar inifrån.

Att jag läst i minst två gravidappar att illamåendet kan börja lätta från denna vecka borde ju också vara lättande. Men icke då. Jag har nojan på repeat.

Jag minns också att jag inför KUB-testet med H var ganska säker på att det nog inte var någon därinne. Så det är same same denna gång också.

Gaah, vilken tortyr det är detta, att behöva gå så långt i graviditeten innan en får veta om allt står rätt till! Det är liksom en jätteinvestering innan en ens kan veta om det finns någon chans till utdelning.

Igår kväll fick vi i vart fall ytterligare en kartong porslin och kökspryttlar packad, så lite går det framåt med flytten.

H hade varit ute större delen av dagen på förskolan, och kom inte i säng förrän klockan var nästan 21, så nattningen gick på fem röda – han landade på kudden, tog ett grepp om mitt hår och somnade. För att skrämma livet ur oss vid 23-tiden.

Vi hade avslutat kvällens packningsbeting och satt oss i fåtöljen när en jätteduns ovanför oss fick lamporna att blinka till. Det lät som att någon kastat en tung möbel i golvet. Och sovrummet ligger rakt ovanför vardagsrummet.

Sällan har ett par föräldrar löpt genom ett hus och uppför en trappa så snabbt! Jag var så vansinnigt rädd. Väl uppe i sovrummet satt en yrvaken pojke på golvet, och började precis gråta när vi stormade in i sovrummet. Vi sprang fram, och jag tog honom i famnen för att trösta samtidigt som jag kände och kollade av hela den lilla barnakroppen. Hade han gått sönder?

Men han verkade helt okej. Rädd och chockad av det plötsliga uppvaknandet, men han verkade inte ha ont någonstans. Ville höra en bok och somnade sedan om. Men den jättesmällen? Allt såg normalt ut i sovrummet. Vi kom fram till att han måste ha ramlat mot mitt nattduksbord på något sätt, så att det slagit mot väggen, och att det var den smällen vi hört. För dunsen av ett barn som faller till golvet är ju mjukare, och den har vi ju tyvärr hört några gånger…

Jag var så chockad att jag bara grät efteråt. Gråter till och med nu när jag skriver om det. Den pojken får bara inte komma till skada. Aldrig, aldrig.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *