Ny vecka, 10+0

Ny vecka, 10+0


Ja, så var det lördag och dags för veckobyte igen. Nu är det bara två veckor kvar till 12+0, och två och en halv vecka kvar tills KUB-ultraljudet.

Drygt 25 %, alltså EN FJÄRDEDEL av graviditeten är redan avverkad. Konstigt att det är en så stor del som är den här första tiden, när allt är osäkert och en mår räv mest hela tiden. Känslan förra gången var att de bara var en inledande liten passus, de här första tolv veckorna, och sedan sträckte den andra sköna trimestern ut sig i en oändlighet.

Tur att en glömmer, för mina uttalanden om hur mycket jag älskar att vara gravid omfattar inte direkt de här första veckorna. Jag minns nu att jag även förra gången förundrades över hur en så naturlig och ”riktig” process i kroppen som en graviditet kan få en att må så dåligt. Det känns lite som jag inbillar mig att typ biverkningar av cellgiftsbehandlingar, eller ja, cancer, skulle kännas. Konstant illamående. Oförmåga att äta normalt. Förlamande trötthet. Frossa och svettningar. Andfåddhet över ingenting. Känslan är snarare att någonting i kroppen är fruktansvärt fel, än att något är väldigt rätt.

Men kanske kommer vecka 11 att medföra en lättnad? Jag tycker faktiskt att jag redan igår var något mindre paniktrött, och frös nästan ingenting. Även idag har jag varit aktiv, promenerat och handlat på morgonen (had to have that banoffee pie…), röjt i köket och lagat pajen, umgåtts med pappa och hans fru som kom över för att leka med H en stund inför nästa veckas premiärövernattning då vi är på B:s brors bröllop (och standardbarnvakten farmor således är upptagen), lagat lunch, busat med H i trädgården samtidigt som jag röjt undan döda växter både inne och ute, kört flera skottkärror till komposthögen och börjat plocka ihop krukor och annat från trädgården inför flytten, promenerat och handlat igen, lagat middag, nattat barn och gått ur det hela vaken. B är på brorsans svensexa, så jag har fixat allt solo hela dagen utan att sova.

Nu sitter jag i bara linne i vardagsrummet och känner mig ganska varm. Och just varm är ju det jag minns att jag var som gravid, även om jag faktiskt mindes kvällsfrossorna också nu när de väl dök upp igen.

Jag känner inte alls av växtvärk på samma sätt som förra gången, men allt är väl mer uttänjt och slappt nu och ger vika lättare, eftersom det trots allt inte var så himla längesen det begav sig sist.

Ibland kan jag känna att nedre delen av magen känns spänd på kvällarna, och jag känner av ansträngning i svanskotan när jag går längre sträckor, men annars känns kroppen rätt normal. Men jag ser  v ä l d i g t  gravid ut redan. Tjock var jag ju innan också, och med en rejäl mage som ibland kan se ut som en gravidmage, men nu är det verkligen påtagligt, och byxorna börjar bli svåra att knäppa. Jag hoppas dock att folk inte tänker på det, i och med den tidigare tjockman.

Knyttet märks inte av ännu annat än som den kända orsaken till det dåliga måendet. Men det händer minsann saker därinne. Knyttet kommer att fördubbla sin längd den kommande veckan, alla viktiga organ är färdiga och ska bara växa, och hen kan gäspa, suga och svälja. Det är ju inte klokt! Jag minns inte heller från förra gången att det är så mycket som utvecklas så tidigt, utan i mitt huvud varade embryostadiet och dess lilla oformliga jordnöt till minivarelse mycket längre.

Knyttet är fyra centimeter långt, och väger ca 8 gram. Tarmarna, som tidigare delvis utvecklats ute i navelsträngen, är på väg in i kroppen igen. Knyttet har ögonlock som kan stängas, och händerna kan slutas vid beröring. Och knyttet rör sig för fullt, även om jag inte kan känna det ännu.

Se till att växa som du ska nu, knyttet lilla, så ses vi till vintern! Både mamma och pappa längtar redan efter att få träffa dig, och hoppas på att få glutta lite på dig om ett par veckor. Se dig sprattla och snurra därinne, och komma hem med en fin liten bild på dig att visa för din storebror, och alla andra som kommer att bli så glada över att få veta att du finns!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *