Till minne av en liten svart katt

Till minne av en liten svart katt

Idag är det tre år sedan jag sade farväl till en av mina allra äldsta vänner. En liten svart katt som hette Trixie.

Jag köpte henne från en bondgård i Roslagen hösten då jag skulle fylla 16 år. En liten, liten ensam svart sak som kravlade runt på ladugårdsgolvet, omgiven av betydligt större grårandiga kullsyskon. Sex veckor gamla och moderlösa, då mamma katt hade blivit påkörd av en bil och dött.

Att det var hon som skulle få följa med mig hem var solklart redan vid första anblick. En femtiolapp kostade hon; pengar jag fått av min pappa för att käka något på stan, eller fika, eller vad jag nu hade hittat på för ursäkt. Det var inte direkt så att jag hade fått okej hemifrån att köpa katt.

Det var en väldigt stökig period av mitt liv. Jag var femton, nästan sexton, och hade skolkat mig igenom större delen av högstadiet. Hängt ute hela nätterna, testat alla möjliga sorters droger och allt annat som var farligt men spännande. Satt inlåst i mitt rum när jag var hemma, och kunde dra iväg ett par, tre dagar i sträck utan att berätta för min pappa vart jag skulle.

Jag brydde mig inte om någons tillåtelse. Så jag tog hem den lilla, lilla svarta kattungen med den lilla vita fläcken under hakan. Köpte en kattlåda och lite kattmat och hade henne inlåst i mitt rum med mig. Hon var enormt kontaktsökande, liten och moderlös som hon var. Jag tror att en liten varelse som behövde mig var något av det bästa som kunde ha hänt mig just då.

Efter en tid (någon vecka eller två?) avslöjade jag min hemlighet för pappa. Nog var han lite arg, men han kunde inte heller motstå den lilla svarta hårbollen som plötsligt for omkring i lägenheten.

Tiden gick, och jag började få ordning på mig själv. Efter att ha struntat i skolan och bara drivit runt i flera år flyttade jag hemifrån och började på gymnasiet i en annan stad, och sedermera bar det iväg till Skåne för universitetsstudier. Trixie bodde kvar hemma hos pappa fram till dess att jag flyttade in i min första riktiga lägenhet andra året på universitetet. Hon var mitt största, och egentligen enda, stöd under en period då jag hade det riktigt tufft. Att få komma hem, lägga mig i soffan med en filt, och strax känna hennes mjuka buffanden med nosen när hon ville bli insläppt under filten…

Hon följde sedan med ett antal flyttar över landet, tills hon slutligen hamnade här i huset. Där hon också slutade sina dagar en lika vacker majmorgon som denna, med solsken och fågelkvitter. 16 år gammal, och i 16 år hade hon varit min vän, min bebis.

Ungefär samtidigt som jag opererades för mina cellförändringar fick vi veta att det irriterade röda i hennes tandkött inte bara var en inflammation, utan en tumör som ätit sig igenom hela käken. Jag beslutade att låta henne finnas kvar en sista tid, så länge hon verkade finna njutning i sitt kattliv, och med dagliga doser av smärtlindring och kyckling/ost-godisar. Men dagen kom snart ändå, när jag kände att det var dags att fatta det där avgörande djurägarbeslutet.

Veterinären var här och gav henne den sista sprutan, och lätt, så lätt, flög hon iväg. Hon låg i B:s famn, för jag stod inte ut med tanken på att känna hennes kropp bli slapp i mina armar. Men det var så vackert ändå, hur hon fick somna in stilla och helt utan rädsla, utan att göra motstånd.

Det var så outsägligt tomt efteråt. Men livet gick ändå vidare, och hon finns inte dagligen i mina tankar längre, utan bara någon gång då och då.

Just idag minns jag dock en liten svart katt. Som pratade mycket, och hade den mjukaste lilla rosa tungan som inte alls var så sträv som en katts tunga ska. Som alltid var så liten och mager och kobent, och vägde som en fjäder i knät. Som aldrig förstod sig på andra katter, och förmodligen inte visste att hon var en själv. Som alltid skulle ligga under täcket, och vars största jaktbedrift var att fånga en trollslända på uteplatsen.

image

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *