Flyttat

Flyttat

Packade till efter 02. Upp igen vid 07 för att fortsätta. Flyttbilen kom till gamla huset 08 och lämnade det nya vid 15.30.

Jag är stel som en stenstod, har ont i rygg och knän, och muskler jag inte visste att jag hade i rumpan och armarna.

Men nu är vi på plats. Och jag ska sova. Godnatt!

Ny vecka, 13+0

Ny vecka, 13+0

Igår trädde jag in i den fjortonde graviditetsveckan, och har avverkat ungefär 33 % av graviditeten. En tredjedel!

Veckan som gått började med att jag trodde att knyttet inte längre fanns, även om jag inte var lika säker som veckan innan. Många av graviditetssymtomen hade återvänt, även om jag var fortsatt oroad över bristen på känningar i brösten och den slappa magen, där ingen hård kula alls kunde detekteras.

Vid KUB-testet på dag 12+4 var det dock ingen tvekan – där fanns en vilt sprattlande liten bebis, som fäktade med både armar och ben. Siffrorna var jättefina, och jag var helt chockad över hur min kropp kunde lura mig så grundligt.

Ytterligare en insikt kom över mig eftet bekräftelsen på knyttets existens – pirrandet och durrandet precis där barnmorskan hade riktat sin ultraljudsapparat var ju … Fosterrörelser! Don’t get me wrong – jag påstår inte att jag känt sparkar i vecka 13, det är mycket subtilare än så. Mer en förnimmelse av aktivitet, ett pirr, som ofta kommer när jag sitter och äter. Knyttet gör en liten tack-för-maten-dans, och jag känner av vibrationerna av den. Inte varje dag, men då och då, kommer  pirret och durrandet, och jag blir så glad när jag i sinnet frammanar bilden av den lilla sprattlande bebisen jag fick se på ultraljudet.

Enligt 1177:s graviditetskalender var veckan som gick den första veckan i den andra trimestern, medan andra appar och sidor tycker att den börjar först denna vecka, eller till och med veckan efter.

Jag har börjat känna mig som ett andra trimestern-preggo i alla fall. Mår bra och orkar mer än på länge. Har inga jätteproblem med mat, så länge det inte är kött (som i en grillad biff eller så, färsmat och skinka går bra) eller annan mustig mat. Nu när jag vet att jag har ett friskt och aktivt knytte i magen gör jag inget annat än njuter av att illamåendet och mataversionerna gav med sig tidigare denna gång.

Flera av apparna berättar att mamman kan få både mycket livliga drömmar och en ökad sexdrift vid den här tiden i graviditeten. Och ja, det är väl bara att säga att det stämmer. Även om inget sker i praktiken p.g.a. flyttstress och barn i sängen så dyker i alla fall tanken upp då och då… Vilket är en avsevärd förbättring jämfört med tidigare veckor, då jag mer känt att rör-du-mig-så-kanske-jag-kräks-på-dig.

Veckan som kommer ägnar knyttet mest åt att växa och är/blir någonstans mellan 6,5 och 8 cm från huvud till stjärt. Apparna säger olika, men det kan kanske bero på om de menar början eller slutet av veckan?

Hår börjar växa på huvudet (och blir knyttet något som storebror så är det en stor mörk kalufs som är på gång), och ögonbryn börjar framträda. Rörelserna blir mindre ryckiga. Skelettet växer sig starkare, och fingeravtrycken utvecklas.

Nu tänker jag njuta av att må bra, och längta till nästa chans att se knyttet, vid RUL om lite drygt fem veckor. Så snart flytten är klar också har jag kanske både de fysiska och de tidsmässiga förutsättningarna för att styra upp både kost och motion så pass att jag är någorlunda fit for fight när det är dags för förlossning till vintern.

Omtumlad och mycket lycklig

Omtumlad och mycket lycklig

Igår morse vaknade jag efter första natten i vårt nya hus, och nu har jag redan vaknat här för andra gången. De senaste dagarna har jag knappt hunnit uppdatera bloggen alls, för allt har bara gått i ett.

I torsdags lämnade vi H på föris och var sedan hemma båda två och packade. Och packade och packade. Åkte till tippen med gamla soffor och fåtöljer som gjort sitt. Blev en kvart sena till hämtning, åkte sedan hem och fortsatte packa medan H sprang runt och härjade mitt i kaoset. Packade lite mer efter att han somnat i gästrummet, och bar sedan ner vår säng och lastade den på bilsläpet. Vet inte hur rekommenderat det är för gravida kvinnor att kånka kontinentalsängar nerför trappor mitt i natten, men ner kom sängen i alla fall…

Fredagen började med lämning av H, sedan iväg med släp och allt till nya staden. Förutom en säng hade vi packat all B:s finsprit i bilen (gud förbjude att den skulle åka flyttbil!). Lastade med en säng och en massa sprit ankom vi således till vår nya gata, släppte släpvagnen på gatan och hann nätt och jämt få en fralla till frukost på kafé innan det var dags att möta säljarna hos mäklaren. Skriva på mera papper, bli flerfaldiga miljonärer i lån, få nycklar och prata om huset.

Vi blir bara den tredje familjen i huset; säljarna hade bott där i drygt 20 år, och innan dem var det originalfamiljen som byggde kåken 1966. Det känns tryggt och bra, bara familjer som hållit ihop och trivts i huset. Vårdat det långsiktigt, och med tanken på att det var deras familjehem, och inte bara ett tillfälligt kliv i ”bostadskarriären”.

När allt var färdigt tog vi oss till huset, släpade  in sängen och spriten (haha, tänk om grannarna såg oss), och gick runt och insöp atmosfären och känslan av att det här var VÅRT hus. Vårt familjehem.

Sedan var det redan sen eftermiddag, och hög tid att hämta H. Men först var vi tvungna att lämna släpet hos B:s mamma, där B:s ena bror höll på att riva en gammal altan, och behövde iväg med skrot.  Vi blev nästan 40 min sena till förskolan, där vi skulle ha varit vid 16 (skämskudde), och åkte sedan till gamla huset och packade med lite småsaker. Sedan tillbaka til nya huset, efter lite thaimat på vägen, och därefter somnade vi alla tre. Och sov så gott, så gott.

Jag var vaken mellan halv sju och halv nio, och låg och bara väntade på att resten skulle vakna så att vi kunde åka och äta frukost. Sedan måste jag ha somnat till, för plötsligt var klockan kvart över tio, och både man och barn sov fortfarande! Jag drog upp dem, och vi kom iväg för en frukostlunch på kafé, där H hellre åt av min surdegsmacka än pannkakorna vi beställt åt honom…? En vet verkligen inte från ena dagen till nästa vad som kommer att gå hem hos den där… Men ingen annan fick äta hans pannkakor heller, för han har nu lärt sig konceptet ”min”, och vägrar dela med sig av något alls.

Sedan lämnade vi H hos morfar, åkte och handlade saker för att kunna underhållsolja parketten i kök och hall, sopkorgar till alla tre toaletterna i nya huset, nya kattlådor, en ny transportbur och en dörrmatta. Samt hämtade ut en matta till vardagsrummet som jag beställt på Mio.

Vi lämnade inköpen i huset och åkte de sex milen till det gamla huset, där vi packade lite och fångade in katterna i deras burar. Sedan åkte vi tillbaka, med en kör av katter som ”sjöng” hela vägen. Handlade lite nödtorft, och hann nätt och jämnt komma fram till huset innan morfar och G kom gående med H. Gav en snabb visning av huset, vinkade av dem, och försökte äta lite inköpt räksmörgåstårta medan en övertrött unge (som inte sovit på hela dagen efter sin sovmorgon) jagade tre uppstressade katter.

Pojkstackarn somnade sedan på tre röda, och vi satt uppe och tittade ut på vår fina utsikt och pratade om huset och vad vi vill lämna för bidrag till det under vår tid här. En ny och delvis ombyggd balkong samt uteplats kom på första plats, sedan renovering av badrummet i vår ”master suite” som är från 1996 och således börjar nå sin tekniska livslängd. Men inget är akut, huset är välvårdat.

Nu ska vi strax bränna iväg på frukost, sedan lämna H till morfar en stund medan vi oljar golv, sedan till gamla huset för hysterisk packning och en allra sista natt. Imorgon går flyttlasset på riktigt.

 

Bara flytten kvar

Bara flytten kvar

Imorgon är sista dagen före vi får tillträde till nya huset. På måndag kommer själva flyttbilen.

Men vi kan såklart inte vänta, utan tar med oss en säng och lite smått med bilsläpet redan på fredag, och sover två nätter i nya huset i helgen istället för bland kartonger, bös och ävj i det gamla. Nya sängen är ju ifrån Mio, och med deras låånga leveranstider funkade det inte att få hem den tills på fredag. Det tar någon månad till. Två för soffan. Men köksmöblerna borde komma i början av nästa vecka i alla fall. Alltid något.

Vi har MYCKET kvar att packa, så det börjar bli skarpt läge. Och jag packade ihop själv idag istället för att packa. Jag måste ha varit mer spänd än vad jag trott över knyttet, för så fort vi kom hem i eftermiddags blev jag paniktrött och fick fruktansvärd huvudvärk. Lycklig, men helt slut som artist.

Först nu på kvällen har jag fått tummen ur, och lyckats sortera alla matvaror och slängt allt som var gammalt eller med bara lite kvar i förpackningen. Nu ska jag sova. Bara jag får in katten Doris först. Hon satt i fönstret utanför ytterdörren nyss, men när B öppnade och hon hoppade ner på förstukvisten fastnade hon med en tass i en springa i trallen. Hon skrek och skrek tills hon lyckades slita loss tassen, och sprang sedan iväg. Men nu vill hon inte komma in, för hon är övertygad om att det var husse som låg bakom den hemska attacken…

Hon verkar springa obehindrat, så hon är nog bara skrämd. Knäppa lilla djur…

Barnmorskebesök och KUB-ultraljud, vecka 12+4

Barnmorskebesök och KUB-ultraljud, vecka 12+4

Jag börjar med det viktigaste: KNYTTET LEVER! Så, nu var det viktigaste sagt, och jag kan gå vidare och berätta om dagen från början.

Vi hastade hemifrån vid kvart i åtta imorse, släppte av H på föris och sladdade in vid Prima Liv någon minut efter åtta. Som tur var hade barnmorskan inte hunnit börja leta efter oss ännu, utan kom ut i väntrummet först fem över.

Vi satte oss ner och gick igenom vad som hänt sedan sist: att mina järndepåer var jättebra, och sköldkörtelvärdena likaså. Jag nämnde lite i förbifarten att jag hade mått mycket bättre sedan en vecka, och – lite skämtsamt – att jag såklart oroat mig över det. Barnmorskan tyckte att jag s k a ju må bättre nu, och att det ju är så det är: först oroar en sig för att en inte ska bli gravid, sedan för missfall, sedan att något ska vara fel på barnet, sedan för förlossningen, sedan för att bebisen ska sluta andas, sedan att barnet inte ska få kompisar, att tonåringen ska komma hem och lukta sprit o.s.v. Jag lät det vara så, för jag ville verkligen inte tänka på det och bli ledsen, när det ändå bara var ultraljudet som kunde ge mig ett svar.

Sedan kunde B såklart inte hålla mun, utan började: ”… men sen var ju du så orolig eftersom det försvann så snabbt, allting, över natten…” Och jag sa kort att ”Det får vi se på ultraljudet sen.”. Men då var det för sent, och tårarna började rinna. Jag blev jättesur på B, och blängde argt på honom mellan tårarna.

Sedan blev det blodsockerkoll (4,5 – perfekt), blodtryckskoll (115/70 – jättebra) och vägning (-1 kg sedan inskrivning). Hur jag lyckats gå ner i vikt på den diet av socker, vitt mjöl, ost och smör som jag hållit på sistone är en gåta, men så är det. Sista MVC-vikten förra graviditeten var +3 kg, så det är väl så jag fungerar som gravid, helt enkelt.

Sedan gick vi igenom det som kommer härnäst: RUL i början av juli, BM-besök veckan efter, glukosbelastning (URK!) framåt v 28, och tillväxtultraljud i v … 32, tror jag det var. Bm nämnde att andra barnet oftast blir större, så minst en fyrakilosklump kan jag väl räkna med, när H vägde 3850 gram. Men å andra sidan så har han väl banat vägen ut, så att det inte blir svårare ändå.

Därefter var vi tvungna att ta oss in till stan och Odenplan för att komma till Ultragyn, eftersom vi inte hade fått tid på DS. Efter en baguette och en kaffe till frukost tog vi hissen upp till våning 8, och slog oss ner i väntrummet. En kort stund senare blev vi inropade i ett undersökningsrum, och jag blev ombedd att lägga mig på britsen direkt.

Ultraljudsbarnmorskan smetade ut den kalla gelen på min mage, och tryckte ner ultraljudsapparaten. Först såg jag bara en tom rund säck – fanns det inget knytte alls därinne? Sedan flimrade bilden till, och en hel bebis dansade plötsligt fram i bild. Det var ingen tvekan om att knyttet levde – hen sprattlade runt som tusan därinne! Jag blev helt överväldigad av känslan av att se en levande bebis, med huvud, armar och ben.

Barnmorskan kollade runt en stund, och tog sina mått. Allt medan knyttet flaxade med armarna och sparkade med de små fötterna, och till synes hoppade till ibland (hicka?).

Efter att alla siffror matats in fick vi beskedet att knyttet är precis så stor som hen ska vara enligt sista mens, och att risken för Downs syndrom var 1/8800 och risken för Trisomi 13 och 18 (tror jag det var) var 1/20 000. Jättebra siffror, och vi kan andas ut lite och börja berätta vår glada nyhet.

Så, tydligen kan min kropp lura mig hur mycket som helst. Jag hade helt fel, och min oro och vetskap om att allt gått åt skogen var bara katastroftankar.  Att alla graviditetssymtom plötsligt försvinner behöver inte alls betyda att något gått fel med bebisen. Så var det med det, och aldrig har jag varit gladare att ha fel.

Knyttet var både livligare och såg mer ut som en bebis än vad H gjorde vid KUB-ultraljudet förra gången. Men det var nog redan i mitten av vecka 12 enligt sista mens, och vi blev tillbakaflyttade ett par dagar också. Så knyttet är nog mer än en vecka äldre, och det syntes faktiskt.

Men några bilder blev det inte. Det skulle vi kanske ha sagt till om innan, men jag vågade inte eftersom jag ändå inte trodde att det skulle finnas något knytte. Förra gången, när vi gjorde alla ultraljud på DS, fick vi massor av bilder utan att behöva fråga om det. Lite surt, men vi fick i alla fall se en riktigt fin liten knyttedans.

Vårruset 2016

Vårruset 2016

Igår var det dags för årets vårrus. Detta blev inte heller året då jag sprang runt banan, eftersom graviditeten kom och omöjliggjorde träningen som skulle ha krävts för att få upp konditionen tillräckligt.

Illamåendet och andfåddheten har gjort så att jag inte ens kunnat satsa på en snabbare gång, så den enda förberedelsen har varit mina vanliga promenader i vardagen, 2+1 kilometer till jobbet på morgonen och sedan 1+2 kilometer tillbaka  på kvällen. Så igår blev det en hyfsat rask promenadtakt med barnvagn, och de fem kilometrarna avverkades på lite drygt 50 minuter. Tillräckligt för att en kortbent tjockis som jag ska bli både lite andfådd och rejält rödmosig i ansiktet under promenaden, och ha en lätt träningsvärk i ändalykten idag efter att ha knuffat barnvagn uppför backarna.

Jag kände att det var viktigt att gå loppet även fast det blev i snigelfart, för att få in traditionen att Vårruset s k a genomföras varje år. En dag s k a jag springa banan runt. 2018 kanske, om knyttet kommer till oss i december i år, annars kanske redan 2017.

Vädret var strålande, och vi hookade upp med en mamma från vår gamla vattengympagrupp inom projektet för överviktiga gravida jag var med i under graviditeten med H. Förra året var vi ett helt lag, men engagemanget i gruppen var lågt i år (vi har fortfarande en Facebookgrupp fast projektet varit nedlagt i snart två år). Så vi två som ställde upp i år fick ta med egen picknick, som vi kalasade på innan loppet.

H sprang överlycklig runt i gräset med den nästan två år äldre F efter maten, och senare bar det iväg runt banan med H i vagnen.

image

Sedan tog vi tåget hemåt, och allt var frid och fröjd. Tills vi klev av tåget. Då började H gråta hejdlöst. Han grät hela vägen hem och fortsatte gråta hemma och under nattningen med B. Han somnade till slut, för att vakna efter en halvtimme-timme och fortsätta gråta.  Och gråta och gråta och gråta. Han grät tills han somnade av utmattning efter någon timme. Och vaknade någon vända till och grät och grät och grät. Antingen hade han magknip, eller så tog dagen, med intrycks-overload och sen sänggång, helt enkelt ut sin rätt. Vi har i pricip inte haft några episoder med helt otröstlig gråt med H, så vi stod helt handfallna och undrade om han behövde åka in till akuten. Men han somnade till slut och förblev sovande, och var sitt vanliga glada jag imorse, så vad det än var hade det gått över under natten.

Nu sista arbetsdagen före flytten. Måste köra på så det ryker nu.

Ha en bra dag!

Söndagsuppdatering

Söndagsuppdatering

Det är så mycket jag missat att skriva om den senaste veckan, eftersom min oro över graviditeten har överskuggat allt annat. Hur det gick på bröllopet, till exempel.

Att jag konstaterat att H fyllde 21 månader häromdagen, och att jag inte ens hunnit med att göra sammanfattningen av hans tjugonde månad ännu.

Bröllopet var så fint, som bröllop tenderar att vara. Inte ett öga var torrt när bröllopsparet skred fram till vigselförrättaren, eller när de sade sina egenkomponerade löften. Sedan var det extra fint med värmen och glädjen bland alla de många gästerna, som så fint vägde upp för att den ena makens familj inte var närvarande. Detta för att bröllopsparet inte var ett traditionellt brudpar, utan ett ”gumspar” som en av talarna benämnde dem. Två jättefina killar som hängt ihop i nio år, trots att en av dem förskjutits och hotats av sin biologiska familj och släkt, och nu äntligen fick varandra till äkta makar.

Middagen var strålande, och festen efteråt en riktig glädjeyra. För alla som inte var preggers och redo att gå till sängs efter halva middagen, vill säga. Om allt skulle vara väl med knyttet så ska det bli skönt att förklara den något trista attityden. Trötthet och illamående, samt ett par ovana pumps på fötterna, gjorde att jag mest satt och var tråkig hela festen igenom istället för att svänga mina lurviga. Men vi var kvar tills festen stängde klockan 02 ändå. Sedan somnade vi på två sekunder i vårt barnfria hotellrum…

Mitt icke-drickande gick hyfsat smidigt, då det med lätthet gick att ta ett alkoholfritt alternativ utan att det märktes vid minglet efter vigselakten, och vid middagen var det många vid bordet som drack alkoholfritt. Bara B:s andra bror verkade lite misstänksam och undrade sedan varför jag inte druckit, som inte skulle köra. Jag skyllde på en tuff vecka med sömnbrist och extrem trötthet, och att jag nog skulle somna om jag drack något. Vet inte om han köpte det, men han sa inget mer i alla fall…

H hade haft det superbra hos morfar, och tydligen varit ”en ängel” hela tiden. Och igår var det dags igen, morfar och tant G plockade upp H på kvällskvisten, och jag och B fick en barnfri kväll och en förmiddag hemma innan vi for iväg för att titta på nya huset en extra gång för att ta några mått, och sedan åkte vi till Mio och lade beställningen på soffa och säng med mera. Tygklädda (dock mörkgrå) köksstolar, en soffa i naturvitt tyg, och en beige säng med dito stoppad huvudgavel – vi  gillar tydligen att leva farligt, eller är i total förnekelse avseende att vi är en småbarnsfamilj nu.

Sedan hämtade vi vårt — tydligen — helt exemplariskt snälla lilla barn, käkade thaimat och åkte hem. Från och med idag är det officiellt slut på matlagningen i gamla huset. Nu blir det allt på entreprenad, eller typ mackor, sista veckan.

Idag har jag inte haft något illamående på hela dagen, men lite, lite nu på kvällen. Magen känns fortfarande mjuk, men brösten spände lite igår kväll, och förmodligen även under natten, då jag drömde om att vi var mitt uppe i flytten, men jag var tvungen att smyga undan och pumpa ur typ en liter mjölk ur vardera bröst för att de var så stinna… Det pirrar och durrar i livmodertrakten då och då. Vad ska jag tro egentligen? Kommer inte att veta förrän på onsdag, helt enkelt.

Nedan en helt ogenerad skrytbild på utsikten från vårt nya vardagsrum, och ett par sötbilder på pojken som leker i flyttkaoset samt gungar i parken.

image

Ny vecka, 12+0 ?

Ny vecka, 12+0 ?

Ja, jag kör väl en veckouppdatering ändå, även om läget är som det är.

Veckan som gått har varit hemsk. Istället för att njuta av att det var de sista dagarna innan den magiska dagen 12+0 har jag drabbats av en stor oro och ovisshet avseende knyttets existens.

I måndags, på dag 11+2, vaknade jag och kände mig totalt ogravid. Över natten hade alla symtom försvunnit; illamåendet, doftkänsligheten, mataversionerna, bröstspänningarna, förstoringen och den mörkare pigmenteringen av vårtgårdarna, svullnaden över magen, andfåddheten. Allt.

Känslan varade hela måndagen och hela tisdagen. Jag upplevde en total visshet över att knyttet inte fanns mera. Jag började hoppas att jag skulle börja blöda så att det blev avslutat. Så säker kände jag mig.

I onsdags vaknade jag upp med samma känsla. Men sedan började jag må illa vid lunchtid. Och har mått illa stora delar av dagarna sedan dess. Riktigt illa.

Men brösten är fortfarande slappa, och vårtgårdarna mindre och ljusare. Nedre delen av magen känns mjuk, jag kan inte känna någon hård kula alls, vare sig utifrån eller har känslan inifrån att livmodern är större än normalt. Den borde vara knytnävsstor vid det här laget, så att den inte känns alls är nog inte ett bra tecken.

Jag kan inte längre säga att jag är hundra procent säker på att det inte finns något knytte där, även om magkänslan fortfarande är att något har gått snett.

Så nu får jag sväva i ovisshet fram tills på onsdag när det är dags för KUB-ultraljudet. Det är nästan värre än den tidigare vissheten att allt var kört. Det var ändå något tryggt i vissheten, istället för att pendla mellan hopp och förtvivlan.

Men jag tänker inte på mig själv som gravid nu. Kan inte som förut stryka mig över magen och förebrå knyttet för att hen får mamma att må så illa.

Vid en jämförelse med graviditeten med H har de första 12 veckorna annars varit ganska lika. Skillnaderna är att jag aldrig plötsligt tappade alla graviditetssymptom med H, och att jag den gången nog kände att livmodern var som en hård klump i magen redan ganska tidigt. Den här gången har jag också haft magknip med efterföljande diarré nästan en gång i veckan, vilket jag inte hade med H.

Med H hade jag två omgångar småblödningar/blodblandade flytningar  vid tidpunkterna då mensen skulle ha kommit, runt v 8 och v 12, det har jag inte haft nu. Båda gångerna har jag dock fått så när första mensen uteblev, dagarna innan jag sedan fått positivt på graviditetstestet.

Det känns lite fel att skriva om knyttets utveckling denna vecka, eftersom känslan är att knyttet inte längre utvecklas alls, utan stannade någon gång tidigare. Men OM knyttet mot förmodan fortfarande är med oss så håller hen just nu på att träna sina lungor genom att andas in och ut i vattnet. Knyttet, som är 6 cm lång och väger 60 gram, kan röra på huvudet, och troligen uppfatta ljud i form av vibrationer.

Ja, vi får väl se om det här blir den sista veckouppdateringen denna gång. Min känsla är att det nog blir så, men helt tvärsäker är jag inte längre. På onsdag vet jag.