Vabbeli vabbeli vabb…

Vabbeli vabbeli vabb…

Här vabbades det för fullt idag. En stund på eftermiddagen var det ganska smärtfritt, eftersom barnet i fråga sov middag i lite drygt tre timmar. Dessförinnan var dock det mindre njutbart, med en liten sjukling som envisades med att vakna vid 07.30, men sedan var så trött och ynklig att han fick skrik- och gråtattacker för precis allt.

Du nuddade min sked – WÄÄIII! Min smörgås gick sönder när jag klämde på den – WÄÄIII! Jag fick inte leka med en spade i skafferilådan – WÄÄIII!  Sedan var han förvisso lugn i ett par timmar, medan han tittade på ändlösa avsnitt av ”Johans fordon”.

Jag börjar seriöst bli lite orolig för det där med hans skärmtid. Så fort han vaknar, eller så fort vi kommer hem från föris, kommer han springande med en fjärrkontroll och tjatar ”Brum brum. Bil. Buszj. Tookatook.” Och sedan sitter han som klistrad och vill se de roligaste avsnitten om och om och om igen. När han inte får som han vill gråter han. Hoppas att det bara är någon sorts fas med sjukligt fordonsintresse, som kommer att gå över, och att han kommer att tycka att det är roligt att leka med leksaker igen, och inte bara glo på dumburken.

Han är också otroligt mammig just nu, och bevakar mig svartsjukt. Om  jag och B kramas bara tjuter han rätt ut, försöker knuffa bort sin pappa och vill komma upp i min famn. Samma sak om han ser att jag har en katt i knät – tjuter och kommer springande och knuffar bort katten, för att själv klättra upp i knät. Det är svårt att inte tycka att det är lite gulligt, men det gör mig också skräckslagen inför det faktum att han eventuellt får ett syskon snart. Hur ska det gå? Jag läste följande inte helt uppmuntrande passus i boken ”Lyhört föräldraskap”: ”Jag är övertygad om att svartsjuka är ett personlighetsdrag. Vi är helt enkelt mer eller mindre svartsjuka av oss. Därför brukar man kunna ana om storasyskonet kommer att vara svartsjukt eller inte. Det brukar till exempel visa sig om barnet har svårt att tåla att man som föräldrar kramas.” Jaha ja. En svartsjuk storebror som kommer att vara 2 år och 4 månader (= trotsålder?) när knyttet gör entré. Det blir nog livat.

Efter att han vaknat från sin middagsvila grät han i sig en pannkaka, och krävde mer fordon på teven. Jag lät honom kolla en stund, och sedan gick vi ut en vända för att handla lite, och lekte i parken en stund.

F6483562-5C86-47A1-9DB9-460A8D1AB4CA

Jag mår illa, lite som väntat denna vecka. Illamåendet ligger och pyr större delen av dagen. Jag mår som bäst på morgnarna faktiskt, så något morgonillamående är det inte fråga om. Men från lunchtid och framåt ligger jag mest och pustar och suckar och vill liksom bort från min egen kropp. Kosthållningen har gått åt h-lvete, för jag får för mig att jag bara kan äta något visst, och blir äcklad av allt annat. Frukosten går bra att äta balanserat, i och med att illamåendet inte är så farligt på morgnarna. Men sen! Igår åt jag spicy snabbnudlar med ägg till lunch, lite glass till mellis som jag köpte för H:s skull (hrrrm hrrrm) efter att jag hämtat på föris , och sedan kunde jag absolut inte tänka mig att äta något alls på kvällen utom ett par nävar flamin’ hot cheez cruncherz… Typ torrt och ”rent” kryddstarkt var det enda jag kunde få ner kände jag.

Idag blev det nachos till middag. H gillade det, och var så söt när han plötsligt krävde ett nachochips och började lägga topping på det. Vi hade givit honom makaroner blandat med tacofärs och grönsaker till att börja med, men han ville minsann göra som mamma och pappa. Viljan var något större än förmågan, dock…

IMG_1713

Hur tusan ska detta gå? Jag är så trött och tung och flåsig att jag knappt orkar knuffa barnvagn, och bara i vecka 7+5! Jag MÅSTE ta itu med kost och motion, men det är så förskräckligt motigt nu med illamående och trötthet.

Sedan gråter jag floder över allt. Stort som smått. Berättigat, som när jag läste om de engelska tonårstjejerna som dömts för mord, och det stod lite om mordet på den tvååriga James Bulger för många år sedan, och jag låg och tittade på min värnlösa nästan tvååring som låg och sov bredvid mig. Mindre berättigat, som när jag behövde torka kattkräk på golvet för andra gången på en och samma morgon, och jag bara kände att det var så otroligt orättvist att jag skulle behöva stå där, gravid och illamående, och ulka över hårbollarnas uppkastningar. Känslorna är lite all over the place, kan en väl säga…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *