Det här känns bekant…

Det här känns bekant…

Vaknade aptidigt igår morse. Sov dock som en stock på bussen till jobbet, under ljudligt snarkande.

Jobbade, kissade, tyckte allt och alla luktade …illa, eller i vart fall …för mycket. Jobbade och kissade lite till.

Sov nästan på bussen hem. Trött och lite illamående. Fick flytta längre fram i bussen efter att det klivit på några som stank brandrök och satt sig ett par säten bakom. De var tiggare, så framstod säkert som en usel individ som inte klarade av att sitta nära dem. Men jag hade kräkts annars, så jag gjorde vad jag måste.

Kom hem och löste av farmor som passat H en stund, eftersom B åkt iväg på en konsert. Åt pyttipanna och drack mjölk med barnet.

Nattade barnet och somnade själv. Förmodligen före barnet, som är ofantligt svårnattat just nu, och kastar sig fram och tillbaka i sängen, dras i håret och babblar oavbrutet på något sorts hittepåspråk och ska dricka vatten hundraarton gånger. Är i hela sängen samtidigt. Det enda som fungerar är att låtsas sova själv, med lugna, lugna andetag. Men sen vänder den lille marodören samma vapen mot en själv, och börjar andas lugnt, lugnt. Och – vips! – så har han nattat mamman.

Så nu kommer perioden av konstant trötthet, illamående som är ganska lätt än så länge men ändå ligger där i bakgrunden hela tiden, konstant kissnödighet och en luktkänslighet som gör det till en prövning att åka med kollektiva färdmedel. Det känns bekant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *