Bokat inskrivning på MVC

Bokat inskrivning på MVC

Idag ringde jag till MVC och berättade att jag är gravid igen, och vill ha en tid för inskrivning lagom tills det är dags för KUB-test, så jag hinner få remiss och så vidare.

Blodprovet till KUB-testet ska tas efter 9 fullgångna veckor, så nu är inskrivningen inbokad till den 29/4, vilket blir v. 8+6. Då skickar de remiss till blodprov, och sedan är ultraljudsdelen av provet i v.11-14.

Jag kommer att ha avverkat den första trimestern just på vår flyttdag fredagen den 27/5, och hoppas vi kan få ultraljudstiden tidigare i den veckan. Inflyttningen blir ju ett alldeles perfekt tillfälle att tillkännage vår andra stora nyhet också.

Som ni hör så kör jag på och förutsätter att allt går bra. För det har jag bestämt mig för att göra den här gången. Jag tänker glädjas och utgå ifrån att allt kommer att vara som det ska.  Med H berättade jag bara för de allra närmaste att jag var gravid överhuvudtaget, eller om jag mötte folk när det var uppenbart synligt. Sa inget alls på t.ex. Facebook förrän han var född och allt gått bra. Var så rädd att ta ut något i förskott. Lade in brasklappen ”om allt går som det ska” varje gång någon frågade något om den beräknade födseln.

Bara ett drygt halvår innan jag blev gravid hade jag nämligen fått se på nära håll när det gick helt åt skogen. En kollega på förra arbetsplatsen förlorade sin lilla dotter i magen bara ett par veckor innan beräknad förlossning. Ett mycket efterlängtat IVF-barn dessutom, som föräldrarna kämpat länge för. Kollegan som dessutom var en människa som det inte fanns något ont i överhuvudtaget. Det orättvisa och liksom helt otänkbart grymma drabbade mig så mycket hårdare än vad jag någonsin trott. Jag, som själv inte tyckte om barn och absolut kunde tänka mig att inte skaffa några, blev helt chockad över det som hänt. Insikten om det slog mig som en iskall dusch varje morgon när jag vaknade i flera veckor efteråt. Jag hade inte ens vetat att det kunde hända. Att ett friskt fullgånget barn bara kunde dö så där.

Det hängde över mig sedan. ”Du ska inte tro att det kommer att bli något barn bara för att du gått x veckor och allt verkar bra”. ”Om det kunde hända den rara kollegan som så gärna ville borde det ju hellre hända dig, som inte ens har velat ha barn tidigare”. Så malde tankarna. Och oron var konstant. Att då dessutom ha moderkakan i framvägg och ett relativt lugnt barn i magen skapade panik i mig ett antal gånger. Hade bebisen dött nu?

Så den här gången tänker jag absolut ta ut glädjen i förskott. Jag gick miste om så mycket av den förra gången, och är det inte så mycket bättre att ta ut glädje än sorg i förskott?

Vecka 5+4 idag, och jag förutsätter att knyttet i magen mår bra ända tills jag eventuellt får besked om motsatsen.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *