Ursäkta tajmingen!

Ursäkta tajmingen!

Insåg att mitt lilla glädjeinlägg igår kanske inte var helt vältajmat sådär några timmar efter att Europa återigen drabbats av ett fruktansvärt terrorattentat.

Det var såklart inte meningen att vara okänslig, utan jag råkade bara få ett litet glädjefnatt efter att äntligen ha lyckats logga in på Skatteverkets hemsida och fick se den största skatteåterbäringen jag någonsin fått, och tänkte mig inte för.

Jag är såklart också ledsen – och rädd – över det som hände i Bryssel. Och arg. Även om de glatt dansande fjärilarna i magen över vår kommande flytt gör sitt till för att min övervägande känsla just nu ändå är LYCKA. Och det är ju också okej, tycker jag, att få glädja sig över sitt egna livs glädjeämnen även när det sker hemskheter ute i världen.

Men visst tänker jag också på de döda, skadade och anhöriga. På de flyktingar som oförskyllt kommer att få lida för det extremisterna gör. På att det är så fucked up att jag själv blir rädd ibland när jag åker flygplan, buss eller tunnelbana med personer som ser ut att komma från Mellanöstern/Nordafrika. Jag vet ju bättre, men den plötsliga rädslan kan jag ändå inte stoppa. När någon också har kläder som avviker, ser stressad eller nervös ut, har något religiöst attribut synligt, eller bara en svart ryggsäck. (Och vem tusan skulle förresten inte se stressad och nervös ut när en hel incheckningskö glor på dig som om du vore en terrorist, när du i själva verket är en helt vanlig människa som ska åka på en weekendresa till Rom?)

Vad händer med världen egentligen?

 

 

Resten av helgen. Och blodvite.

Resten av helgen. Och blodvite.

Efter att ha inmundigat en hotellfrukost på lördagsförmiddagen checkade vi ut från vårt rum på våning 2 1/2 på Vimmerby Stadshotell, och påbörjade färden hemåt.

IMG_1195

Vi möttes av ett sovande barn hos farmor när vi dök upp där vid 15-tiden. Då hade han sovit ute i sin vagn sedan 12.45, och fortsatte sova till strax före kl. 16, då vi begav oss hemåt. Kvällen innan hade han somnat snällt i resesängen han har hos farmor, vaknat en gång vid 04 men nöjt sig med att återfå nappen och somnat om. Till klockan 09! På kvällen hade farmor även fått borsta alla hans tänder utan protester. Skitunge!

På vägen hem när vi stannade för proviantering fick H till sin stora glädje för första gången prova att åka en kundvagn med bil frampå. Tyvärr var bältet trasigt, så vi fick hindra den lilla klätterapan från att hoppa ut genom ”framrutan” ett antal gånger. Men på det stora hela var det en succé!

IMG_1201

Söndagsmorgonen bjöd på uppvak klockan 06, med desperata försök från mammans sida att få honom att titta på tv. Det gjorde han i och för sig, men helst samtidigt som mamman skulle läsa böcker för honom. Om och om och om igen. Det är så fint att han är så intresserad av böcker, men när vi är hemma går det sällan mer än fem minuter utan att han kommer farande med en, som han inte har några som helst problem att drämma i ens huvud om en försöker vila lite istället för att läsa.

IMG_1209

Jag är superkär i min muffinsplåt för närvarande (kan inte fatta att jag inte skaffat en tidigare), och lagar allt från ostmuffins till soppan, scones och hela frukostar i den. I söndags gjorde jag bacon- och äggmuffins, genom att lägga en rundel bröd i botten, linda en baconskiva längs kanten och knäcka i ett ägg. I de formar som blev över hällde jag i babyplommontomater som jag blandat runt i olivolja och balsamvinäger. Lite ruccola till servering så hade vi en lyxfrukost som plåster på såren!

IMG_1210

H var sedan helt hopplös hela söndagen och ville varken äta eller sova middag. Vid 13-tiden fick jag helt sonika brotta ner honom i sängen och hålla fast honom tills han somnade (vilket plötsligt gick på två minuter efter två timmars idoga försök). Men han sov inte så länge, och ville fortfarande inte äta något när han vaknade. Så vi tog till det enkla knepet med pannkakor till middag och tidigt i säng mätt och nöjd. Ibland måste en bara göra det som funkar.

Vi fick en liten eftermiddagspromenad för att handla ägg och mjöl, och passade på att ta ut den nu väldigt snygga Buffalon på en tur. Ny grå sufflett, handtags- och bumperskinn i konstskinn och sittdyna i vitt lammskinn har verkligen skapat intrycket av en helt ny vagn. Inte en chans att jag säljer den här nu. Den får vara snyggvagnen när vi vill glassa runt på stan eller så…

IMG_1213

Idag gjorde jag en kort, men relativt effektiv, dag på jobbet. Hoppade ur sängen vid 05, stärkt av vetskapen om att den här perioden i mitt liv snart är slut. Jag kommer aldrig behöva gå upp för 06 mer (utöver när barnet vill annorlunda, då), och oftast kommer jag att kunna sova till närmare 07. Det ska bli så skönt!

Vid 16 hämtade jag H på föris, kollade tåg och åt Babybel till mellanmål. Sedan skulle H även få lite överbliven pannkaka från gårdagen. Han åt en och krävde genast en till. När jag vände mig bort för att micra nästa pannkaka hörde jag ett ”tjong!” följt av ett vrål. Min skrutt hade klättrat på sin stol och gjort en redig faceplant rakt ner på golvet under bordet. Jag fick totalpanik när han plötsligt hade blod i ansiktet, och såg att han liksom tuggade på en blodig massa i munnen. Han spottade ut en munfull blodblandad pannkaka, men tungan och munnen verkade tack och lov hela. Från näsan droppade det blodblandat snor en stund, men det gav sig rätt snart.

Han var ledsen och ville bara sitta i knäet och titta på tv efteråt, men verkade annars oskadd. Mamman var däremot enormt skärrad och satt och googlade på ”hur vet man om barnet gjort sig illa när det ramlat” och så vidare. Det är så hemskt när den där lilla människan är ”trasig” på något sätt – han ska ju vara ny och fläckfri för alltid! Saken var ju inte bättre av att han kom från föris med ett ilsket rött och relativt djupt rivsår över kinden, efter att återigen ha hamnat i luven på kompisen W. Så jag har klorhexidinbaddat och letat efter tecken på hjärnskakning ända tills han somnade. Måste nog upp och kolla till honom snart igen, också…

Imorgon ska vi få tjuvkika lite på vårt hus. Säljarna hade redan gjort en överlåtelsebesiktning innan, men vi vill få en extra koll med egen byggkunnig, och framför allt få dit en elektriker för att kolla statusen på elinstallationerna (de ingår inte i överlåtelsebesiktningar). Inte för att vi kommer att backa köpet oavsett… Men svärmor tyckte det var viktigt, och jag tar varje chans att få komma dit och glutta lite extra innan det är flyttdags.

Morgonfriden över

Morgonfriden över

H har aldrig varit särskilt morgonpigg. Som bebis kunde han sova halva förmiddagen, och senare har han i regel sovit till efter kl 08.

De senaste veckorna har han dock börjat vakna vid 06 eller 07. Idag var det 06 som gällde, och vid 06.40 blev jag tvungen att gå ner på nedervåningen med honom, där jag legat utslagen på soffan den senaste timmen och försökt hålla telningen sysselsatt med barnsånger på YouTube.

Pappan har inte behagat vakna ännu, så det faller väl på min lott att sätta fram lite frukost också. Trött!

I fredags när vi åt frukost satt jag och bara beundrade ungens gullighet. Vet inte om det är helt normalt, men jag kan ibland bara sitta och förundras över att jag skapat världens sötaste barn (obs, medveten om att jag är väldigt partisk här). Så jag råkade säga ”Hur kan du vara så söt?”. Varpå barnet sträckte ut ett knubbigt litet finger, pekade, och sa ”pappa!” Hrrm…

Första natten utan H

Första natten utan H

Igår blev H hela 19 månader gammal. Inte klokt att han börjar närma sig 2 år redan. Fira månadsdagen fick han göra hemma hos farmor. Med övernattning! För allra första gången sov mitt barn borta utan sina föräldrar.

Jag och B tog ledigt från jobbet och drog ner till Vimmerby för att gå på konsert. Precis som sist (jösses, det var ett år sedan!) var det på Astrid Lindgrens Näs, och vi blev serverade en kanongod middag före konserten. Det var makarna Cæcilie Norby och Lars Danielsson som sjöng och spelade. Sjukt talangfulla, men musiken är inte riktigt min kopp te – den där sortens jazz där det är mer freestylat ”bah-doo-bah-doo-bee-pah-pah-doo-bee” än vers och refräng.

image
Cæcilie Norby uppträder på Astrid Lindgrens Näs. Det serverades mandelbakad torsk med sötpotatispuré, glaserade morötter och bakade tomater,

Jag avhöll mig från att sms:a svärmor mer än två gånger, ett ”Hur går det?” under seneftermiddagen, och ett ”Sover han?” vid åttatiden på kvällen. Det gjorde han, och jag slappnade av. Jag och B återvände till hotellet efter konserten, vände i dörren till hotellbaren och gick och sov. Klockan var ju ändå 23.08! Och vi hade en säng för två som väntade. Utan H-balken liggande på tvärsen mellan oss.

Och vad tusan gör jag vaken nu? Jag har sovmorgon som bara begränsas av att de slutar servera hotellfrukosten vid 10.30. Får.inte.störa.svärmor. sju.på.morgonen.bara.för.att höra.om.natten.gått.bra.

Nä, jag ska försöka sova ett par timmar till i den här fantastiskt sköna hotellsängen. God natt!

 

 

Husägare, va!

Husägare, va!

Det gick vägen! Strax efter lunch stod det klart att vår siste motståndare kastade in handduken, och vi stod kvar som segrare i det som känts som det segaste budgivningskriget i världshistorien.

Klockan fem i eftermiddags träffade vi säljarna och skrev under alla papper, och saken var slutligen avgjord. Vi flyttar in i slutet av maj, och påbörjar vårt nya liv. Blir vuxna på riktigt, i eget hus.

Det har inte riktigt sjunkit in ännu, men jag är så glad. Vi byter grannutsikt nära storstan mot sjöutsikt mitt i småstan. Nyklassicistiskt 30-talsruckel mot helrenoverat modernt 60-tal. Brunt trä mot rött tegel.

Tyvärr har jag inga bilder ännu, för jag gissar att jag skulle bryta mot allehanda upphovsrättsregler om jag lade upp mäklarbilderna på bloggen. Men det kommer så klart framöver!

Distraktioner, och veckans inspiration

Distraktioner, och veckans inspiration

Det är fortfarande inte klart med budgivningen. Pulsen bankar i tinningarna och händerna är kallsvettiga. Hur i allsin dar ska det gå? Det är B och svärmor som håller i budandet, medan jag mest bara sitter och nervar. Antingen över att vi har högsta budet och väntar på att bli överbjudna, eller att den andra spekulanten (bara en kvar i matchen i alla fall) lagt ett högre bud och väntar på att vi ska lägga ett nytt bud.

Jag klarar inte av att jobba för fem öre, och sitter mest och försöker distrahera mig själv med att läsa random grejer på nätet.

Veckans inspirationsinlägg har jag hittat på Saltå Kvarn-bloggen, med en vegetarisk veckomeny där allt ser mums ut, och på sheknows.com, med en lista på 52 idéer för att organisera hemmet, som innehåller många riktigt bra tips. Sparar båda dessa för användning framöver.

Snart måste jag faktiskt få lite riktigt arbete gjort också, men hjärnan är inte riktigt med mig idag.

Jag avslutar med en riktigt dålig bild på H – ungen står ju aldrig stilla när en vill det – där det i vart fall går att se lite av den urgulliga outfit som pappan komponerat igår. Hans nya traderafyndade body med tåg från Småfolk, ett par blå plyschbyxor från Lindex som matchar de blå detaljerna i bodyn, och (de syns tyvärr inte) grön-blårandiga strumpor från P.o.P. Gullungen pekade sig själv på magen konstant igår och yttrade förnöjt ”took-a-took-a-took”. Jag tror han har börjat blanda mitt tågljud (tschuck-a-tschuck-a-tschuck) med hur ordet tåg låter. Så sött!

Det är verkligen kul nu med hans nya garderob med nästan bara färgglatt och mönstrat, för H själv tycker det är jättekul med olika mönster på kläderna, och det passar så bra med den peka-och-fråga-vad-allt-heter-fas han är inne i just nu. Han verkar även fundera en del på sitt eget namn, för det är väldigt roliga att peka på mig och höra ”mamma”, peka på sig själv och höra sitt namn.

IMG_1185

Fortfarande inte avgjort…

Fortfarande inte avgjort…

Vi ligger med högsta budet sedan efter lunch, och jag har klickat reload var tionde minut sedan dess. Eller varannan kanske, om jag ska vara lite mer sanningsenlig. Två andra spekulanter kvar som inte meddelat att de ger sig ännu, utan ska lämna besked ikväll eller imorgon.

Alla är nära sin smärtgräns, och vi slängs mellan försiktigt hopp och förtvivlan. Hur ska detta sluta? Vojne vojne.

Vi kan gå upp lite till, men det måste ju ta slut någon gång också…

Mycket mer finns inte i mitt huvud just nu. Middag och sömn blir det nu, och imorgon måste det väl ändå bli klart?

Budgivningen fortsätter…

Budgivningen fortsätter…

Nä, det blev inte avgjort idag heller. Jag har mentalt givit upp även om vi fortsätter buda. Fortfarande tre budgivare med i leken.

Vill. Inte. Pendla. Mer. Men jädrans vad det börjar bli dyrt, det här.

Gjorde ändå en hyfsat effektiv dag på jobbet fram till kl 15, då jag åkte för en något senare förskolehämtning än vanligt. Vi (hör och häpna!) drog en repa på Coop, H åt banan, sedan tittade vi på tågen och gick hem.

Orken tröt helt och matlagningen förminskades till att plocka fram nödpåsen med krögarpytt från frysen och steka några ägg. Men det gick ju ner, det med.

Lite kaffe, och sedan sängen. Imorgon vet vi nog i alla fall hur det blir…

Ovisshet och tvivel

Ovisshet och tvivel

Budgivningen på ”vårt” hus har börjat dra iväg. Nog kan vi hänga med ett tag till, men det är svettigt att inte ha någon aning om vilka vi budar mot. Hur långt kan de gå? Hur långt vill de gå? Betyder just det här huset lika mycket för dem som för oss?

Det är ju inte ”bara” ett hus för oss. Det är möjligheten till en total nystart. Ett helt nytt liv. Min psykiska OCH fysiska hälsa skulle förbättras något otroligt om jag slapp pendlandet. Jag skulle hinna sova. Hinna träna. Hinna träffa min son varje kväll, istället för att sitta gråtande på bussen hem som jag gör idag. Igen. Jag hinner inte hem i tid idag. Och jag har inte heller hunnit med allt jag borde på kontoret. Det dåliga samvetet svider i magen.

Just nu känns det mörkt. De andra kanske kommer att fortsätta möta våra bud tills vi inte kan gå längre. Ovissheten svider också i magen. Den här förhoppningen om ett nytt liv, som ju ändå börjat gro i tanken och hjärtat, kanske går om intet. Och med de andra oklarheterna i vår framtid – vad gör vi då?

Det jobbiga och liksom tröstlösa i vår situation har aldrig varit så påtagligt som det är nu, när ett bättre alternativ hägrat på horisonten i någon vecka.

Jo. Visst kommer det att komma andra hus. Så klart. Men sist jag fick med mig B på tanken att flytta till min arbetsort – sist det fanns ett hus som han upplevde som tillräckligt bra för att överväga en omlokalisering – var 2010. Snart sex år sedan. Vi, som inte ens hade bestämt oss för att flytta ihop innan, var för sena på det huset och hann inte få finansieringen klar, så det gick vi miste om.

Det var så jag hamnade där vi bor nu. Jag flyttade in så att vi skulle kunna spara ihop en liten grundplåt till nästa hus som dök upp. Men B ville egentligen helst ta över huset vi bor i, och det är där våra tankar och planer rört sig de senaste åren. Tills svärmor beslöt att det inte skulle bli något av med det, efter flera års grubblerier och diskussioner mellan henne och B.

För min del så har jag haft det tufft med dessa år av pendlande, men lite förlikat mig med att jag får bita ihop och kämpa på. Om jag blir tillräckligt effektiv och sover så lite som möjligt så går det nog ihop ändå, livspusslet. Jag har ju ändå velat leva mitt liv med B.

Men det här med att i princip inte hinna se min 1,5-åring i veckorna. Det är outhärdligt. Tanken på den här flytten har givit mig sådant hopp. Men just nu misströstar jag.

Vi får se vart budgivningens andra dag tar oss imorgon.