Ovisshet och tvivel

Ovisshet och tvivel

Budgivningen på ”vårt” hus har börjat dra iväg. Nog kan vi hänga med ett tag till, men det är svettigt att inte ha någon aning om vilka vi budar mot. Hur långt kan de gå? Hur långt vill de gå? Betyder just det här huset lika mycket för dem som för oss?

Det är ju inte ”bara” ett hus för oss. Det är möjligheten till en total nystart. Ett helt nytt liv. Min psykiska OCH fysiska hälsa skulle förbättras något otroligt om jag slapp pendlandet. Jag skulle hinna sova. Hinna träna. Hinna träffa min son varje kväll, istället för att sitta gråtande på bussen hem som jag gör idag. Igen. Jag hinner inte hem i tid idag. Och jag har inte heller hunnit med allt jag borde på kontoret. Det dåliga samvetet svider i magen.

Just nu känns det mörkt. De andra kanske kommer att fortsätta möta våra bud tills vi inte kan gå längre. Ovissheten svider också i magen. Den här förhoppningen om ett nytt liv, som ju ändå börjat gro i tanken och hjärtat, kanske går om intet. Och med de andra oklarheterna i vår framtid – vad gör vi då?

Det jobbiga och liksom tröstlösa i vår situation har aldrig varit så påtagligt som det är nu, när ett bättre alternativ hägrat på horisonten i någon vecka.

Jo. Visst kommer det att komma andra hus. Så klart. Men sist jag fick med mig B på tanken att flytta till min arbetsort – sist det fanns ett hus som han upplevde som tillräckligt bra för att överväga en omlokalisering – var 2010. Snart sex år sedan. Vi, som inte ens hade bestämt oss för att flytta ihop innan, var för sena på det huset och hann inte få finansieringen klar, så det gick vi miste om.

Det var så jag hamnade där vi bor nu. Jag flyttade in så att vi skulle kunna spara ihop en liten grundplåt till nästa hus som dök upp. Men B ville egentligen helst ta över huset vi bor i, och det är där våra tankar och planer rört sig de senaste åren. Tills svärmor beslöt att det inte skulle bli något av med det, efter flera års grubblerier och diskussioner mellan henne och B.

För min del så har jag haft det tufft med dessa år av pendlande, men lite förlikat mig med att jag får bita ihop och kämpa på. Om jag blir tillräckligt effektiv och sover så lite som möjligt så går det nog ihop ändå, livspusslet. Jag har ju ändå velat leva mitt liv med B.

Men det här med att i princip inte hinna se min 1,5-åring i veckorna. Det är outhärdligt. Tanken på den här flytten har givit mig sådant hopp. Men just nu misströstar jag.

Vi får se vart budgivningens andra dag tar oss imorgon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *