Lämningstraumat: bakslaget har kommit.

Lämningstraumat: bakslaget har kommit.

Idag var det jag som lämnade lilleman på förskolan, eftersom B fortfarande är sjuk och emlig och gärna ville sova ut. H hade haft små tendenser till att bli ledsen redan när B lämnade igår, och idag var det berömda bakslaget ett faktum.

Vi fick veta redan vid inskolningen att de flesta barn – även de som haft en helt problemfri inskolning – får ett bakslag efter en tid på förskolan, då det blir mycket ledsamt att bli lämnad. Det hade vi litegrann förträngt, och tänkt att det nog inte händer med H, som aldrig varit annat än glad åt att få komma till förskolan. Men nu var det dags. Nyhetens behag har försvunnit,  och insikten om att det är så här det ska vara nu har slagit rot. Mamma och pappa försvinner iväg hela dagarna.

Han ville vända i dörren till frukostmatsalen, och klättra tillbaka upp i min famn. Han grät och sparkade och spretade med benen när jag satte ner honom i matstolen. Det lilla ansiktet var högrött och tårarna forsade. Han blev inte det minsta distraherad av frukostsmörgåsen som serverades.

Och jag vet ju att en inte får dra ut på avskedet. Att det bara blir värre då. Men att bara krama om honom där han satt i stolen, med små ömhetsord och en försäkran om att pappa skulle komma och hämta sedan, och sedan bara gå därifrån. Fy f-n, vad ont det gjorde! Det går så tvärtemot alla ens föräldrainstinkter att bara gå ifrån sitt gråtande barn.

Jag som alltid gått på magkänslan och haft honom nära när han har behövt vara nära, låtit honom sova med oss när han verkat behöva det. Alltid reagerat snabbt på varje skrik och varje snyft. Fortfarande flera timmar senare vill varje fiber i min kropp bara krama om den där lilla människan som är min son. Bara hålla om honom och säga att mamma aldrig kommer att lämna honom igen. Även om det inte kan vara så.

Jag har nog lite av ett bakslag själv, och känner att det inte är rätt se så lite av honom. En kort stund på kvällen, och nästan alltid behöva smyga iväg medan han sover på morgonen. Ett par hämtningseftermiddagar som mest går åt till att handla och förbereda middagen.  Helgerna som bara flyger förbi.

Jag är ju tvungen att arbeta. Dra in pengar till vår försörjning. Men det tar emot. Det gör det banne mig.

IMG_0798

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *