H:s nittonde månad

H:s nittonde månad

IMG_1155

H:s nittonde levnadsmånad börjar lite trist, med sjukdom i hela familjen. H och jag åker på någon mystisk magsjuka som är lågintensiv men långdragen. B får influensa.

Vid ingången av månaden väger han 12,58 kg och är 83,5 cm lång (enligt 18-månaderskontrollen), och vad som hänt efter det vet vi inte riktigt, men det är väl vettigt att anta att han inte växer lika snabbt längre, så att skillnaderna inte är så dramatiska från en månad till en annan. Klädstorleken är 86/92, och skorna i storlek 22 börjar bli lite små.

Vi går på babysim, där han börjar bli riktigt trygg i vattnet, och verkar tycka att det är riktigt roligt både att dyka och att åka rutschkana ner i bassängen.

_DSC0084
H på babysim. Fotografi av Åsa Arctaedius, babysimfotografen.se.

En viss harmoni infinner sig, då han börjar sova i princip hela nätterna igen, efter att i flera månader ha vaknat och gråtit ett antal gånger efter att han somnat, så att vi suttit på helspänn i vardagsrummet på kvällarna, redo att springa upp och trösta. Vi (eller jag) jobbar vidare på amningsavslutet, men han vaknar fortfarande någon gång per natt och är otröstlig om han inte får sin ”duhduh”.

Ett helt gäng nya tänder har dock trängt fram från jul och framåt, vilket kan förklara en hel del dåligt humör, orolig sömn och matkrångel. Utöver de fyra främsta tänderna uppe och nere har 2-3 tänder ytterligare på varje sida börjat kika fram, både ”huggtänder” och kindtänder har dykt upp, även om de bara kikar upp litegrann ur tandköttet ännu. Det är bara några enstaka av mjölktänderna som fortfarande inte syns alls.

IMG_1119

Han är vild och springer och klättrar överallt, och har ingen ro att bara sitta stilla och titta på tv eller liknande. Humöret är generellt glatt och soligt, även om det är ett par dagar då han blir lite ledsen vid förskolelämningen, vilket aldrig hänt tidigare.

IMG_0959
H klättrar glatt upp i sin Bugaboo Bee3 Van Gogh när mamman leker barnvagnsparad i hallen.

Det går upp och ner med maten, vissa dagar är det som förgjort att få honom att äta just någonting som inte är pannkaka, köttbullar eller korv, medan han andra dagar äter glatt av det mesta. Helt salongsfähig är han dock inte. När vi äter födelsedagsmiddag för farmor på restaurang gör han en barnklassiker och sliter ner duken så att mamman får bubbel i hela knät. Som tur är var det bara cava…

IMG_0845

Han hänger själv med morfar en stund för första gången, en dag när han fortfarande är ”i karantän” från förskolan efter magsjuka, och både jag och B har jobbmöten vi inte kan boka om. Vi tar bussen till min arbetsort och äter lunch hemma hos morfar, och sedan promenerar vi tillsammans ner på stan där morfar och H får mata ”kackorna” vid ån och leka i parken, medan jag går till kontoret en stund. Och det går hur bra som helst, både morfar och H hade haft roligt.

Vi är också hundvakt över en helg, vilket H tycker är roligt. Hunden Mimmi är dock inte riktigt lika glad över den konstanta uppmärksamheten, och markerar med att blotta tänderna när hon inte ens får vara ifred på sin sovfilt. H fattar dock inte piken, så vi föräldrar får kolla av läget och lyfta bort H när det behövs. Även om Mimmi är världens goaste labrador så är hon inte van vid småbarn, och det är upp till oss att se till att inget går snett mellan de två.

IMG_0822

Pratet är fortfarande inte så många riktiga ord, men ”kah-kah” och ”pah-pah” får ännu fler betydelser. ”Kah-kah” betyder anka, groda, kaka, pannkaka, jacka m.m., och ”pah-pah” betyder förutom pappa även trappa och lampa. Han blir också allt mer intresserad av böcker, och kommer ofta springande med böcker där han omväxlande vill bli utfrågad om att peka ut olika saker, och omväxlande vill peka och få berättat för sig vad saker heter. Jag blir lite överraskad av att han faktiskt förstår fler ord än jag trodde.

IMG_1070

Ja, det är inte lika mycket som händer på en månad längre. Men jag fortsätter nog med månadssammanfattningarna det andra året ut ändå. Det är så kul att kunna gå tillbaka och se när saker och ting faktiskt hände, för i minnet grötar allt ihop sig och en tror att saker hände i helt annan ordning än det faktiskt gjorde. De jobbiga perioderna känns evighetslånga i minnet, men visar sig vid kontroll bara ha varat i några veckor.

Jag minns att jag kände fasa över det ständiga passandet när han precis började krypa och gå, och tänkte att det skulle vara så i flera år. Och jo, visst behöver en 1,5-åring ständig tillsyn, men det är inte alls på samma nivå som där i början. Nu vet jag vad han kan få för sig att hitta på och inte, och jag litar på hans egna förmågor mycket mer än förr, då varje sak i hushållet kändes som ett potentiell dödsfälla. Jag behöver inte ha honom i synfältet hela tiden, utan kan i godan ro laga mat i köket medan han stökar omkring i vardagsrummet intill. Det är bara när det blir tyst jag behöver kolla vad han håller på med. Men oftast visar det sig att han bara är fokuserad på någon på tv:n, sitter och bläddrar i en bok eller är djupt koncentrerad i något bygga/stapla/pussla-projekt.

Älskar min unge! Och ingen mens.

Älskar min unge! Och ingen mens.

Jag har verkligen drabbats av någon sorts nyförälskelse i min son de senaste dagarna. Allt han gör är bara så himlans gulligt. Jag älskar hur han går att kommunicera med mer och mer för var dag som går, det nästan konstanta busglittret i hans ögon, och sättet hela han bara lyser upp när han ser mig.

I eftermiddags hade jag förskolehämtning, och möttes av det gladaste av små glada bustroll ute på gården, där han stolt förevisade den lilla sparkbilen (heter det så, när det inte är en trampbil utan en som barnet måste skjutsa fram med fötterna…?) som han hittat i förrådet. Mah-Mah! Mah-Mah! Mah-Mah! proklamerade han glatt efter att han fått syn på mig, och mitt hjärta smälte som en isglass i varmaste juli.

Vi handlade och tittade på tåg, som vanligt. Glad som en lärka var han hela hemvägen, och visste minsann vart vi skulle för att se tågen.IMG_1367

Nu har vi kört länge med cityhjulen på Mountain Buggyn, enbart för att jag inte orkat pumpa de stora terränghjulen. Måste komma ihåg att göra det, för det är SÅ mycket roligare att rulla den med större hjul. Våren till ära har jag också packat undan 7 A.M. Enfant-åkpåsen, och kör på en Lodger Bunker fleeceåkpåse som jag köpt på Tradera.

Väl hemma fiskade H genast upp det lilla nätet med Babybel-ostar ur varukorgen, och satte sig till bords och krävde ”Toh!”. Vi smaskade i oss de små ostarna till mellis, precis som vi brukar. Sedan ville H leka med sin stapelgubbe från Brio som mormor hade med sig till påsk, titta på ”I drömmarnas trädgård” och höra mig läsa ”Max blöja”. Samtidigt. Jag vet inte var han får all energi ifrån, men han är inte still en sekund, och har typ noll koncentrationsförmåga.

Efter ett besök på pottan (dock utan resultat) busade han runt i badrummet, satte sig i badbaljan och lekte tittut mellan skötbordets ben. Och jag satt på golvet och grät en skvätt över hur fin han är. Måtte inget ont någonsin hända honom!

Och vad ska en tro om detta då?

IMG_1371

Tre dagar är dessutom en efterhandskonstruktion ifrån appens sida. Beräknad startdag var egentligen i fredags. Och då kom det typ två droppar blod. Samma sak i lördags, då appen hade justerat sig och tyckte att det var startdagen. I söndags fanns inte en antydan till blod, och appen försökte för tredje dagen i rad med att ”Your next cycle is about to begin”, för att sedan i måndags ha givit upp och meddelat att ”Your next cycle seems to be late”, med minusräkning av dagarna.

Dag 33 i cykeln idag. Normalt är typ 28 dagar, men efter graviditeten med H har det hänt några gånger att det blivit 31 dagar, även om det mest var när jag ammade. Förutom den sjukt-barn-konstant-på-tutten-i-en-vecka-relaterade 39-dagarscykeln över jul har det bara varit 25- till 29-dagarscykler sedan sommaren, då jag hade tre 31-dagarscykler på raken efter en 26- och en 27-dagarscykel, som var de första efter mensens återkomst förra våren.

Jag mår i princip som vanligt, även om jag hade en del mysko kroppsliga fenomen tidigare i månaden, med frossa, blossande kinder, stekheta bröst, insidor av lår, orolig sömn och nattsvettningar. De senaste dagarna har dock två fenomen jag inte alls känt av sedan jag faktiskt var gravid dykt upp; mina läppar smakar lakrits (trots att jag inte ätit det), och jag får plötsliga hugg i ligamenten när jag nyser eller reser mig upp från sittande. Däremot är brösten varken svullna eller ömma. Jag vet inte vad jag ska tro, men avvaktar några dagar till innan jag tar ett test…

Måndag, fast tisdag

Måndag, fast tisdag

Så var det dags för en ny arbetsvecka igen, och dagen har varit en typisk måndag, då inget vettigt blir gjort på kontoret utöver att ringa av samtal och svara av mejl som inkommit under långhelgen. Och att det sen egentligen är tisdag har gjort förvirringen stor.

Igår var B iväg på en social plikt i form av en öppet hus-tillställning hos en släkting som fyllde jämnt. I nästan åtta timmar var han borta, vilket gjorde mig arg som ett bi när han kom hem efter klockan sju på kvällen. I mitt huvud hade fyra timmar inklusive restid varit alldeles tillräckligt, för det var väl mest bara ett pliktskyldigt deltagande, och inte ett NÖJE han skulle iväg på? Tyckte hon som haft hand om telningen två dagar i rad, efter att fadersenheten dagen innan hade varit ute på ett sanktionerat nöje i form av rockkonsert. Dessa tankar hade jag tydligen inte riktigt förmedlat, för B ställde sig helt frågande till min surma.

Två dagar med huvudansvar för barnet, och då  jag dessutom varit den som gått upp vid sex-sjuish båda morgnarna för att roa sagda barn. Det räckte för att jag skulle gå helt bananas. Ingen mens heller, så jag vet inte om det är PMS-hormoner som spökar. Eller något annat? Gosh, jag måste nog ta ett test om inget mer händer på blödarfronten inom de närmsta dagarna. Dag 32 i menscykeln idag, och nästan ingen amning alls att skylla på denna gång. H vaknar fortfarande någon gång per natt, sätter sig upp och gastar ”duhduh” och drar i mina kläder, men brukar gå att lirka bort efter en kort stunds snuttande och erbjudande om vatten/napp/sova kudden istället.

Nu är jag på väg hemåt, och längtar ihjäl mig efter den kommande flytten. Som dessutom skjutits fram tre dagar helt i onödan på grund av att B och svärmor gaddat ihop sig. Vi får tillträde fredagen den 27/5. Bara att åka och skriva under papper och betala en hiskelig summa pengar (eller ja, det är ju mest banken som betalar, men ändå) få nycklarna på förmiddagen, och möta upp flyttlasset direkt efter, tyckte jag. Men NEJDÅ. Svärmor tyckte det var för bökigt och stressigt, och fick med sig B, som är totalt uppstressad över hela konceptet att flytta, så nu går flyttlasset först på måndagen.

Och nyttan med detta skulle vara? Att vi slipper ha möte på banken, ta emot flyttlass och hämta H kl 16 samma dag. Och istället  ”få helgen på oss” att kolla städning (vem bryr sig egentligen om det när en ändå ska komma med ett flyttlass?), planera (vi vet redan vad som ska stå var) och flytta över det viktigaste (typ skafferiets innehåll, enligt svärmor?) med bil. Hur detta skulle vara smidigare än att möta upp en flyttbil där vi sett till att det viktigaste markerats och kommit på plats på fredagen övergår mitt förstånd. Säng, matbord och en weekendväska var med ombyten och tandborste är ju allt en egentligen behöver första natten, och då har en ju istället hela helgen på plats att packa upp ytterligare. Och slipper helt ta ledigt från jobbet utöver fredagen! Och färdigmat ur kartong är väl helt okej i ett par dagar? En låda med några köksgrejor, tvål och dasspapper är väl inte heller omöjligt att packa upp första dagen? Nota bene att vi faktiskt ska anlita en flyttfirma. Men det är ju SÅ MYCKET SMIDIGARE att själva åka x gånger med bilen under en helg OCKSÅ istället för att allt kommer med flyttbilen på fredagen. Eller?

Jaja. Jag älskar B:s familj som de är, men det här med att krångla till saker som inte behöver vara krångliga är de världsmästare på, allihopa. Sålunda överröstad får jag spendera en helg i flyttkaos i huset vi lämnar, istället för att börja boa i det nya. Själv älskar jag att flytta. Flytta in vill säga. Flytta ut är tråkigare, och nu får jag en vacker majhelg med det senare snarare än det förra. Och H ska ju likväl antingen lämnas/hämtas på förskolan eller lämpas av på släkting måndag och tisdag också…Men jag är inte bitter 😉

 

 

Påskcirkusen

Påskcirkusen

Puh! Då var påsken i princip över för denna gång, tack och lov! Vi har, precis som under alla andra storhelger, fått kuska runt för att alla mor- och farföräldrarna ska få sin beskärda del av H och oss.

På påskafton tog vi tåget ut till farmor, och hade mormor i släptåg. Där vankades påsklunch med alla farbröderna. Först skulle det letas ägg förstås. Även H fick ett påskägg, mest fyllt med påskskum, vilket var omåttligt populärt. Hans stoppade hela munnen full och kom sedan och sträckte fram sitt ägg i förhoppning om påfyllning. Sedan satte vi oss till bords. Efter att ha ätit sill, ägg och gravlax tills det sprutade ut öronen på oss for vi hemåt under relativt tidig kväll. Men innan dess hade H invigt pottan hemma hos farmor med att göra både det ena och det andra. Han sprang runt och ropade ”bahzzz” tills han fick sitta på pottan. Sedan var han vaken hela vägen hem och fick äntligen uppleva lite av tågresan.

IMG_1309

Idag for jag, H och mormor med bussen till morfar och tant G (min pappas fru), där även morbröderna, gammelfarbror A med fru samt mina yngsta kusiner dök upp för middag. Snittar följt av lammgryta trakterades vi, och H var i sitt esse och sprang mest runt och spelade pajas med en hatt som morfar köpt med som souvenir från Madeira. Jag är väldigt glad att vara en del av en ”lycklig” skilsmässofamilj där det inte är konstigt alls att min mamma följer med hem till pappa med fru under storhelgerna. Sen kväll var vi åter hemma, och imorgon är det dags för mormor att åka hem, och för oss att försöka komma tillbaka i vanliga rutiner (och kanske börja sortera saker inför flytten). Förutom att B ska iväg på öppet hus som en släkting till hans mamma håller med anledning av sin 60-årsdag då… Jag och H stannar hemma med undanflykten att han är lite snorig och att det rent allmänt är lite svårt att ha med honom i sådana sammanhang just nu.

IMG_1312

B stolpade nyss in, rödmosig och glad i hatten. Men trött, för han kröp genast uppför trappen och gick till sängs. Han har varit på konsert, och till synes haft rätt kul.

Jaja, jag ska väl själv gå och knyta mig också. Får se om mensen drar igång över natten, det är hög tid för den nu. Den skulle ha börjat i förrgår, men det kom bara ett par droppar blod. Samma sak igår, och inte en droppe idag. Men, men, den har ju inte direkt varit hundra procent regelbunden sedan H föddes, så det är nog inget annat än en liten försening. PMS:ig som som tusan är jag i alla fall i humöret – fräser och snäser åt både B och mamma för allt och inget.

Glad påsk!

Glad påsk!

image

Usla bilder tagna så här i kvällsmörkret, men någon sorts påskfeeling ville jag ändå förmedla så här på långfredagskvällen.

Det går också att se att hos oss varar julen de facto fram till påska, för i bakgrunden står en julstjärna och stortrivs och fattar inte alls att den är en säsongsblomma tänkt att sprida lite julstämning ett par veckor och sedan klädsamt tyna bort och förpassas till sopkorgen. Till sällskap har den ett par sedan länge överblommade amaryllisar, som jag inte haft hjärta att slänga medan de ännu har friska gröna blad.

Mormor har kommit på besök, och H har varit mycket nöjd med att få en till vuxen som kan läsa samma bok fem gånger på raken för honom.

Vi åt våfflor med dill i smeten med rökt lax, lök och gräddfil till lunch, och ugnsbakad lax med potatisklyftor, grön sparris och hemgjord hollandaise till middagen, som även min lillebror W anslöt till. H blev så uppspelt att han var helt hopplös att få att äta middag, och svår att få att somna.

Imorgon tar vi med mormor till farmor, och på söndag tar jag och H med oss mormor till morfar. B tänker gå på rockkonsert istället. Och det är inte utan att jag förstår honom. I alla fall lite. Storhelgerna sedan vi fick barn är verkligen ett enda hattande runt mellan våra respektive familjer, och min mamma som i sin tur måste bollas runt mellan mig och min bror eftersom hon kommer långväga ifrån och måste både övernatta och stanna mer än ett par dagar för att resan ska betala sig.

Nu ska jag sova. Klockan har ju slagit elva gubevars!

Det har börjat sjunka in nu… (triggervarning: långt inlägg med husskryt)

Det har börjat sjunka in nu… (triggervarning: långt inlägg med husskryt)

…det här att vi snart ska flytta. Till vårat egna jättefina hus, där vi ska bo många, många år – ja, en livstid, har jag tänkt mig – framöver. Vi var och kikade igen i tisdags, med en elektriker och en byggkunnig släkting till B. Magkänslan är så bra!

Huset är byggt i mitten av 1960-talet och ligger vidunderligt vackert i nedre kanten av ett villaområde, med bara en lokalgata i princip utan genomfart och ett stycke vassbeklädd sankmark nedanför trädgården, mot en havsvik med småbåtsbryggor. Det är en souterrängvilla i rött tegel, med en långsträckt balkong på överplan mot sjösidan och en trappa ner till trädgården, där även trädgårdsentrén in i soutterrängplanet finns. Huset ligger uppe i överkant av tomten, så att hela trädgården är ner mot vattnet och den lilla arealen om drygt 1 000 kvm faktiskt känns ganska stor. Men ändå liksom överkomligt stor, så att det känns realistiskt att faktiskt kunna hålla efter trädgården och skapa alldeles lagom många rabatter och odlingsland.

Det tidigare lågsluttande typiska 60-talstaket har för bara några år sedan bytts ut mot ett valmat tegeltak lite påminnande om 80-talets mexitegelvillor (som jag för övrigt tycker är en riktigt snygg hustyp, det står jag för), och försetts med ordentlig ventilation. En noggrann dränering och grundisolering har gjorts för inte alltför många år sedan, och den fuktrisk som alltid finns i hus med boyta delvis under mark känns helt under kontroll. Fuktmätningar med bra värden är gjorda.

De små frågetecknen konstruktionsmässigt var duschen vid bastun, vars ytskikt och golvbrunn är riktigt gamla och där tröskeln ut till B:s blivande ”man cave” skulle behöva förbättras till undvikande av översvämningsrisk vid stopp i golvbrunnen. Det finns dock två duschar samt ett badkar till i huset, så användningen av bastuduschen blir nog tämligen sparsam. Samt att några fönster var på upphällningen (men de flesta är redan bytta). Skillnaden mellan att ha renoveringsbehov av fönster i ett 60-talshus kontra ett 30-talshus med handblåst glas och spröjs överallt är dock enorm. Det är en betydligt smalare sak att byta ut några fönster i nya huset än att ta itu med alla fönster i nuvarande hus. Även om det underbara ljuset genom de handblåsta fönsterglasen är en av få saker jag verkligen kommer att sakna efter flytten. Men, men, tänk bara på det praktiska i att kunna köpa i princip vilket färdigt fönster som helst och bara montera in, istället för att behöva renovera spröjsade fönster från grunden. Och putsningen sen! Waaay better för en barnfamilj med alldeles för lite tid för att agera byggnadsvårdare.

Beträffande elen var det enda bekymret att elen inte är jordad i matrumsdelen av köket, vilket den borde vara eftersom den tekniskt sett är en del av köket. Hela källarvåningen och köket har jordad el, så det borde såklart jordas i den lilla del av övervåningen som är kvar. Men det är ingen större grej att fixa.

Naturligtvis var jag alldeles för upptagen med att gå runt och bara insupa mitt blivande hem istället för att fotografera, så det blir inga bilder denna gång heller. Men huset ser ut som följande på insidan:

Från gatan kommer en in på uppfarten med huvudentrén på ”övervåningen” och ett dubbelgarage i vinkel. Dörren är original med tungt trä (teak?) och portklapp och leder in till en hall. Till vänster ligger trapphuset, som är stort och öppet, med träspaljé som avgränsning mot hallen. Det är två raka halvtrappor med ett mellanplan mitt på ner till souterrängplanet. Hallen fortsätter med en gång till vänster, som leder in i den lilla delen av vardagsrummet och en gång till höger som leder till ett sovrum och ett badrum med duschhörna.

Rakt fram från entrén ligger matsalsdelen av köket med burspråk (80-talstillbyggnad, men fint ändå) där matbordet kan stå med magnifik sjöutsikt, utgång till balkongen som går längs med hela långsidan mot vattnet, med köket som ett rymligt u till höger, och dörren in till stora delen av vardagsrummet till vänster. Vardagsrummet som nås från två håll är delat i tu av en uppmurad vitputsad eldstad med insats. Insatsen är idag vänd endast mot den stora delen av rummet, och en förbättringstanke framöver är såklart att sätta in en insats med glas åt båda sidorna.

Väl nedanför trappan ligger en mindre korridor som slutar vid den nedre entrédörren rakt fram, med en separat wc och ett mindre sovrum till vänster. Till höger ligger vårt blivande sovrum, med eget anslutande badrum med både duschhörna och badkar, och ett litet, litet  angränsande rum (perfekt barnkammare en suite med föräldrasovrummet, och platsen där vi ska ställa en juniorsäng till H) som i sin tur ansluter till ett litet förråd. Båda sovrummen har stora fönster mot trädgårds-/sjösidan.

Direkt till höger om trappan ligger en liten korridor som ansluter till ett litet under-trappan-förråd där elskåpet sitter, ett matkällarförråd och ytterligare ett litet förrådsrum. Direkt till höger är passagen till delen i vinkel, som alltså är under garaget, ett öppet hallrum som har en dörr till pannrummet där bergvärmepumpen och centraldammsugaren sitter, och en dörr till tvättstugan (tvättmaskin, torktumlare, torkskåp, diskho, diskbänk och en massa över- och underskåp). Genom en smal öppning kommer man sedan in till det som var cloun för B i det hela; hans man cave. En stor gillestuga med röd heltäckningsmatta (mycket hifi-mässigt enligt B!) och ljusinsläpp i betongglas. Dörr in till f.d. oljerummet (som ska bli vinkällare) och dörr in till duschutrymmet och bastun.

Ja det var det: 170 kvm boyta och ca 70 kvm biyta. Bara att flytta in och trivas! Ytor och en massa förvaring istället för relativ trångboddhet helt utan förvaring. Inte ett snedtak någonstans, utan alla rum är helt möblerbara. H kommer att kunna springa runt och leka utan att snubbla på möbler. Vi kommer att ha frys i köket istället för i källaren. Ett riktigt skafferiskåp med lådinsats istället för ett överskåp här, en låda där, ett skåp ovanför kylen o.s.v. Kryddinsats i en låda bredvid spisen (extra bred induktionshäll med dubbla ugnar, varvid en microkombo!) istället för kryddförvaring i skåpet med fläktslangen ovanför spisen, där jag blir överfallen av kryddburkar jämt och ständigt, som sedan faller i klinkergolvet och splittras i miljarders miljarders vassa skärvor som snabbt måste dammsugas upp medan en med andra handen försöker hålla barn och djur borta. Två städskåp och ett antal inbyggda garderober utspridda i hela huset. Antal inbyggda garderober/städskåp/hela skafferiskåp i nuvarande hus är exakt 0. Det minsta sovrummet har fått agera klädkammare med fem lösa garderober inklämda och en klädstång under snedtaket.

Flytten löser också vår största boendekonflikt. B:s enorma stereoanläggning som tar upp halva vårt nuvarande vardagsrum. Vilket begränsar vår umgängesyta till ett halvt vardagsrum, som ska rymma såväl tv och fåtöljer som bokhylla och agera lekhörna för H, samt det lilla arbetsköket som nätt och jämt rymmer köksbordet och har ”passagen” som korkar igen hela nedervåningen. Där hörnet på köksbordet nästan möter diskbänken och en nästan måste klämma sig förbi även när det inte står någon och grejar vid diskhon. Poff! Borta. B får framöver husera i sin alldeles egna man cave med all sin stereoutrustning, och jag kan sitta i en fåtölj i vardagsrummet och bara njuta av sjöutsikten och en brasa i spisen. När en tänker på det är det inte konstigt att vi går varandra på nerverna ibland nu. All vår vakna tid spenderas på ca 20 övermöblerade kvadratmeter, som vi lämnar bara för att gå på toaletten, duscha och sova. De två ”överblivna” sovrummen som egentligen är våra respektive kontor/gästrum är nästan alltid belamrade med allt vi inte har någon förvaring för.

Jag sitter konstant och känner att det bara går för bra nu. Kan jag verkligen ha förtjänat detta? Men väljer för det mesta att tänka: ”Ja, det har jag banne mig!”. Sådär himlastormande bra har mitt liv sällan eller aldrig varit, så det är min tur att få ha det bra nu. Jag tänker glädjas åt min underbara familj och vårt nya hus istället för att gå runt och känna att jag inte är värd det.

Stoppa pressarna! (Du vet att du är småbarnsförälder)

Stoppa pressarna! (Du vet att du är småbarnsförälder)

Det har just hänt något STORT här hemma. Mitt geni till barn har just suttit på pottan för första gången.

Jag fick ett infall efter att ha tagit av kissblöjan från förskolan, när jag såg pottan stående under skötbordet. Då jag frågade H om han ville sitta på pottan, och fick en nick till svar. Jag förklarade att han fick kissa och bajsa där om han ville (och demonstrerade med några ljudeffekter).

Och medan vi läste boken ”Toto maskerad” en, två, fem gånger så hade det lilla underbarnet presterat TVÅ fina små bajskorvar OCH en liten skvätt kiss!!! (Bara den lilla rösten med bättre vetande i mitt huvud hindrade mig från att fotografera miraklet och sprida bilden till hela tjocka släkten och alla vänner.)

Jag gjorde en stor grej av det hela inför H och berömde det fina bajset och visade hela nedspolningsprocessen och vinkade hejdå till bajset.

Du vet att du är småbarnsförälder när du berömmer någons avföring och bejublar den som presterat den, och sedan vinkar hejdå till bajset som vore det en kär vän…