Artonmånaderskontroll på BVC

Artonmånaderskontroll på BVC

Vi tog oss iväg till 18-månaderskontrollen på BVC häromdagen, jag och H. Det var såklart innan jag hade mått illa på något sätt, och vi fortfarande antog att H:s magproblem inte var något smittsamt. B stannade hemma med sin flunsa.

H vägde in på 12,58 kg och är 83,5 cm lång. Vi hade (som vanligt) överskattat både längd och vikt i våra gissningar, men tog hem en delad seger då jag låg närmast i längd, och B närmast i vikt. Enligt BVC-sköterskan är vår pojke helt proportionerlig och som han ska vara (enligt hennes kurvor).

Han demonstrerade duktigt sina klossbyggarskillz, men var inte så sugen på att vare sig prata eller peka på kroppsdelar på hennes befallning. Antingen var han blyg, eller så mindes han sprutan sedan sist och litar inte riktigt på henne. Eller så var han bara helt fokuserad på leksakerna ute i väntrummet, som han sett på vägen in. Han öppnade dörren och var på väg ut flera gånger under besöket, och protesterade högljutt varje gång han hindrades i sitt uppsåt.

Jag fick intyga att han kan rita (det gör de ju på förskolan, även om jag själv inte kommit på tanken att skaffa hem kritor och annat till honom ännu), att han kan kroppsdelarna och att han brukar prata lite. Att det inte var några 8-10 riktiga ord ännu var ingen fara, utan vi skulle höra av oss om han fortfarande inte gjorde det när han blir två. Och med hänsyn till att han började säga ”mamma” och ”pappa” på riktigt först under jullovet så är det uppenbart att han har börjat fokusera på talet nu, för utvecklingen sedan dess har gått jättesnabbt, även om det inte blir riktigt rätt ännu.

Så länge det inte dyker upp något så kommer vi inte att besöka BVC något mer förrän det är dags för treårskontrollen. Om ett och ett halvt år. Lika länge som H levt fram till idag. Tänk vad tiden går, och vad annorlunda det blir att inte alls gå till BVC på ett och ett halvt år efter att ha sprungit där nästan för jämnan under lika lång tid!

Men jag gråter inte direkt blod över det. Jag är ju inte vidare förtjust i vår BVC-sköterska. Hon är för all del trevlig (om man med det menar att hon ler och har en vänlig framtoning), men det känns som att hon bara rapar upp sina (delvis mossiga råd) helt utan lyhördhet för föräldrarna och barnet hon har framför sig, som att alla är stöpta i samma form. Hon går efter sitt lilla schema och vräker ur sig sina råd då schemat säger det.

”Nej, ge ingen ersättning nu. Intensivamma bara i en vecka så löser det sig nog.” Sa hon ett par dagar efter att vi kommit hem från BB, där vi fått stanna extra länge eftersom H tappat för mycket i vikt, och min mjölkproduktion inte riktigt kommit igång, och barnet var trött och helst sov hela nätterna utan att äta. Han tappade all vikt vi kämpat upp med hjälp av ersättnings- och amningsschemat från BB på den veckan.

”Nej, nu får ni öka på ersättningen” Sa hon sedan varje vecka som H inte helt på grammet följde sin kurva, trots att vi förklarat att vi ville hålla ner ersättningen för att inte slå ut amningen, och med vägning varje vecka kunde ju de där felande grammen på vågen vara helt beroende på om han bajsat eller kräkts före eller efter invägningen.

”Ja, nu är han ett halvår, nu ska han kunna klara sig utan att äta på natten, så du kanske ska sluta nattamma.” Sa hon när vi bara undrade om det var normalt att han vaknade och grät många gånger på natten, och just efter att hon (återigen) fått berättat för sig att jag jobbade varannan dag, och mest ammade från kväll till morgon.

”Jaha, ammar du fortfarande? Känns det som att det kommer någon mjölk?” Har hon nog sagt varenda gång sedan H var 8-9 månader. Eh, nej, det kommer ingen mjölk utan jag tycker bara att det är roligt att låta mitt barn ligga och snutta på mina tomma juver. Eller?

Det har varit en hel del annat också, om att vänja honom att somna och sova själv, om att inte låta honom använda mamma som napp och en del annat som bara känns …förlegat, och inte alls förenligt med den föräldrastil som vi försöker hålla, vilket hon skulle ha förstått om hon överhuvudtaget lyssnade på det vi berättade.

(Hon påminner om min BM på MVC på det sättet, tar liksom inte in det en säger utan bara maler på utifrån sin förutfattade mening. Jag var med i ett projekt för överviktiga blivande mammor på MVC, där det hölls lite extra koll på vikten m.m., och min BM satt och tjatade om att jag inte skulle dricka läsk varenda gång vi var där, trots att jag varje gång sa att jag nästan aldrig dricker läsk, och jag dessutom i realiteten gick ner i vikt under graviditeten eftersom jag gick upp mindre än vad graviditeten vägde.)

Den här gången började BVC-sköterskan (efter att det framkommit att jag fortfarande ammar en gång per dygn) mala på om att det var mamman som skulle bestämma när hon var färdig med amningen, och kanske sova borta ett par nätter när hon väl gjort det. Jag fick vänligt men bestämt säga att jag har tänkt mig ett mjukt avslut. ”Ja, det finns ju de barn som hållt på och ammat tills de är tre.”

Frustrerad, är vad jag känt mig varje gång vi har varit på BVC. Så jag är rätt glad att slippa nu. (Ja, jag vet att BVC är frivilligt, men jag har såklart också varit intresserad av att få ett kvitto då och då på att mitt barn utvecklas som han ska, och vaccinationerna ska han ju ändå ha.)

Men lilleman verkar i alla fall ha fått OK-stämpeln för 18 månader, och vi kör på och avvaktar att han ska bli lite mer pratglad.

I övrigt är vi friska nu, jag och H, och har lagom till babysimmet imorgon båda passerat 48-timmarskarantänen efter magsjuka. B lider fortfarande av den influensa som än så länge bara drabbat honom, så han får hålla sig på torra land imorgon.

Blandad kompott av flunsor

Blandad kompott av flunsor

Det blev inget jobb och ingen förskola för någon här idag.

B måste ha åkt på influensa, med lite inslag av maginfluensa, och har legat halvt medvetslös halva dagen. Jag började må lite illa igår kväll, efter vår glamorösa middag bestående av fiskbullar i hummersås, kokt potatis och riven morot.

Det var bara jag som åt, medan mannen var för sjuk för att äta och satt och skakade av frossa, och barnet hade hunnit bli för trött för att äta och mest kladdade och kinkade. Sa jag att vi hade 7,5-årsjubileum igår, och hade tänkt oss typ bubbel och löjromssnittar?

Jag låg sedan hela natten och försökte ignorera signalerna från min mage. Herregud, det var ju idag och imorgon som jag skulle ta igen semesterveckan, och hade bokat in alla möten jag inte kunde ta då! Men på morgonkvisten var det bara att kapitulera, och kräkas. Sedan har jag haft tokont i magen (typ själva magsäcken) och frossa resten av dagen.

H mår bra, och har inte haft andra problem än de två kräkningarna med ett dygn emellan i början av veckan, och lite lösare mage än vanligt. I solidaritetens namn bet vi ihop och höll honom hemma. Men fy tusan för att ha en överenergisk 1,5-åring hemma när en själv inte orkar annat än ligga utslagen på soffan! Ärligt talat tycker jag det är jobbigt att ha honom hemma en hel dag även när jag själv är frisk som en nötkärna. Han är så busig, så vild och så… krävande. Får man känna så om sitt eget barn?

Idag är det förresten hans 1,5-årsdag, min stora lilla kille! Inte mycket till firande av det heller…

Men jag tror att morgondagen blir bättre. Jag mår bättre, B är i alla fall vaken, och H verkar ju vara okej ändå.

Att klippa eller inte klippa

Att klippa eller inte klippa

H börjar bli långhårig, eller rättare sagt få lång lugg, igen. Han sportar just nu en jättesöt liten hockeyfrilla, och jag är inte alls sugen på att ”pojkklippa” mitt lilla bustroll any day soon.

Jag har ju sett hur andras småttingar gått från trollunge till nästan vuxen när första frisörbesöket avklarats. Jag är inte redo för det. Inte ännu. Jag älskar hur han har en hel gloria av rufs runt huvudet när han vaknar och kommer tassande efter mig när jag smugit upp för att gå på toaletten i arla morgonstund. Även om han ofta har ett helt skatbo av rufstovigt hår på bakhuvudet.

image

Men ungen måste ju se något också. Av tidigare erfarenheter vet jag ju att min luggklippning alltid resulterar i en alldeles för rak och alldeles för kort pottfrilla. H är ju såklart söt i det också (han kan omöjligt vara något annat, rent objektivt alltså…), med det är kanske inte den o-p-t-i-m-a-l-a frisyren på honom. Om en säger så.

Så vad göra? Klippa själv? Klippa hos frisör? Låta det växa och räkna med att det faller ur ögonen när det blir längre? Sätta upp luggen i en liten tofs tills dess?

Att klippa eller inte klippa. Det är frågan.

Dagens planer. Reviderade.

Dagens planer. Reviderade.

Plan A: Båda föräldrarna tänkte jobba hemifrån, för att hämta barnet tidigt inför BVC-kontrollen. Ses i köket på en förmiddagsfika. Äta lunch tillsammans. Jobba lite på ett gemensamt projekt vi har.

BAM! Barnet hemma i eventuell-men-kanske-ändå-inte-magsjukekarantän.

Ok, vidare till plan B. Båda föräldrarna är hemma med barnet, och försöker bereda lite arbetstid åt varandra mellan varven. Pappan skulle få lite extra arbetstid på grund av att han utan knot tagit hela den föregående dagen. BVC på eftermiddagen, för då har det ändå det gått nästan  två dygn sedan vad-det-nu-var-spyan.

BAM! Barnet gör en liten, liten kräk på exakt samma sätt som natten innan. Hostar i sömnen kring midnatt, blurpar till, somnar om så fort det är klart. Vaknar pigg och glad vid 7.

BAM! Pappan börjar ge ynkliga ljud ifrån sig. Kraxar något närmast ohörbart om ont i halsen.

Plan C. Mamman vårdar friskt barn och sjuk man. Ingen får något arbete gjort, och det är oklart om vi kan gå till BVC.

Om inte annat blir en ju en fena på att hantera snabba omprioriteringar och nya planer när en har småbarn.

 

Flax! Och vadhållning inför BVC

Flax! Och vadhållning inför BVC

Igår när jag kom hem efter förskolehämtningen hade jag tänkt sätta igång det trista arbetet att spärra alla mina bankkort och mitt nationella id-kort. 10 dagar utan att ha hört något var nog – det skulle inte bi upphittat, eller var upphittat av någon med mindre ärliga intentioner. MEN: i brevlådan låg ett kuvert från MTR Hittegods. Och de tror de har något som är mitt! Det kan inte vara annat än plånboken. Hoppas, hoppas att allt är intakt.

Min älskade unge har också varit frisk hela dagen, och trots att jag var sen hem hann jag både leka, läsa och natta. Låg och tittade på hans profil i sovrummets halvdunkel och nästan dog av att något kan vara så vackert som han.

I morgon är det dags för 18-månaderskontrollen, och jag är så nyfiken på hur han vuxit.  Jag gissar på 84 cm och 13,2 kg, och B tror 84,5 cm och 12,9 kg. Game on!

Och hur har det gått med talet? Nja, han använder mest samma ord/ljud för flera olika saker. ”Kah” eller ”Kahkah” betyder kaka, anka, jacka, katt och macka (och Makka Pakka, förstås). ”Pah” eller ”Pahpah” betyder pappa, trappa, lampa och apa. ”Mah” eller ”Mahmah” betyder katt och mamma. Mamma, pappa och kaka är de enda ord som verkligen sitter och uttalas rätt i sin helhet. ”Duhduh” för tutte (och napp) och ”töhtöh/tehteh” för törstig eller vatten (lite oklart det där…) är konsekvent använda, men kan kanske inte kan klassas som riktiga ord.

Måste. Sova. Godnatt!

Kräksjukan in da house?

Kräksjukan in da house?

Nedan följer en detaljerad berättelse ur vardagen som småbarnsförälder. Kräsmagade bör sluta läsa efter nästa stycke.

Igår var det min tur att hämta på föris. H var glad att se mig, med inte vidare sugen på att gå därifrån. Han hade inte tid. Det fanns ju kritor att gnaga på, tennisbollar att låta rulla genom rören på väggen, rum att springa igenom!

Väl hemma fick han en banan och lite knäckebröd till mellis. Plötsligt när han satt där kurrade det plötsligt ljudligt till i hans mage, och kort senare höll han på att lyfta från stolen av jordens ljudligaste prutt. Han skrattade så att han kiknade, medan jag började titta efter närmaste flyktväg till badrummet och skötbordet, för det lät lite som att han gambled and lost, så att säga.

Väl uppe på skötbordet kunde jag konstatera att den ljudliga explosionen var en hagelsvärm av hela majskorn som pepprat blöjan full, och annars bara lite vätska. Jaha, majs till lunchen på föris idag, tänkte jag, och satte på en ny blöja.

Jag började montera vår nya taklampa till sovrummet, medan gossen snällt lekte med bilar på golvet bredvid (eh… nej… han kröp i cirklar runt mig och gjorde utfall mot lampan, tog kartongen och plastpåsarna som lampans delar legat i och kastade dem runt i rummet).

Det kom ett antal ljudliga pruttar från gossebarnet, och en lukt av ruttnande vass och dy började sprida sig i rummet. När gossen reste sig hängde blöjan ner till knäna. En snabb utryckning till badrummet igen, och en hel lerpöl hade infunnit sig i blöjan denna gång.

Sedan förflöt resten av eftermiddagskvällen som vanligt, det vill säga barnet var trött och grinigt och ville mest sitta i en fåtölj och titta på diverse animerade barnsånger på YouTube. Så länge mamman tittade med honom, förstås. De största hitsen just nu, enligt H, är ”Huvud, axlar, knä och tå” och ”Klappa händerna när du är riktigt glad” med en halvtaskigt animerad björn som sjunger med mycket monoton stämma. Ja ja, så länge han är nöjd så….

Vi åt middag när B kom hem, och gossen nattades efter att vi äntligen fått upp taklampan i sovrummet. Sedan var allt fridfullt under kvällen. (Som det – törs jag säga detta högt? – faktiskt varit sedan vi kom hem från Trysil – inte ett uppvak från nattning och fram till 6-7 på morgonen. Igår morse smög jag för första gången upp på morgonen helt utan att ha ammat sedan morgonen innan.) Vi gick och lade oss kring midnatt, fipplade lite på varsin telefon eftersom den lilla varelsen mellan oss i sängen förhindrar varje form av kramar, samtal eller annat efter sängdags.

En stund efter att jag släckt lampan började H gnussa runt i sömnen. Jag låg med ryggen mot honom, och han gosade in sig mot min rygg och fick fatt i en slinga av mitt hår som han låg och gnuggade mellan fingrarna. Plötsligt får han en konstig torrhosta, som övergår i ett mer gurglande ljud. Jag inser: han kräks! I sängen, förmodligen över min rygg och mitt hår. Jag ropar till B: ”Nu kräks han!”. B får panik för att barnet tydligen rullat över på rygg mitt i kräkandet, och jag flyger upp ur sängen, trots att jag är övertygad om att jag har kräks över hela ryggen. Det hade jag inte. Men gossen hade rullat hela ansiktet i det, och både hans och min kudde och lakanet är fulla med stinkspyor, komplett med hela bitar från förskolelunchens svarta oliver. Med mera.

B får ta upp och duscha av barnet, medan jag byter lakan och startar tvättmaskinen. H är knappt vaken och väldigt förvirrad över vad som hänt, och somnar snabbt om (efter krav på ”duhduh” så klart, men det får han ju fortfarande när han verkligen vill). Sedan är natten åter lugn, och ingen vaknar när jag smyger iväg till jobbet vid halv åtta. Jag låg kvar en extra timme för att känna efter så att jag inte hade några konstiga känningar som kunde tyda på magsjuka. Men jag mådde bra, och gör det alltjämt. Lillgrisen mår också bra och är pigg och glad som vanligt, enligt rapporterna hemifrån från i förmiddags.

Så, vinterkräksjuka, eller bara något han ätit? Högst oklart. Mina erfarenheter av vinterkräkan har varit mycket… mer… om en säger så. En lösbajs och en kräk och sedan fridens liljor känns lite väl lindrigt. Jaja, B är hemma med barnet idag, så får vi se vad som händer. Förmodligen håller vi honom hemma imorgon också, bara för att vara på den säkra sidan. Men en kanske inte måste vänta 48 timmar för EN enda spya?

Det var för övrigt allra första gången som H kräktes ”på riktigt” efter att han slutade vara ett kräkbarn där vid 8-9 månader. Obehagligt, men bara att vänja sig vid, I guess…

Svenska ord som saknas

Svenska ord som saknas

Det finns några ord som verkligen stört mig under bebistiden. Ord som används ofta och som är av engelskt ursprung. Till och med jag, som notoriskt blandar in engelska (och ibland andra språk) lite hipp som happ i både tal- och skriftspråk, får krypningar i skinnet när jag tänker på de här orden. Body, babysitter och wipes.

Bodyn. Detta helt omistliga bebisplagg, som är en tröja med knäppning i grenen. Med svenskt uttal: båddy. Exempel: ”Jag har packat ner två extra båddys i skötväskan.” Hur fult låter det inte? Och varför finns det inte ett enda svenskt alternativ till detta ord? Det kan gå åt 2-5 stycken om dagen under den värsta kräk- och ryggbajsarperioden, och ändå har ingen lanserat ett fungerande svenskt namn.

(Helt utanför bebisområdet har vi samma problem med ”body lotion” a.k.a. båddylouschjån, där ”kroppslotion” inte känns särskilt smidigt som alternativ.)

Babysitter. Jag menar nu inte det direktöversatta ”barnvakt”, utan den lilla gungstolen, ofta från Babybjörn, som de flesta småttingar sitter i då och då. När föräldern behöver gå på toaletten, eller äta med båda händerna eller så. Det förkortas ofta till bara ”sitter”. Exempel: ”Kan du sätta honom i sittern/babysittern så länge, jag håller precis på att ladda kaffebryggaren?” Finns det verkligen inget bättre ord än det engelska ordet för barnvakt, för att beskriva denna genialiska lilla stol? Även om det på engelska är lite fyndigt, smått göteborgskt. Men jag tror ändå att det är ”baby bouncer” som används i de engelskspråkiga länderna?

Wipe. Vajp. Ytterligare ett av bebistidens mest använda ord. Här finns förstås det svenska ”våtservett”, men hur långt och klumpigt är inte det när en står mitt i en bajskatastrof och ropar i panik till sin partner: ”Mer wipes! Nu!”. Att istället be om ”våtservetter” kan ta så lång tid i det akuta läget att en liten fot hinner doppas i kletbajs.

Någon sorts språklig kommitté borde tillsättas för att utreda lämpliga svenska alternativ. Kanske några lämpliga ”-is” ord, som vi svenskar älskar att skapa när det kommer till små barn och andra gulliga företeelser. Tröjis, gungis och torkis/våtis kanske?